BOKEN OM VANERNA

De högg av honom kuken. Alf kände hur blodet pulsade ur hans kropp.
Runt honom stod asar som skrattade rått. De måttade ytterligare ett
hugg och huvudet for iväg. Asarna hade snöpt och dödad en van, en människa från kusten. Asarna kom från inlandet och ville ha byte och seger. De var beväpnade med spjut och svärd.Asarna hade tagit sig över sundet med båt trots att de hatade vatten. Sjö och hav var förädiska ansåg de. De hade tagit sig i land, en tjugo man, på det som kallades för Skades öar, Skanör i södra delen av Östersjön, och där iakttagit hur befolkningen bedrivit sina Seder.De låg länge i buskarna i väntan på ett lämpligt tillfälle. När vanerna hade dansat runt den Heliga och ristade Stenen som de kallade för Stallare, hade de anfallit med lyfta svärd. De hade inte mött något motstånd utan högg ner de obeväpnade männen och kvinnorna.  Spjuten for i luften och genomborrade kvinnorna som ställde sig för att skydda Helgedomen.Alf hade de fångat och höll honom i armarna och benen medan en ase tog fram sitt svärd och en annan stack fram sitt spjut mellan Alfs ben för att hålla fram hans kuk. Asen med svärdet högg till och blod och köttrester sprutade.
Alf från Alfhem vrålade av smärta och skrek Sejden, orden med makt, skulle förgöra dem en dag.
Ordet skulle slå dem. Vanernas Sed var i längden starkast för ingen kan stoppa ordens fria flöde. Ordets fria nät kommer att förgöra er, skrek han ursinningt medan livet pumpade ut mellan hans ben. För att han skulle sluta med sina Galder lyfte asen med svärdet ytterligare en gång och högg av Alfs huvud med ett hugg. Blodet sprutade rakts upp och asarna stänktes ner av Alfs röda blod.
Döda kroppar,  styckade kvinnor och män låg överallt runt Stallaret.Det ryckte forfarande i vissa likdelar när asarna torkade av sina blodiga spjut och svärd på likens vita och gula tunikor.
- Nu håller du käft, du gafflande kråka. Vi kommer att segra. Wotan segrar alltid. Mars segrar, skrek asen med svärdet.
vi kommer att vinna stort byte. Vi kommer från inlandet där finns många män som vill ta för sig. Vi kommer att ta allt som står i vår väg. Vi kommer att bränna allt vad vi ser. Vi kommer att ta allt guld som vi får tag på samma sätt som vi har tagit denna guldring som ligger på Stallaret, sade den mörkgråskäggige i vargpäls och oxläderhuva, samtidigt som han lyfte handen med ringen som tecken på seger. Vi kommer att bygga fästningar som ni aldrig kan riva som kommer att stå i alla år. Vi kommer att anfalla allt och alla så fort vi kommer åt för vi är de oövervinnliga, de som inte kan besegras, vi som alltid vinner. I varje ögonblick kan vi slå till, i varje liten stund kan vi plötsligt dyka upp från ingenting och hugga för oss. Ni vaner ska alltid bäva för oss, fortsatte den mörkgråskäggige. Han kallades för Hövding Walter.
De  lugnade sig när de insett att ingen fanns omkring. Men två kvinnor i gula tunikor hade undkommit berättade en enögd ase som fått sitt ena ögat utpetat på marknaden i ett gräl om ett falskt tärningskast.Han pekade bort mot kusten på andra sidan viken.Alla asarna kom i häftigt raseri och tillintetgjorde allt som de erövrat, kläder revs sönder,och trampades under fötterna, guldringen kastades i havet,kropparna lemlästades ännu mer, de vaniska trätecknen i form av runda soltecken förstördes, bronslurarna vreds knöckliga, den stora bronsyxan viktes i hop som en surdeg och slängdes i skogen. De slog läger och började bygga en träfästning. Allteftersom tiden gick blev brädhägnet högre och högre.

Vanerna som bodde i närheten i Vanhem hade givetvis blivit helt bestörta över anfallet och beslöt att möta dessa onda män med Galder, Sejd och ramsor med Megi, d v s kraft och andlig styrka. De kallade på Gullveig. Ingen kunde mäta sig med henne vad gällde kraft och kunskap.Snart började det spridas rykten om att Gullveig hade anlänt och dessa rykten nådde också asarnas brädhägn.Gullveig samlade vanerna och sade att de skulle gå till brädhägnet nattetid och låta en liten eld brinna i hennes kropp på en vagn. För vagnen spändes den häst som varje år vid Midsommar drog Solskivan.Tills det var dags satt Gullveig på en Skjalf, en hög träställning och samlade Megi. De närmade sig på natten och lät bronslurar ljuda för att asarna skulle märka deras ankomst.Dånet kom från alla håll och lät öronbedövande.
Gullveig lät sig rullas fram mot brädhägnet och lät Sejden flöda. Orden sprutade ur hennes mun. Galderna och Sejden for runt Brädhägnet och tycktes omringa asarna som  rusade blint fram och slungade sina uddjärn i flocken.
Spjuten spetsade Gullveig som tycktes död. Spjuten haglade åter över vanerna. Vanerna försvann spårlöst endast Sejden hängde kvar och ringde i asarnas öron.  Nästa natt hände samma sak. Gullveig stod där och lät sig genomborras av uddjärnen. Asarna rusade åter ut bara för att märka att vanerna försvunnit. Gullveig återkom en tredje gång. Asarna slungade en tredje gång sina uddjärn i den vaniska flocken bara för att märka att hon åter försvunnit. Asarna blev oroliga. Det rådde trolldom i Vanhem. Det var inget tvivel om den saken. Mannarna började bli hetsiga och slutade lyda order. Den mörkgråskäggige i vargpäls krävde lydnad men fick enbart onda blickar till svar. Han skrek:
- Det finns ingen trolldom. Gullveig kan inte leva. Vi har genomborrat henne med Wotans spjut tre gånger.
 - Likväl lever hon, hördes tyst från asahären.
- Du förstår inte vad trolldom är, sade den enögde och blängde på ledaren i vargpäls med sitt kalla bruna öga.
Den mörkgråskäggige bara skakade på huvudet och gick sin väg,
varvid ett häftigt gräl uppstod mellan de kvarvarande om hur mycket trolldom som låg gömd i skogen och vilka väsen som ville dem ont, vad landvättarna skulle göra, dessa små jordmänniskor skulle komma krypande ur jorden och äta upp asarna under natten. Skräcken spreds sig allt mer bland asarna. Rykten och berättelserna blev värre och och värre.
 Nästa natt hände samma sak. Denna gång rusade inte asarna ut ur  asaborgen utan stannade kvar. Vanerna hade nu lett fram vatten i dike
till brädhägnet och grävt runt. Gullveig lät åter Sejden höras över nejden ty på denna plats ekade det. Ljudet av hennes röst kom från alla håll.
Vattnet sipprade in i brädhägnet och träet ruttnade. Tiden gick och
asarna höll sig i borgen fyllda av skräck för trolldom. Gullveig lät då förgifta vattnet och efter nio nätter gick vanerna med Galder åter på fältet. De gick rakt fram till brädhägnet och bröt ner det. De mötte inget motstånd. Kvar låg sju döda asar. De övriga hade flytt.
Gullveig talade sedan till vanerna om Voluspa, d v s Valans spådom som sade att asarna skulle komma igen och bringa ond bråd död. De kunde slå till när som helst utan nåd. Ingen kunde längre gå säker. Men det skulle också komma en dag då asarna skulle få dra sig tillbaka. Då kommer Idavallen att blomstra och asarnas Ragnarök skingras sig för alltid.

next...
 

 Carving rights by The Vaners, Vana Year 5149 -All rights reserved.