BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR LOVE BESÖKTE ALE STENAR

På långt håll kunde de skönja Ale Stenar på Kåsebergaåsen. Ale Stenars
uppenbarelse ingav ett mäktigt intryck. Kraftfullt och stilla
låg Ale Stenar upp på klippan. Roserna kände sig som små
myror jämfört med den stora skapelsen.
-Ale Stenar ger ett mäktigare intryck än jag hade kunnat drömma
 om, sade Roar och kisade upp mot Kåsebergaåsen.
-Vad du ser är enbart det yttre. Du ska förstå varför man har byggt
en tidsmätare av kolossala mått, sade Love och fortsatte:
Ale betyder helig här i Skåne. Vi säger Al hos oss, men de kallar
en helig plats eller en helig sak för Ale. Skåne förresten kommer
från Gudinnan Skade, Vinterns Gudinna som också står det
Schamanska och Lappska inflytande. Skade förestår en mycket
gammal sed som har kommit till oss norrifrån och som tidvis har
haft många anhängare i olika delar av Östersjön men främst i norr,
Love fortsatte att berätta om Ale Stenar.
-Men nu for jag i väg från ämnet. Tillbaka till Ale Stenar. Vad
vi ser utgör Östersjöns största och mest utvecklade tidsmätare.
Ale Stenar mäter fullmånens nordligaste uppgång vid sommar-
solstånd, fullmånens sydligaste uppgång vid sommarsolstånd,
fullmånens nordligaste uppgång vid midvintersolstånd samt
fullmånens sydligaste uppgång vid midvintersolstånd. Jag hoppas
att vi får träffa en Vigydja eller Vigode som kan berätta mer,
för Ale Stenar är märkvärdiga, avslutade Love samtidigt som
hon gav order om en mer rak kurs.
-Två knogar styrbords förstäv ligger en liten hamn. Sikta på den
sade Love och Roar rättade in rodret.
De gick med rak kurs rakt mot den lilla utbyggnaden som utgjorde
en hamn. Det var svårt att komma rätt. Roar tvingades att kasta
om rodret trenne gånger för att inte stöta på grund eller
komma in för fort. När de väl ankommit gjorde de fast Noatun
väl och klättrade uppför klippan. När de kommit upp på klippan
blev de hänförda av den storartade utsikten. De kunde se hela
delar av Hanöbukten och Bornholm.
Roserna ställde sig i trehörnsuppställning. Love i täten med
blottad byst. Bakom henne gick Karla och Maren även de
barbröstade. Att närma sig en helig plats utan att ge något
i det här fallet och det vanligaste, att ge modersmjölk var
en hälsning som var gängse. Den blottade bysten betydde
givmildhet. Det kunde ju finnas något barn som behövde
modersmjölk och att då kunna erbjuda mjölk skulle avgjort
rädda livet på barnet. Således var den blottade bysten
ett tecken på vänlighet och att människor kom som vänner.
Roar och Visten gick efter Maren och Karla med var sin
bronslur. Sist i kön gick Ingolf, Rodulf med
gåvor att lägga i mitten av Ale Stenar. Tåget närmade sig
högtidligt Ale Stenar, då såg de en man komma gående
upp mot Helgedomen. Roserna fortsatte sin gång mot
mitten av Ale Stenar. Sakta och värdigt gick Love in
i mitten. De blidade en ring. Ingolf och Rodulf
lade ner säd, nötter och rötter på en liten Stallarsten i
mitten av Ale Stenar. Ingolf snubblade och höll på att slå ut
sina sneda tänder. Roar tyckte att han hade så många så att det inte gjorde något om några  försvann. Karla sa åt dem att vara tysta.
Roserna fattade varandras händer och slöt ögonen. Roserna
stod stilla. Plötsligt likt ett trollslag skingrade sig molnen
och solen kom fram. Solljuset slog häftigt an. Love tänkte
Sol, Sol, Sol, Ull, Ull, Ull, och solen tittade fram.Love tänkte sedan
Njärd, Njärd, Njärd, och Jorden tycktes le och ta emot de livgivande strålarna.
Roserna backade sedan ut ur Ale Stenar och gick för att möta
mannen som kommit uppför slänten. Mannen som var skäggprydd
hade en gul  fotsid särk med långa ärmar. Hela särken täcktes
av solkors, rundlar och fyrsidiga långlådor. Han log.
-Du måste vara vigydjevigd, sa han och fortsatte att le. Endast
kunniga människor visar tillräcklig vördnad för Helgedomen.
Asarna visar inte vördnad för räkenskap, stjärntydning och ristnings-
kunnande. Du måste vara född med Gudinnegåva, du som kan
skingra molnen och få Ull att visa sig på beställning, sade han och
tog Loves händer, förde dessa samman så att handflatorna pressades
mot varandra och lade därpå sin händer utanpå.
-Hälsade ska ni vara. Vad kan jag göra för er, frågade han sedan.
-Först vill jag att du säger ditt namn och sedan vill jag att du ledsagar
oss i alla Ale Stenars kunskaper. Jag är Love, vigydjevigd, och dotter
till Leufsta, Vigydja i Rodens land.
-En ära, en stor ära, är det att få besök av Vigydjan Leuftstas dotter.
Din mor är allom känd för sin kunskap och välvilja. Tänk, jag
kände att du var en särskild person, när jag såg hur du närmade dig
Helgedomen. Mitt namn är Olle från Tuna. Min rang är andre Vigode
vid Helgedomen Ale Stenar. Alla stavsättningar och räkensskaps
beräkningar hamnar på min lott. Jag styr också stensättningar om
Höga Rådet har bestämt att ny sten ska sättas, men det sker nurmera
ytterst sällan. Om vi går närmare tidsstenarna kommer ni att få
se att det löper en mittlinje rakt genom Ale Stenar, fortsatt Olle
från Tuna och gick närmare tidsstenarna d v s Ale Stenar.
Han fortsatte att berätta;
-Ställer man sig vid roderstenen ser vi att får två halvor.
Mine vänner, Roderstenen har en höjd av elva fot. Norra Stävstenen
mäter åtta fot och fyra tum i höjd och tre och en halv fot i bredd.
Från Roderstenen mäter vi fullmånens nordligaste nedgång vid
midvintersolståndet. Ställ er vid första stenen till höger om
Roderstenen och så tittar utefter axeln som bildas från den
första stenen till den trettonde. Enligt den siktlinje som bildas
har vi markerat, eller skårat som vissa kallar det,fullmånens
nordligaste nedgång vid midvintersolståndet år 1221. Då räknar
vi år noll utifrån världens första slipskåra, den i Huggreifs socken
på Gotland. ouuujj, vad de är duktiga på Gotland, men det här
slår de inte. Låt oss ta  nästa riktsten, nummer två och så skiktar
vi på samma ste som förra gången, d v s nummer tolv, då får vi
fullmånens nordligaste nedgång vid midvintersolståndet år 1183.
Här har vi nästa sten, samma nedgång samma fullmåne men år
1164.  Sista riktmärket i denna stenrad, sten nummer fyra ger år 1145,
återigen från år noll räknat, eller Huggreifsnoll som vi kallar det.
Som ni märker dyker nittontalet upp utom vid första beräkningen.
Där är det 38 år emellan, d v s två gånger nitton. Den enkla
anledningen till hoppet är att Gydjorna och Godarna bråkade
om hur det skulle mätas, vilket slutade i att det blev ingen
mätning alls. Så går det när människor träter. Det är inte ens fel
att två träter, det är inte ens fel. Men mätning skulle ha gjorts
så det så. Vi ser tappet som en minnesbeta över trätandet.
Nu ska jag inte älta bråk och trätor. Nu går rakt över till Stävstenen.
Sade Olle från Tuna och sträckte upp tio fingrar i luften för att
kunna beträda den mittre marken.
Här vid stävstenen kan man se fullmånens sommarsolstånd.
Om vi siktar med den första stenen till höger om Stävstenen
mot den femtonde kan vi se fullmånens sydligaste uppgång vid
midsommarsolståndet år 1240. Nästa sten ger år 1202. Den tredje
stenen ger samma år eftersom stenen ligger helt i rak linje.
Ställer vi oss till vänster om Stävstenen och riktar in oss längs den
första stenen får vi fullmånens nordligaste uppgång vid midsommar
solstånd år 1213. Går vi så långt som fem stenar fram skiljer det
ånyo nitton år, d v s det Gotländska varvet.
Nu ska vi gå ett par steg fram till Stallarsten, på vilken ni lade era
gåvor. Kika nu längs Stallarstenen mot södra Stävstenen, då ser ni
hur Solen gick ned vid midvintersolståndet år 1093. En av det tidigare
mätningarna, eller skåringar som ni kallar det. Nu till en av de mest
spännande mätningar mina förfäder gjorde. Frågan om liv eller död.   Om hel månförmörkelse.Tre månförmörkelser på rad med nitton års
mellanrum. År 1058, år 1077, år 1096, varav månförmörkelsen
år 1077 varade längst. Alla skalv av förskräckelse och trodde att Månen
hade blivit ond och inte skulle komma tillbaka mer. Aldrig lysa för
oss mer. Det skulle vara ett tecken på att Gudinnorna inte ville oss
väl. Att livet var slut, att de alla skulle dö, att den stora domedagen
var kommen. Om Månen försvann, skulle då också Solen försvinna.
Trots all oro beslöt de sig för att mäta. Mina förfäder stod vid  Roderstenen när den hela månförmårkelsen slog till och den varade till södra Stävstenen. På morgonen den nittonde dagen i Julemånad år
1077 färgades månen långsamt blodröd och återfick inte sitt normala sken förrän den gick ned vid soluppgången. En sådan månförmörkelse har få skådat.En kvinna såg alla tre, vår Drottning. Hon lät uppföra
Ale Stenar till minne av dessa tre månförmörkelser.
Alla skrek av fasa, men lugnade sig när Månen åter tittade fram.
De förstod att Gudinnorna inte var onda utan ville tala till oss.
Den hela Månförmörkelsen år betydde att de skulle mäta alla Månens
rörelser i framtiden. Varje mätning är ett skådespel som är ett samtal
med Gudinnorna. All denna kunskap har förts i arv från Gydja och Gode
till nästa släktled. Min släktledshistoria giver vid handen 32 släktled innan jag fick överta kunskapen och skyldigheten att för kunskapen om räkenskap och stjärntydning vidare. Att veta tiden är det viktigaste. Utan vetskap om tiden blir människan förtappad. Ale Stenars stora stenar som Roderstenen, Stallarstenen, Norra och Södra Stävstenarna har skeppats hit från ett stenhuggeri mellan Gislövshammar och Simrishamn, närmare
133 miles avstånd. Glänsande gråvit sandsten.Dessa fyra stenar utgjorde den ursprungliga byggnationen. För att bevara kunskapen om den så
oerhört märkliga månförmörkelsen år 1077. Allteftersom har mine förfäder byggt på för att kunna göra andra iakttagelser. Ungefär som när Anglerna när de byggde Stonehenge och Awebury.De mindre stenarna har hämtats från Småland. Sedan blev det svårigheter att få upp blocken för den 35 meter höga sandåsen, men med rep, stockar och breddning av vägen så gick det. Endast Domarringen i Askeberga i Västergötland som har femtiotre stenblock kan hävda sig i storlek men Domarringen saknar Stäv och Roderstenar. Nej Ale Stenar är störst och kommer nog att så förbli, sade Olle från Tuna nästan förläget som om han kommit på sig att tala för mycket.
-Visst, ja, jag höll ju så när på att glömma, sade Love och tog
fram tygpåsen med utvalda örter.
-Tygpåsen innehåller utvalda örter som jag skulle överräcka till
Dig och Vigydjan från Harggydjan Solfrid i Ullevi, sade Love och
räckte fram tygpåsen till Olle från Tuna.
-Oh, jo jag tackar jag. Har du med dig en gåva från Harggydjan
i Ullevi. Snällt och eftertänksamt. Gåvan ska jag komma ihåg,
sade Olle från Tuna och frågade:
-Hur länge stannar ni? Om ni stannar över Midsommar kan jag se
till att ni får närvara vid Midsommarmätningarna.
-Tack, vi skulle gärna stanna, men vi har utställt ett löfte att närvara
vid Midsommarfestligheterna i Newgrange, svarade Love och log.
-Ja, då förstår jag att ni har brått. En vecka eller tre med dåligt väder och
ni kommer inte att komma i tid till Midsommar. Då kan jag bara
önska er lycka till på färden och hoppas att Guden Njord vakar
över er, sade Vigoden Olle från Tuna.
De tog farväl och klättrade ner de 116 foten till skeppet Noatun och
rodde ut på redden. De följde kusten för att inte tappa riktningen
för solen hade gått i moln, svarta stackmoln, men vädret höll i sig.
 

Next...