BOKEN OM VANERNA

OM HUR LOVE BESÖKTE RODESKILDE

Med saknad lämnade Roserna Ale Stenar. Love hade fått många
nya kunskaper som hon kunde dela med sig av. Hon hade gjort
minnesramsor och märkt träbitar till stöd för minnet. Love hade
fått ett par mätstavar, i liten storlek, i gåva av Olle från Tuna.
Mätstavarna mätte nio tum, och på dem var ristat tecken och hack
för att underlätta mätningen. Olle från Tuna hade visat Love hur
hon skulle tillverka ett par stora mätstavar och sätta ut dessa för
att bestämma Månens och Solens olika lägen. Love kände till
det mesta som Olle från Tuna berättade, men ny kunskap kunde
man inte få för mycket av och hon blev hänförd av deras
mätförmåga.
Hon funderade över mätningarna och märkte inte att Noatun kommit
ur kurs. Love satt vid styråran. Rodulf ropade till Love från fören.
-Love, nu bär det av mot Blåland om du fortsätter på denna kurs.
Du tänker på annat än att hålla rätt på styråran.
Love ursäktade sig när hon upptäckt sitt misstag och rättade upp kursen.
Sedan log hon och sade:
-Rätt så !
-Rätt så, svarade Rodulf och log tillbaka.
De hade kommit en bit från kustlinjen, men synade kustlinjen
noggrannt  för att hitta rätt färdväg. Då och då skymtade de
dösar och andra storstensbyggen. Landet var bördigt och det fanns
gott om villebråd, även om skogen hade fått ge vika
för åkerröjningen, på många ställen.
Love tyckte att åkerröjningen gick litet för fort. Björk och ekskogen höggs ner för att ge plats för nya åkrar. Med det nya ådret  som
bönderna här nere har beslagit med metall och dessutom gjort
tyngre och större kunde de plöja betydligt mer än med träådret.
Bönderna fick allt större skördar. Hackan som kvinnorna använde
och bestämde över och som utgjorde grunden för hackjordbruket
kommer att få stryka på foten, tänkte Love. Förändringens tid
stundar. Mannen och hästen hjälps åt att dra plogen så att foran
blir stor ovh välvällt och de når ner till mylla med stark näring.
Så långt ner når inte hackan, suckade Love. Love fortsatte sitt
resonemang om hur männen nu med hjälp av plog och häst kan
odla stora områden, och då får alla i stammen mer mat. Men
samtidigt kommer vi att bli mer bundna vid jorden som kommer
att kräva mer arbete och fler människor. Mannen och hästen kommer
att skaffa mer mat, det innebär att kvinnan bringar mindre föda
till stammen.
Nu bringar kvinnan mest föda till stammen. Så har det varit länge.
Männen jagar, men oftast fångar de inget byte. Ibland bär de bara
runt på sina vapen liksom för att visa upp sig. Men så är det
hos oss. Kvinnorna vet var svamp, bär och rötter finns och hackan
driver fram mången härlig gröda.
Love försökte komma på förhållandet  vad gällde vem som bringade
mest föda till stammen. Hon räknade ut antalet timmar om dagen
som kvinnorna och männen använde för att hitta föda.
Love kom fram till att männen bidrog med en fjärdedel och kvinnorna
bidrog med tre fjärdedelar, därför hade kvinnorna alltid haft en
stark ställning hos vanerna, och därför fanns det också många
Gudinnor. Love sade till sig själv: Om männen börjar att ta över
allt mer av försörjningen till stammen vad händer då med kvinnans
ställning och hur skulle det bli med Gudinnorna. Avgjort blir det
fler manliga Gudar, tänkte Love.
Jag undrar också om det kommer att påverka antalet Gydjor och Godar?
För som seden råder nu har vanerna fler Gydjor än Godar.
Kanske skulle förändringen även påverka hennes egen framtida
ställning. Roserna kanske skulle välja en Hofgode istället för en
Hofgydja som den högsta i rang. Skulle verkligen utvecklingen
kunna gå åt det hållet? undrade Love. Skulle männen minska på
jagandet? Visserligen fanns det kvinnor som också jagade, Maren
jagade, men de kvinnliga jägarna var underlägsna till antalet.
Skulle män hålla på både med jakt och jordbruk? Love tyckte
att det lät motsägelsefullt för att sköta jorden hade alltid varit
en kvinnlig syssla. Men här i Skåne hade redan en förändring skett.
Vissa plogade redan med plog och inte med åder och hon visste
att i de inre södra delarna av landet på andra sidan Östersjön
hade denna förändring redan slagit rot. Där dyrkade man helt
andra Gudar. Asagudar. Love kände på sig att jämvikten skulle
förändras och förskjutas. Kvinnor kommer avgjort att äga mindre
och färre saker. Hos vanerna ägde kvinnorna mer än hälften av
tillgångarna i stammen. I landet på andra sidan Östersjön hade
redan en förändring skett. Där ägde männen betydligt mer än
kvinnorna. Love tyckte inte om att göra skillnad på män och kvinnor.
Hon älskade män. Vad skulle hon göra utan män? Så tråkigt allt
skulle bli! Men långt inne i hugen kände Love att utvecklingen
skulle förändra det nuvarande jämviktsförhållandet.
Pendeln slår åt det ena hållet. Så kommer det att bli. När slår pendeln
tillbaka? undrade Love eftertänksamt. Tja, sa hon till sig själv,
det måste bli nästa gång villkoren för arbete och försörjning
i grunden förändras.
-Nu kommer du ur kurs igen, ropade Rodulf uppmanande till Love.
Rodulf hoppade över ett par tofter för att ta sig akterut.
-Aj, aj, avarade Love. Jag har så många tankar som flyger runt
-Jag kan ta över styråran, sade Ingolf och tittade på henne med
sina stora trogna ögon.
-Visst, sade Love och lämnade över styråran till Ingolf. Du vet
vad vi ska ta sikte på. Vi ska helst runda Skanör under natten för
under morgonen ta oss över till Danernas land.Love såg att Karlas
månblod rann längs benen på henne. Karla bad Maren om hjälp
Maren lyfte ner Karla i vattnet. Maren doppade även Visten och
Ingolf. Love kunde inte heller motstå en tvagning efter att ha hängt
med rumpan längs relingen. Marens starka armar lyfte i Love i fören.
Love kände det halvjumma vattnet löga hennes kropp.
Rodulf berättade att de rodde förbi Köpinge som tidigt framstod
som en stor marknadsplats. Han fortsatte och sade att
längre upp ligger Örup, en av de gårdar i Skåne som äger flest
grisar, han tillade att grisarna har rykte om sig att vara de
godaste i hela Skåne, att många reser mången mil för att få
Örups gris på julbordet.
De fortsatte i sakta mak och passerade något senare Disas Ting.
Love förtalde att Disa Tinget de såg hade en framskjuten plats
i Skåne för att reda ut lagsökningar. När någon sökte laga ting
för någon oförätt, skulle hon eller han vända sig till Tinget.
Tingsrådet bestämde om saken var viktig nog att ta upp på
Tinget och i så fall vilka som skulle höras. Därefter samlades
rådet, en Gydja eller Gode samt nio stycken edsvittnen om så var
nödvändigt. Edsvittnena skulle kunna höras sedan för att
återberätta den laga Tingsdomen som fälldes. Större köp och
försäljningar vann också laga kraft på Tinget. Över Disas Ting
vakade Diserna, fruktbarhetsgudinnorna, som vigde och
välsignade besluten som vann laga kraft. De som sökte laga råd
vid Disa Tinget brukade offra gröt, nötter, säd, hästens säd eller sin
egen. Färden gick vidare och Roserna passerade Högasten och
Brasakallt. Litet senare smög de förbi smygehuk och därefter
Stavstensudden.
 Ingolf nickade i riktning mot Love och Love satte sig ner mellan tofterna och rättade
till björnfällen som utgjorde liggunderlag. Hon fortsatte att samla
tankarna. Love såg hur Karla, Visten och Roar  tryckte sig
närmare varandra, dels för att hålla värmen för det hade blivit
kallare, dels för att bara känna närhet. Love gillade också ¨högning¨
det vill säga, alla lade sig i en hög. Ibland låg man still, ibland
rörde alla på sig, ibland kunde det sluta med att alla låg med alla.
Denna ¨småhögning¨ tycktes bli en ¨ligga-still-högning¨.
Love lät tankarna rusa på. Härligt var det att tänka. Härligt
att åka båt. De hade satt upp ett platt segel. Seglet förde båten
framåt när vinden kom bakifrån, annars måste de ro. Men nu
blåste förlig vind. Natten var ljum. Kvällen nalkades. De färdades
mot Danelandet. Landet med musik. Love kände nyfikenheten
stiga. Vilka skulle deltaga i Rodeskildefesten? Vilka stammar
skulle komma? Hon bredde ut björnfällen och sträckte ut benen.
Hon kikade upp mot himlen. Kvällningen hade gått över i
natt. Hon kunde se stjärnhimlen avteckna sig klart. Love måttade
in led och styrstjärnorna tillsammans med Ingolf. Roar roade sig
också i fören med att se på stjärnorna. Love undrade om
stjärnorna skulle tala till dem ikväll, eller om de skulle se
ett heligt tecken just denna natt. Hon spejade över hela stjärnhimlen
och tittade ivrigt efter tecken. Hon såg att Roar gjorde likadant.
Love njöt av att flyta fram sakta och låta stjärnhimlen spela för
henne. Hon visste att stjärnorna iakttog Roserna vad de gjorde
och inte gjorde. Love kom ihåg hur hennes mor berättat om hur
stjärnorna styrde människornas liv, när de skulle födas, när de
skulle dö, när giftermål skulle äga rum. Leufsta, Hofgydjan
hade också berättat hur människorna kunde påverka stjärnorna,
Solen och Månen genom att genomföra riter och högtidsspel
på vissa tider, d v s på tider som Solen, Månen och stjärnorna
själva angav. Midsommarsolstånd eller Midvintersolstånd eller
någon annan högtid angiven av Gudinnorna.
När Roserna genomförde riterns och gick i högtidsgång då samtalade
de med Gudinnorna på heligt vis och Gudinnorna förmedlade
budskapet till Solen, Månen och Stjärnorna som egentligen var
Gudinnor. Allt under jorden var också heligt. Jorden gav mat.
Jordens Gudinna, Njärd, innehade en hög rang hos Vanerna och
dyrkades ivrigt. Hon stod för livet i alla delar. Njärd utgjorde
själva grunden för Vanernas leverne. Vid alla riter och högtidsgångar
som var avsedda för att samtala med Gudinnorna var det viktigt
att jorden ingick som en del av helheten. Jord, Roser och himlen
allt var en enda enhet. Så skulle det förbli för evigt hade hennes
mor sagt. Att befinna sig mitt emellan himlen och jorden, att utgöra
länken mellan dessa två gudomligheter var lyckliggörande, tänkte
Love. Vi, Roser befinner oss i mittens rike inte bara på tvären, d v s
längs markytan, utan också höjd och djupledes, från jordens mitt
till himlens mittpunkt. Och nu skulle hon, Love dotter till Hofgydjan
Leufsta, till Newgrange för att deltaga i det störst högtidståget
på nitton år. Då skulle vanerna befinna sig i mitten av allt. Just i spelögonblicket när alla de olika stammarna gick längs högtids
gångarna fram till mittplatsen, då talade de med Gudinnorna, då
befanns sig vanerna i det allomfattande mittre. I mitten av världen.
Samma känsla fick Love nu när hon sakta gled fram längs den
skånska kusten på Noatuns durk. Love kände sig som en del av allt
som en del av hela världen runt omkring henne. Allt var en del av
henne och hon var del av allt.
Natten svartnade allt mer. Ingolf stod kvar vid styråran. Maren
och Roar tog varandra i  hand och kröp ut på fördäck.
Fördäcket mätte fyra fot i omkrets och dög till att krypa upp på.
De tog sakta av varandra kläderna. Plagg för plagg droppade
de i Noatuns för. Roar satte sig grensle runt ormhuvudet i trä
som satt längst fram som Noatuns kuttersmycke. Maren satte sig
grensle runt Roar och smekte sakta Völse till önskad styrka.
När Völse stod stärkt reste hon sig och satte sig mellan kuttersmycket
och Roar och Mornir mottog Völse. De rörde sig inte. Maren
höll om ormhuvudets hals. Roar höll om Maren. De satt stilla.
Deras ben dinglade ibland mot Noatuns skrov. Vågorna kluckade
mot Noatuns förstäv. Love såg på Maren och Roar och tyckte
att det var mycket vackert. Så stilla, så värdigt. En enda lång
njutning. Love fyllde sina lungor med havets dofter. Att en resa
kunde vara så njutbar, de hade hon inte trott. Nu visste hon.
Lycklig svepte hon björnfällen om sig. Ett tag funderade hon
på om hon skulle krypa ner hos Visten, men han tycktes sova så
hon bestämde sig för att ligga kvar. Hon drog björnfällen än
tätare om sig.

Love vaknade med ett ryck. Ovädret hade kommit snabbt. Solen
stod redan tämligen högt. Hon måste ha sovit länge. Nu blåste
vindarna kraftigt. Ingolf och Roar hade revat seglet redan
i gryningen och de hade fortsatt att ro men nu började det att
blåsa upp alltmer och de bestämde sig för att närma sig kusten
snarast möjligt. Roar sade att han hade erfarenhet av ett rev som
skulle ligga innan Skanör. För att inte gå på revet måste de hålla
noga utkik. Revet hade redan tagit många liv och det kunde också
finnas onda andar som drev skeppet mot grynnorna. Kanske hade
de seglat oförsiktigt och stört de onda andarna.  Roar lade sig i fören
och lotsade Noatun genom revet trots den kraftiga sjögången.
De beslöt sig att gå i land på Skanörhalvön.  Strandens sand
bredde ut sig mil efter mil och de hade svårt att hitta ett lämpligt
ställe för att kunna dra upp Noatun i säkerhet för de höga vågorna.
De skjöt upp skeppet nästan ända till gräsgränsen för att vara säkra
på att vågorna inte skulle skölja ut Noatun i havet. Utmattade tog
de sig inåt land. Ingen människa eller bebyggelse syntes till. Sand
enbart sand och sandträd som höll sanden på plats var det enda de
såg. De följde en stig vidare inåt land och hittade efter halvannan
timme en övergiven koja i vilken de kunde ta skydd mot regnet.
Kojan som kändes välbyggd med ett jordlager som tak gav gott
skydd och Roserna fann sig snabbt till rätta. Roar skaldade ett
nytt kväde om Roser som gör strandhugg på Skanör.
De sov inte länge utan kom tidigt på fötter. Noatun hade klarat
äventyret utan skavanker och de hjälptes åt att sjösätta skeppet.
Noatun for lätt på sanden ner i havet och Roserna äntrade Noatun
styrde kosan mot Danernas land. De beslöt sig att ro direkt över
till Danmark istället för at ta den säkrare vägen över Saltholmen. Ovädret hade bedarrat och risken för nytt oväder var mycket liten.
De siktade på den södra delen av Ullerupön för att sedan vika
mer åt söder mot Solröd Strand och Karls Lund. Sjön var lugn,
likaså Kögebukten och utan svårigheter kom de fram till
Karls Lund för att där slå läger och dra upp Noatun.
Redan vid ankomsten märkte hur många människor rörde sig in
mot landet. Det liknade ett lämmeltåg. Alla kånkade på utrustning
för festens begivenheter. Heliga tecken, sovutrustning, mat, öl
om vart annat.
En dansk vinkade till Roserna och sade högt:
-Ska deren till Rodeskilde?
-Javisst, vi antar att vi ska följa tåget, svarade Karla.
-Jä, de må ni göre, svarade dansken och log med hela ansiktet
samt med det stora röda skägget. Varifra kommer deren?
-Vi kommer från lander där Rodens lag råder, och vi ska till
Newgrange.
-Ska ni till Newgrange. Dit har jag velat åka många gånger.
men Rådet har inte samtyckt, så det har inte blivit av. Men nu har
vi inte tid att stå här och prate. Nu må vi iväg för snart är de
bästa platserna tagna och då får man en dålig marknadsplats och kanske ännu värre man kanske inte får en skymt av spelemännen och
lurblåsarna, och det vore attans synd.
- Alldeles riktigt sade Love. Behöver du bärhjälp? Vi har ett
par händer över.
-Grejt, svarade den danske vännen, och fortsatte
-På vägen ska vi hälsa på min bäste vän. Det finns ingen som brygger
ett bättre Alu i Vanernas värld. Det smakar härligt. Karl på
bergets Alu ger kraft och styrka, danslust, kunskap, trevnad, gemyt,
vänlighet och lycka. Karl han kan brygga som ingen annan.
Hans Alu är vida känd i Danernas land.
De hjälptes åt med hans packning och begav sig inåt landet.
De gick i två timmar tills solen ändrat läge. Roserna och deras
nyvunne danske vän kom fram till tre långhus och tiotalet småhus som låg på en liten kulle. Idog verksamhet rådde i den lilla byn. Tunnor rullades fram och tillbaka. Säd bars in och ut ur olika småhus.
Vatten kannades in från den lilla bäcken som porlade till vänster
om kullen.
-Där är Karl på Bjergets by, ropade den rundnäste dansken törstigt.
-Är det där ett berg, frågade Ingolf undrande?
-Jä, sade dansken stolt, så sant jag heter Flemming.
Flemming ökade takten mot byn och människorna märkte att de
fick besök och ropade till sin husbonde att Flemming var i antågande.
Hurrarop och glada tillrop mötte Roserna och Flemming när
de kom in i byn. Plötsligt rusar Karl själv in och rycker tag i Flemming
för att kasta loss i en mötesdans. Dansen virvlar runt, runt. Karl tog
tag i Flemmings handleder och Flemming gjorde likaledes.
Virvlandet tog fart. De använde tryckkraften i dansen för att öka
takten och fort gick det. Dammet yrde runt deras fötter. Alubryggarna
gjorde halt i tillverkningen och klappade takten. Vilket medförde
att Karl och Flemming dansade än snabbare. Nu släppte Karl
greppet med ena handen och ledde Flemming upp på ett antal
kar som stod uppradade på rad utmed ett av långhusens ytter-
väggar. Karen stod i flera rader och var försedda med trälock. Karl anförde kardansen upp
på trälocken. Ny runddans på karen medelst samma handleds-
grepp. Alla skrek och klappade händerna.
Det här var uppvisning tyckte Love och log med både ansiktet och magen.
Plötsligt brast locket på en av karen och Flemming försvann
rakt ner. Alut skummade och alla skrattade. Karl hoppade ner
och sade att alla fick dricka fritt ur karet med Flemming i och att
Flemming skulle inte få lämna karet förrän innehållet var slut.
Flemming som just hade kommit upp ur ölet vred ur skägget och
vrålade av skratt.
Alla rusade efter sina stop för att sedan samlas runt Flemming.
Aluhävning började. Flemming gastade åt Roserna att hjälpa honom
och Visten, Karla, Maren, Ingolf, Roar ställde sig i runt karet
tillsammans med byns övriga innevånare som hälsade Roserna
välkomna till Karl på Bjerget.
Love frågade nyfiket Karl hur de gjorde för att brygga ett så gott
Alu.Karl backade något, lutade sig bakåt, tog stöd med armen och
började berätta.
-Vi samlas i ett hus och samtalar vad vi ska göra när sommaren
kommer. Samtidigt som vi småpratar tuggar flickorna på sädes-
kärnorna. De formar massan till kulor som spottas i krukor fyllda
med vatten. Därefter får mäsken stå ett par dagar för att självjäsa.
Viktigt är också honungen. Vi samlar olika slags honung och
tillsätter honungsblandningen. Den blandningen kallar vi för Kvas
efter guden Kvasir. Ibland använder vi tallstrunt, d v s späda tallskott
eller furans blomfjäll som vissa danskar plägar kalla det.
Från norr har vi lagt oss till med seden att tillsätta ölgräs, brygdtuppor,
ölkall, ölkong. Andra tillsättningsväxter kallas mjödört, karsöta,
eller byttegräs. Pors används ibland. Just nu är det helt ute att
använda sig av pors. Men ´tycket´ förändras titt som tätt och snart
används väl pors av alla igen. Själv är jag inte så förtjust i pors.
Jag gillar Heather Ale som pikterna i Skottland tillverkar. Heather
Ale görs på ljungblommor och av dessa har vi inte så mycket
här i Daneland.Men gott smakar det, ljuvligt gott. Hemligt håller
de blandningen, liksom vi håller vår blandning helig, men jag kan ju säga att det beror mycket på vattnet. Vattnet måste hållas rent och
aktas från att bli för gammalt. Då är det inte mycket bevänt med
ett gott öl om det har fått stå alltför länge.
Karl fortsatte att berätta efter att ha tagit ytterligare ett stop Alu och
belåtet torkat sig om munnen. Daner och Roser tittade ner i det
stora Alukaret och förstod att det skulle bli sent innan de hade
druckit ur. Flemmings kroppshydda hade trängt undan mycket Alu
men det fanns fortfarande ansenliga mängder kvar. Han ojade
sig och skakade på huvudet. Flemming sade att han började bli
sumpig i knäna. Om detta berodde på Alut utombords eller inom-
bords kunde ingen lista ut.
-Love, som du vet, används Alu vid heliga tillfällen och vårt Alu
torde vara särskilt eftertraktat. Bönder och herdar kommer
långväga ifrån för att byta till sig Alukar med särskild Alu.
Vi brygger ett utvald öl till bröllop, det så kallade Bridalu,
brudölet. Vid födsel, brygger vi barnsöl och vid begravning
brygger vi Gravalu eller arvöl. Viktigt är att Alu bryggs på rätt
sätt för att Alu ska vara rättrådigt. Ibland avsmakas det av Rådet
som avgör om Alu är av rätt sort och har bindande verkan.
Vid Jul brygger vi Julöl. Så föreskriver Gulatingslagen.                            I Julölet tillsätter vi särskilda Julörter
för att få fram Julsmaken. Misslyckas vi kommer mången kvinna
och man till oss och säger att Julen inte är sig lik. Det kan föra
otur med sig och hela Julen blir misslyckad. Då är det enklare
vid midsommartid, då alla boende ska ha bryggt öl av två mälen
det vill säga två skäppor.Då brygger vi sambärningsAlu som måste
finnas till hands inför fruktbarhetsriten och den Heliga Sidur.
Love frågade om samma Sed rådde här som i Västra Götaland
då tid för bröllop utsattas vid en fest i Vintermånad.
Karl svarade att så var seden också i Dane lag och så skulle det förbli.
Karl gick bort mot Alukaren för att se hur långt hans gäster hade
kommit. Flemming sträckte ut armarna mot Karl och medan
de bägge rundmagade männen kramades kikade Karl ner i karet.
-Öj öj öj öj, så klent drucket. Jag trodde ni Roser kunde dricka.
Trots att ni har fått hjälp av en så erfaren drickare som Flemming
så finns det kvar i karet.
-Vi komer på slutet, sade en berusad Visten och log med hela
ansiktet.
-Vi ska försöka öka takten sade Roar något mer nyktert men mer
förläget.
-Här krävs både list och styrka, sade Karl och gick in i ett av långhusen.
Efter ett tag kom han ut följd av ett tåg av kvinnor och män som
arbetat i husen. karl sade att de behövde rast och uppmuntring
och att alla skulle nu ta del för nu skulle de dricka tvemännings och
då brukade förbrukningen ta fart.
Karl sade åt alla män att ta fram sitt Alutecken eller rista tecknet på
en träbit eller sten för att sedan lägga den i den kruka som Karl
använde som uppsamlingskärl. Sedan sade han åt alla kvinnorna
att ställa sig på rad längs ett av långhusen för att dra lott.
Varje kvinna fick dra en lott d v s ett tecken och den man som
ilagt tecknet reste sig upp och de fick ett stort horn att dricka ur.
För varje lott som drogs steg spänningen och skriken.
Maren fick en späd danneman på sin lott och alla undrade hur länge han
skulle stå pall. Karla fick en ung yngling med ett vackert utseende
och ett bländvitt leende. Nöjd tog Karla emot Aluhornet och tog
sin meddrickare under armen, fyllde hornet och gick åstad för
att dricka tvemänning.Roar och Visten fick två stycken söta danska
flickor på sin lott och de fyllde sina horn och vinkade till Roar
och Visten att följa efter. Ingolf hade bäljat i sig stora mängder Alu.
Han raglade in i en av långhusen, famlade runt i mörkret för att sedan kräkas i en kruka med färskvatten. Därefter somnade Ingolf prydligt bredvid krukan.
Love var ensam kvar när det sista tecknet skulle delas ut. Kvar fanns
en lång gänglig danneman. Love tyckte han såg trevlig ut
och såg honom i dagdrömmen framför sig. De log mot varandra
och gick iväg mot tunet för att sätta sig i en backe. Love sporde
honom om dannemännnes seder och bruk, vad de brukade göra
och när. Dannemannen som kallade sig för Villgott berättade
så gott han kunde och räknade upp deras helgdagar, Midsommar
Kräftfirandet i skördemånad, höstdagjämningsfest, Gåsmiddag,
Jul, Disatungel i Göje, Vårdagjämningsfest, Valborg och förstås
många fester och tilldragelser som han hade glömt bort. De
skålade och Love berättade om Rosernas festdagar men också
om hackjordbruket. Villgott tyckte att Rosernas tegar verkade
vara litet väl magra, åtminstone jämfört med den danska myllan.
Love svarade att det inte finns många jordar som kan jämföra sig
med den danska jordmånen. Allteftersom Alut sinade i karet
tystnade festen och Danskar och Roser lade sig till ro.Love
tyckte att jordens brukande hade avlägsnat sig från hackjordbruket.
Danskarna hade fler plogar av metall och fler hästar. Befolkningen
verkade vara också vara större, i detta fanns ju en klar tanke,
i och med att åkrarna kunde försörja fler, så kunde man hålla
fler människor med mat, således en större befolkning. Love
kunde inte låta bli att känna sig litet nedstämd då hon tänkte
på seder och bruk som var på väg att försvinna. Hon tröstade sig
snabbt med sin mor Leuftsta ord “ allting går i vågor, allting kommer
igen” och så brukade hon snabbt fortsätta, “ som det Stora Året”
den löper om tjugofem tusen niohundra tjugo år, men likväl kommer allting igen, stjärnor, månar och Solens kamp med det onda.
Love tittade kättjefullt på Villgott, han såg bra ut, mörkblond,
breda kinder, välansat skägg, brun tunika, starka ben och det som
Love tyckte mest om var hans knän. Hon tänkte att de knäna kan
göra vilken flicka som helst svag i benen. Hon hejdade sig, och
frågade om de hade någon Högtidsgång i närheten.  Villgott
svarade att de hade de inte utan de brukade bege sig till Tune, eller
om det var en större högtid, till Rodeskilde.
-Låt oss gå i väg till ett ställe som Du tycker om och högaktar
sa Love till Villgott.
-Det vill jag gott, sa Villgott.
Hon log mot honom och de lade dryckeshornet bredvid Flemming
som hade somnat i tunnan hängades med armarna utanför.
De gick igenom en skog och uppför ett slänt som gav utsikt
över kögebukten. Längst upp fanns en Skjalf. Villgott berättade
att Skjalfen inte användes längre för de Samiska herdar som
dyrkat sina Gudinnor och Gudar här hade dragit längre norrut. Love älskade utsikten. Vinden blåste ljummet över deras kroppar och hon
lade armen runt hans midja och drog honom till sig. De kysstes
häftigt och hon tog honom sedan i handen och förde honom till
platsen under Skjalfen. Skjalfen var av trä och ställd i nordsydlig
riktning. Sex sexfotspålar höll Skjalfen uppe och ett numera torkat
löv och grenverk utgjorde plattformen från vilken Nåjden verkat.
För att inte tränga sig på och störa Skjalfens andar och småfolk
bestämde sig Love för att de skulle vara under Skjalfen.
Att dessutom hedra stället med ett möte mellan Völse och Mornir
skulle hålla alla otyg borta. Love kände kåtheten vidga näsborrarna.
Hon lossade hans bälte och drog av honom hans tunika.
“Ökad, är du Völse och tagen fram”.

Karla hade fullt sjå med att få liv i Visten och Ingolf. Flemming
hade trillat ut tunnan och sov fortfarande i Aluresterna, de få som
fanns kvar, för alla hade bjudit till, inte minst Karl på Bjerget
som förnöjt fortsatte sina göromål. Roar och Maren såg hur
allt fler människor kom vandrande på väg till Rodeskilde.
De var ivriga att komma iväg. De undrade vart Love hade
tagit vägen och frågade Roar om han visste, men han sade
att han inte hade sett till henne. De hjälptes åt att purra Visten, Ingolf och Flemming. De fick mat av Karl på Bjerget som
skrattade så att magen hoppade när han såg Flemmings
belägenhet. Efter ett par stunder kom Love och Villgott hand
i hand från skogen. Love sken som en Sol. Nu var alla
Roserna församlade, även Rodulf som hade återvänt för att
förvissa sig om att Noatuns förankringar var säkra och satt som
de skulle. Även Flemming hade kommit på benen och de
fortsatte gångmarschen mot Rodeskilde efter att ha önskat
Karl all välgång i framtiden.
Det var inte särskilt svårt att hitta vägen till Rodeskilde. Allt
fler personer anslöt sig till deras sällskap. Det var roligare att
gå tillsammans. Många kom från Bohus och från Tanum, från
Falster, Lolland, Fyn, Ribe, Jylland, Varde, Djursland, Varberg
Drammen, Sögne, Eydeshavn, Kusanweoh och Besingahearh,
de sistnämnda byarna i Anglernas nya land.
Love talade med paret från Besingahearh och fick veta att
de hade kommit för att dyrka musiken. De hade hört att det skulle
spelas på bronslur och att det var den berömda Sunne som skulle
spela, hon som varit på de Färiska öarna och spelat för folket och
blivit både Vigydjevigd och berömd.  Love frågade också om
Besingaheargh och Anglerna förtäljde att namnet kom från
Gudinnan Frejas Brisingamssmycke och Harg på den angelska
dialekten.
Love förväntade sig mycket av besöket på Rodesskilde.
Gruppen av Roser med Flemming och tillstötande medgångare
passerade Tune och kom efter någon dags fotgång fram till
Rodesskildes marknadsplats. Maren sade att hon tyckte att
den nästan var för stor.
-Hur ska man hitta här? Vi kommer att tappa bort varandra, sade
Karla ängsligt.
-Vi bestämmer att vi träffas vid den stora bron över Rodeån
varje gryning om någon kommer bort och vi måste återvända
inom tre dygn, sade Maren uppfordrande och bestämt. Alla samtyckte.
Love kunde se alla slags varor i omlopp. Här fanns ett mycket
stort utbud av saker och ting. Vissa bra andra visste man inte
varför man skulle köpa, men försäljarna skrek ut sina varor på
ett sånt övertygande sätt att många inte kunde motstå. De flesta
hade sina varor utlagda på filtar, andra hade tagit med pålar
och spänt upp hudar för att skydda både varorna och sig själva
mot Solens stingande strålar. Ett gytter av människor. Överallt
människor. Ingolf tyckte att han aldrig hade sett så många
människor samlade på en och samma plats tidigare.
Stämningen var avsänd. Inget tumult. Inga bråk. Lundagydjor
och Lundagodar gick runt och småpratade med alla. Stora
tunnor med mjöd och Alu hade strykande åtgång. På långt håll
kunde Love höra musiken klinga. Helt plötsligt fick de syn
på en man i hög huvudbonad med slipade benskenor under
fötterna som åkte skridskor.
-Ingolf skrockade och sa att han trodde att Dannemännen inte
kunde åka skridskor.
-De kan de inte heller ser du väl. Han har ju inte fattat att man
måste ha is för att kunna åka skridskor, sa Visten klokt.
-Spelar ingen roll, han har ju kul, sa Ingolf, huvudsaken
är att man har roligt.
De slog upp tältet som de hade burit med sig och gick sedan
på upptäcksfärd för att se allt vad Rodeskilde marknad hade
att visa upp.
Love hänfördes av alla saker och all människor som tycktes
göra något. De var upptagna med att plocka fram sina varor eller
fila på sina speltyg. Överallt fanns det stånd eller också hade
säljarna brett ut sina varor på en duk eller filt.
Love ville se spelemännen. Ingolf hade också visat stort intresse
för spelningarna och slog följe med Love. De gick igenom människo-
massorna och njöt av att vara där, att höra alla ljud och att se alla
tingestar runt i kring. Flemming hade förtäljt att spelemännen
brukade samlas på olika kullar och runt kullarna satt åskådarna
för att lyssna. Nu hörde Love hur vinarna tjöt och hon såg hur
tre kvinnor snurrade sina vinare på en kulle till höger om det
mittre av marknaden.
- Ingolf, låt oss gå till vinarna, jag vill lyssna på dessa musikanter,
sa Love och gick redan mot kullen.
-Visst, svarade Ingolf, men sen vill jag höra, balkåkratrummorna.
-Självklart, sa Love och log.
De kom fram till kullen och satte sig nedanför. Många åhörare
hade redan samlats. De tre kvinnorna klädda i bruna lärfttröjor och
gula kjolar snurrade vinarna i olika hastigheter och framkallade
toner som Love aldrig tidigare hade hört. Runt smalbenen och vaderna
hade de bruna benvärmare och hasselrasslor. Kvinnorna stampade
med fötterna och framkallade  en takt och sedan låg vinarnas ljud
som melodislinga.
Medtagande tänkte Love. Vinarna var gjorda av trä och med en längd av fem tum. De hade en raklång form och var ungefär en tum breda.
Kvinnorna svängde vinarna i olika hastigheter och fick således olika
toner. På vinarna hade kvinnorna ristat soltecken för att hälsa Solguden
Ull och Jordens Gudinna Njärd. Love såg med förnöjsamhet hur
de även hade ristat tecken för Majstången d v s den heliga akten
då Njärd förenar sig med Ull. Hon lutade huvudet bakåt och kände
hur det pirrade i hela hennes kropp. Ingolf hade  bytt till sig lite Ale och han kom tillbaka med två trästånkor fulla med färsk Ale. Love lät sig väl smaka och fortsatte att lyssna de vinande
kvinnorna. Bakom de vinande kvinnorna dök fyra stycken
voltigörer och gycklare upp och gjorde kullerbyttor och hopp om vartannat.
De skuttade runt och gjorde miner. Vissa kunde verkligen vända
ut och in på sitt ansikte och åhörarna skrattade gott. En av
kvinnorna gick runt bland åhörarna och samlade in lite gåvor, en
benbit, en syl, en bit flinta och till och med en grisbete, vilket
förorsakade stor glädje hos kvinnorna.
Love hörde handlarnas utrop i bakgrunden och sorlet från marknaden.
Att så många männsikor kunde samlas på en enda plats, men så hade
skett tidigare och så skulle ske i framtiden, tänkte Love och lade
sig till rätta. Hon blickade rakt upp i den knallblå himlen och log.
Från en annan kulle kunde hon höra hur två flöjtister spelade på sina
benflöjter. Till hjälp hade de tre män som spelade på skrapare.
De hade olika långa skrapare av ben vars ena kant var utjackad så
man kunde dra med en annan benpipa över taggarna varvid
ett skrapande ljud uppstod. Skraparna lade takten, och flöjterna
spelade slingorna. De två flöjtspelarna blåste i var sitt fågelbenrör,
två och en halv tum långa. De blåste genomgående varannan gång.
Skillnaden i tonhöjd som hördes berodde främst på att flöjtspelarna medvetet anblåste sina rörben från olika ändar. Rörets nedre
ände täcktes med ett finger. Rytmen och takten lockade skaran
av lyssnare att själva slå takten med handklapp eller med de
rasslor som de hade runt handleder eller fotleder. Love fick
ett hasselnötsband av en dansk tös som satt bredvid. Hon bara log
och tog av sig ett av sin många rasselband. Hon berättade för Love
att hon gjorde ett rasselhasselband till varje Högtidsgång i Rodeskilde.Den danska flickan hade hela armen full. Hon tillade att hon gärna ville ha rasselbandet tillbaka. Annars skulle det bli svårt att komma i håg just det årets Högtidsgång. Love frågade vilket år som rasselbandet kom från och den danska flickan svarade, att för två år sedan gjorde hon bandet och hade burit det sedan dess.
Hela lyssnarskaran kom loss i en gemensam takt som sakta ändrade
sig allt eftersom de två flöjtisterna bytte, takt och ton. Rassel, tassel,
åhörarna ställde sig upp och vaggade i takt med rytmen. Ingolf
gjorde likadant, lycklig i ett tilltagande rus. Love låg kvar och höll takten med sin rassla.
Hon trivdes med tillvaron. Hon lade sig platt på rygg och drog ett
par djupa andetag. Härligt att resa, även om hon då och då längtade
tillbaka till Rodens land. Men nu hade hon möjligheten att se sig omkring, att skaffa lärdomar som skulle räcka livet ut.
Love avbröts i sitt tänkande, när fågelbensflöjterna byttes ut mot
flintflöjter, vilka gav ett helt annat ljud. Små två till tretumsflöjter
som Jordgudinnan Njärd slipat till genom årtusenden och sedan
putsats till av flöjtspelaren för att ge rätt ljud. Raka härliga toner
kom ur deras pipor, som följdes  av lyssnarnas handklapp och
rassel. Nästan alla deltog i musikskapandet. Love tyckte att
stämmningen kändes utmärkt . Vädergudarna visade sin gynnsamma
sida. Luften kändes het. Solen lyste.
Love såg hur flöjtspelarnas fingrar löpte över stenens hål. Flinkt
bytte de sida eller vände på stenen eller bytte tillbaka till fågel-
benspipan. Nu tillstötte ytterligare en flöjtspelare som kom upp för
kullen och satte sig bredvid de övriga två. Hon tog fram en litet
längre flöjt också gjord av fågelben och hade fyra hål förutom
öppningarna fram och bak. Hennes fingrar for över flöjten och
de höga tonerna blandades med hasselrasslet.  De två flintflöjts-
spelarna byte till fågelbenspipor och började spela i samma tonläge
som kvinnan med den längre flöjten.
Efter ett tag lugnade sig spelningen och deltagarna eller åhörarna,
ibland var det svårt att avgöra vilket, lade sig ner i släntens gräs
och vilade. Då plockade den senast tillkomna kvinnan upp en tobis-
grisslepipa. Tillrop från åhörarna kom som genast igenkände tobisgrisslans läte. Åhörarna visslade och försökte härma tobisgrisslans läte, men ingen kunde härma tobisgrisggrisslan som kvinnan med tobisgrisslepipan.
Love låg i slänten och halvdåsade en bra stund. Ingolf kom fram
och väckte henne.
-Love, kom med, längre bort har spelemännen kommit igång så
det täcker. Uj uj, vilket drag, sade Ingolf med andan i halsen
och i kraft av sin ungdomliga iver.
Love satte sig upp. Tittade sig omkring. Hon måste ha dåsat till
ordentligt för Solen hade redan förflyttat sig mycket. Hon sträckte
ut Solhanden, d v s högerhanden, och särade på fingrarna och
jämförde med landlinjen långt borta. Hon fick en ungefärlig
tidsuppfattning. Hon reste på sig och de gick bort mot det ställe
som Ingolf hade hittat.
Love hörde redan på långt håll slagen från Sangelsteinen. Folk satt
redan i rader runt den av Hopt och Bond avgränsade Hargen eller
Hörgen som de ibland kallade Hargen.
Hopt var  trefot höga stolpar som höll upp de nio fot långa Bonden  d v s tygband mellan Hopten. Bonden, en fot breda hängde ner från som löpte mellan  Hopten.
De skapade en avlång fyrkant. Mitt i fyrkanten låg Sangelsteinen.
Runt den låg ytterligare tre klangstenar. Framför varje klangsten satt
en klangstensspelare klädd i bruna fotsida dräkter och en kraftig
kvinna och en spensligare man stod iklädda gula dräkter framför
Sangelsteinen, med var sin slagsten i handen. Sangelsteinens
av skålgropar urgröpta yta, gav intryck av evighet. Love tänkte på
att här hade Rodeskildebornas förmödrar och förfäder holkat ur
skålgropar sedan urminnes tider och fortfarande användes den
heliga Sangelssteinen. Den gamla seden. Det gällde att behålla den
gammal sidur annars skulle människorna känna sig utanför sig själva som Morbror Höskuld brukade säga. Så rätt han hade, det hade han ju oftast, lärd och gammal, som han var, tänkte Love medan de närmade
sig den heliga platsen.
I en ringlande långdans närmade sig ett dansfölje av fem kvinnor
och fyra män. De var klädda i vit fotsid särk, med virkade ornament
av Sangelsteinen i kanterna. De dansade långsamt in i Hargen och
höll varandra i händerna. De kom in och dansade tre varv runt stenen.
Medan dansarna sakta dansade förbi gled tre lertrummare in och
satte sig mittemot de tre klangstenarna. Klangstenspelarna och
lertrummarna log mot varandra och nickade. Lertrummans bredd
verkade vara en tio tum tyckte Ingolf och lutade sig över mot
Love efter att de tagit plats i gräset. Love nickade och lade märke
till att lertrumman var ungefär lika hög, tio tum. Trummskinnet
utgjordes av hjortskinn som spännts över lerkärlets öppning och
fästs över de sammanlagt tretton knoppar som satt i en ring runt
lertrummans mynning. Trumslagarna slog nu an trumman med
sina händer och klangsstenspelarna tog upp takten och spelandet
kom igång. Ingolf upptäckte att han hävt i sig för mycket Alu för snabbt
och tvingades rusa in i buskarna för att spy. Tyvärr såg han inte
den danska flickan som höll på att kissa utan kräktes rakt i hennes hår.
Hon reste sig uppretat för att dänga till Ingolf som vek undan samtidigt
som nästa omgång kräks kom upp. Marken var alldeles uppblött
och de tog tag i varandra för att inte trilla vilket de gjorde ändå.
Den danskan flickan hade ju svårt att röra sig med kjolen runt knäna.
De reste sig ur sörjan och Ingolf fick en rejälv skopa ovett som han besvarade med en avgrundsulkning. Den nedspydda flickan drog upp kjolen och gick uppretad därifrån. När Ingolf ulkat färdigt mådde han snabbt bättre och återvände till Love.
 De dansande rörde sig som älvor, tyckte Love. Hon kunde inte se
deras fötter så fotsida var dräkterna och dansarna tycktes röra sig
framåt utan att gå. Den ringlande långdansen snirklade sig
älvalikt runt trum och klangstensspelarna. Takten hölls av den
stora Sangelsteinen och mannen och kvinnan som slog med var sin
slagsten. Love trodde nog att de var Harggydja och Harggode men
inte hade de rätt tecken på sig. Å andra sidan, det kanske inte
behövdes för den här seden, tänkte Love
Plötsligt utan att åhörarna hade märkt det, åtminstone inte Love och
Ingolf, så dök det upp fyra kvinnor som spelade munbåge.
De höll 25 tums rönnbågar med muntuggade sensträngar från älg,
i munnen och med hjälp av munhålans storlek gjorde de olika toner. Munhålan fungerade också som ljudförstärkare upptäckte Love.
Samtidigt knäppte de på bågsträngen. De fyra munbågespelarna gick i eget tåg in i Hargen och ställde sig i högra hörnet. De började också att
humma samtidigt som de knäppte på bågsträngen. Ingolf satt
bara och gapade av förundran över det sköna ljudet. Han vände sig
mot Love som nickade för hon erfor samma känsla. Hon sade åt Ingolf
att stänga mun och inte dela med sig av ulkångorna. Ingolf tittade surt på Love.
De rönnbågespelande kvinnornas hummande och taktfasta knäppande
gav signal till de dansande att fortsätta ringdansen runt klangstenarna
och runt Sangelsteinen. Ljudet av sten mot klangsten gav ifrån sig
ett metalliskt ljud som endast kunde efterhärmas av kornknarren.
Ljudet fortplantade sig genom märg och ben och ville inte riktigt
lämna kroppen så genomträngade kändes ljudet. Love tyckte att
ljudet nästan bedövade henne, likväl ville hon höra mer av dessa
lockande toner.
Med ett ryck reste sig den kraftiga kvinnan i sin ljusblåa dräkt och
med en van rörelse sträckte ut armarna. Hennes rörelse gav upphov
till följande; alla deltagare runt Hargen fattade varanndras händer.
Love och Ingolf sträckte ut sina händer och fattade de närmast
sittandes händer. Sedan började Sangelsteinskvinnan att sakta vagga.
Hon vaggade av och an, långsamt, långsamt. Alla deltagarna gjorde
likadant. Spelandet fortsatte. Kvinnan gick ut ur Hargen och lade sin
hand på den närmaste deltagarens axel, och skapade således en egen
takt för den ring i vilken han ingick. Sedan fortsatte hon till varje
ring av deltagare, för att få dessa att vagga åt olika håll, men i takt.
Hon återvände in i Hargen efter att alla hörsammat hennes uppmaning,
och Love kunde se hur hela fältet av människor tycktes vagga.
-Likt havet, vaggningen betecknar havet, och alla de gåvor som
havet ger, sade den danska flicka som bytt två stånkor Ale mot
en bit av en grisbete som hon fick av Ingolf. Hon tillade;
- De kallar mig Greite, sa hon och log mot både Love och Ingolf.
Ingolf hoppades att Greite inte var bästa väninna med flickan som hade fått hans kräkla i håret.
-Havet meddelar sig på många sätt, svarade Love och tyckte att
hon skulle ha fattat liknelsen tidigare. Hon log tillbaka mot Greite och tryckte hennes hand samtidigt som de gungade fram och tillbaka.
De nio dansarna ökade hastigheten i dansen runt klang och Sangel-
steinen. Rönnbågsspelarna rörde sig från vänster till höger i den
bakre delen av Hargen och klangstensspelarna dunkade snabbare.
Dansarna samlade sig  i en rund ring runt de yttre klangsstenarna
och började nu att springa i ringdans. Runt, runt i medsolsvarv
dansade de runt klang och Sangelsteinarna. Den kraftiga kvinnan
gjorde plötsligt ett tecken som Love inte förstod. Love hade inte
fått lära sig denna rörelse, vilket gjorde henne osäker på om
kvinnan verkligen var en Harggydja eller inte. Kanske hade denna
Harg inte de heliga måtten utan kanske endast betraktades som
en underHarg. Love kunde inte riktigt bestämma sig, och det hann
hon inte med heller för utan förvarning hade tre gycklare voltat
fram till den kraftiga kvinnan i den ljusblåa dräkten och ställde sig som
en mänsklig pyramid, d v s två gycklare nertill och den tredje
hon hade hoppat upp på männens axlar. Nu klappade alla takten
med händerna och fötterna.
-Mjölken, mjölken, vi vill se mjölken rinna, mjölken,mjölken, vi vill se
mjölken sprätta, skrek deltagarna med upphetsad förtjusning.
Love och Ingolf rycktes med av den allmänna upphetsning och
stampade och klappade allt vad de orkade.
Dansarna gick runt och hejade på deltagarna att vråla, stampa och
klappa så mycket de orkade.
Den spensligare Sangelsteinsmannen lyfte upp ett lerkrus som hade stått mellan honom och kvinnan i den gula dräkten. Han gav den till kvinnan
med en bugning. Hon lyfte upp lerkruset med bägge händerna och vrålet
från deltagarna lät inte vänta på sig. Himlen tyckte lyfta sig. Runt
Love och Ingolf hade det nu samlats så många människor att det
började bli härligt trångt.
Just när Sangelsteinskvinnan lyfte upp lerkruset med den heliga mjölken tryckte deltagarna på. Love kände att hon lyftes upp tillsammans med övriga deltagare. Hon liksom svävade ovanför marken. Love såg att även Ingolf lyftes upp av
den sammanpackade folkhopen. Love kände hur någon gned sig mot
henne. Det var så trångt att hon inte kunde vända sig om. Nu kände hon
också hur en hand sökte hennes bak och sköte. Love lät handen fortsätta
sin upptäcksfärd. Hon kunde ändå inte göra något. Det var så trångt att ho
endast med största ansträngning kunde röra sina armar. Trycket minskade
försvann också den trevande handen.
Sangelsteinskvinnan med lerkruset i sina händer skakade kruset och ett nytt öronbedövande vrål hördes. Love frågade Greite
framför henne vad den heliga mjölken bestod av. Halvt väsande
av trycket från alla deltagarna väste Greite fram att mjölken hade
tillretts av getmjölk från en nybliven get och några av de kvinnor
i Rodeskilde som nyss givit liv till ett barn hade sprutat sin moders-
mjölk i lerkruset. Dessutom hade Hörggydjan tillsatt några hemliga
örter för att öka mjölkens helighet.
Nu gick Sangelsteinskvinnan fram till gycklarna och överlämnade lerkruset till den gycklare som stod överst. Hon tog försiktigt emot lerkruset och reste sig långsamt upp för att inte tappa jämvikten och för att inte tappa lerkruset. Love såg hur hennes lårmuskler spelade när hon
sakta reste sig. De två gycklarmännen stod blick stilla och kikade upp
för att se att allt gick som det skulle. Hon rättade till ena foten och
förde den något längre fram på den högre gycklarens axel.
Gycklarkvinnan, iklädd, ett brunt kjoltyg, benvärmare och runt
halsen ett bronshalsband, stod raklång upp och höjde lerkruset.
-Vi vill se mjölken sprätta, vi vill se mjölken sprätta, ropade
hela församlingen gemensamt.
Love kände sig nu rejält hoptryckt av alla människor runtomkring.
Folkmassan rörde sig sakta fram och tillbaka. Ibland hade Love
känning med marken, ibland inte, men hon brydde sig inte. Hon kände
tillhörighet med denna Sidur, denna Sidur som utmejslats genom
många tusen år och som gav henne hennes rättmätiga Hug.
Hon kände tillhörighet med människorna runt omkring, de som just
nu bar henne, Hon kände tillhörighet med alla de regler och seder
som samhället genomförde. Hon kände sig som en del av en helhet.
Och helheten var mycket vacker, likt alla delarna som utgjorde
helheten.
Den spenslige mannen tittade på den kraftiga kvinnan i den
ljusblåa dräkten och de nickade till varandra.  Kvinnan visade med
händerna till klangstensspelarna och rönnbågsspelarna att det var
dags att öka takten. Det spelade än fortare och dansarna for runt
allt vildare. Skiken tilltog. Deltagarna skrek, stampade takten,
klappade händerna om de kunde, för många stod så trångt att de varken kunde röra sina händer eller sina fötter
När skriken, trummorna, klangstenarna, rönnbågarna nått sin topp
då lyfte sakta kvinnan i den ljusblåa dräkten sin hand för att sedan låta
den hastigt falla. Det var tecknet för att låta även kruset falla.
Gycklarkvinna log och släppte lerkruset som for rakt ner i
Sangelsteinen och ljudet från smällen när lerkuset sprängdes i
tusen bitar, återgav ett metalliskt genomborrande läte som Love
aldrig tidigare i sitt liv hade hört. Den heliga mjölken spred sig
över Sangelsteinen och hamnade i de många skålgropar som fanns
överallt på den heliga Steinen.
Nu ropade deltagarna på Bejla, Fruktbarhetsgudens Frejs medhjälperska
Bejla, den del av gudomligheterna som ser till att folket får sitt
dagliga bröd. Kornvätten Byggvir också Fruktbarhetsguden Frejs medhjälpare tillser att kornet växer. Bejla bakar
det heliga brödet och giver det till stammens medlemmar.
Ropen på Bejla växte sig allt högre och starkare.
-Bejla, Bejla, Bejla, giv oss bröd, giv oss att smaka Ditt heliga bröd,
skallade ropen från en allt mer upphetsad deltagarförsamling.
Dansarna som hade samlat sig utanför Hargen, kom nu in med korgar
fulla med präktigt och nybakat kornbröd.
Nio korgar med doftande kornbröd ställdes ut framför klangstenarna.
Kvinnan i den ljusblåa dräkten gick tre varv runt Sangelsteinen och fällde sedan ut armarna i en inbjudande rörelse, således tecknet för att
måltiden kunde börja. Dansarna hade dessförinnan lossat på Bonden
så att Hargfriden inte skulle misshelgas.
Deltagarna störtade fram och tog för sig av brödet och doppade brödet
i mjölken som låg i skålgroparna på Sangelsteinen. Det blev trångt
om saligheten framför Sangelsteinen, men vad gjorde det. Love
lyckades ta sig fram till Sangelsteinen och fick ett par brödbitar av
Greite som log mystiskt när hon överäckte brödet till Love. Love log
tillbaka och skickade, det med den heliga mjölken uppblötta, brödet
tillbaka till Greite. Trångt, men ingen skärmytsling. I någorlunda
ordning fick alla smaka och gick därefter tillbaka till sin plats utanför
Hargen eller återvände till sin boplats. Någon enstaka dröjde sig
kvar och tryckte i sig många bitar bröd med mjölk, men denne fick sig en
lagom åthutning av en av klangssteinsspelarna som påtalade att
det fanns andra som inte hade fått.
Love och Ingolf tog farväl av Greite och återgick till Rosernas
läger.Ingolf berättade storögt om spelningen och seden de hade
närvarat vid för Karla och Maren.  Love och Rodulf gick igenom
det antal dagar de hade kvar att färdas för att komma till Newgrange
i tid till Midsommar. Rodulf varnade för att dåligt väder skulle
kunna försinka färden avsevärt. Love ansåg att de borde komma
i väg om morgon dag. Rodulf instämde.

De låg stilla och vilade när Flemming dök upp och berättade om
kvällens begivenheter. Flemming kom med nya stånkor Ale som
han frikostigt delade med sig av.
-Flemming, ingen är som du, det ska du veta, sade Ingolf och storlog.
- Åh, du Ingolf, med smicker kommer du inte långt med Flemming
sade Flemming och gav samtidigt Ingolf mer Ale och skrattade
så att det röda skägget hoppade. Och vipps kom delar av morgonmålet
fram ur skägget, vilket gjorde att Flemming och Ingolf fullkomligt
vek sig av skratt.
-Ingolf, så här mycket har jag inte skrattat sedan svärmor bröt benet.
Jag menar när hon bröt av benet på Julgrisen och fick benmärgen i
ögat, fortsatte Flemming och vrålskrattade.
När han hämtat sig från skrattanfallen fortsatte Flemming;
-Jag menar, alltså deren får inte missa att se Högtidsgången vid
Rodeskildegången. Ni kommer att häpna över alla iögonfallande
speltyg, sade Flemming stolt och övertygat.
-Visst, ska vi det svarade Love, och Roserna nickade instämmande.

Solen sänkte sig sakta vid landslinjen och Love, Karla
och Maren gick i väg mot Högtidsgången. De övriga Roserna hade redan gått i förväg till kultplatsen. Folkmassorna välde in. Man gick stamvis.
Varje stam höll ihop. Klart att vissa som kände slog följe med
varandra, men mestadels gick stamvis. Rodeskildes Högtidsgång
låg vackert vid floden och Gångens längd var den samma som Rösa
Ring i Bros, tusen alnar.Gångens bredd hade anpassats till Högtidsvagnens bredd d v s ungefär tio fot. Här likväl som på Rösa Ring fanns det i början av Högtidsgången ett kulthus med måtten 18 gånger 10 fot, där spelarna, Gydjorna, Godarna och dansarna förberedde sig.
Roserna tog plats så att de såg både ingången till Högtidsgången och
det mittre av själva Högtidsplatsen. Folk satte sig stamvis. Friser
och Trönder, Bohuslänningar,Angler, Norfolket och Suffolket, Lindsey-
borna och till och med ett par kvinnor från Karnak i Normandernas
land, Tavaster, Ester, Letter, Orkneybor hade tagit sig hit för att vara
med vid denna spelefestmarknad som nu höll på att växa sig större
än själva Midsommarfest.
Ut ur kulthuset vid Högtidsgångens början steg en Harggode och
tre Lundagydjor som tågade framåt i gången. Samtidigt hördes långt bort
bronslurar komma. Love kunde inte urskilja varfrån, men det hade inte
så stor betydelse för nu fanns det annat att fästa blicken. En läng rad
med spelare tågade högtidligt fram med bronsrasslor. Varje bronsrassla
bestod av två halvmåneformade bronsskivor ungefär två tum i omkrets,
uppträdda på en bronsring. Egentligen tillhörde bronsrasslor hästens
utrustning men Rodeskildeborna hade tidigt utvecklat en egen sed att
tåga med bronsrasslor. Rodeskildeborna hade tillverkat bronsrasslor
av olika storlekar. De första hade som sagt två bronsskivor med de
som kom därefter hade tre eller upp till fem skivor och var dubbelt
eller i bland tre dubbelt så stora. De möttes av deltagarnas egna rasslor
och rasslandet bildade en våg längs hela Högtidsgången.
Trumslagaren slog på sin puka så att det skallrade i öronen på Love.
Den förste trumslagaren slog på en stor trumma som låg ner, upphängd
i en ställning för att ljudet inte skulle förlora i kraft. Slagen ekade
över nejden och inramade Högtidligheten på ett medryckande sätt.
Efter den stora trumman kom tre stycken mindre lertrummor som
smattrade i vinden. Trummslagarna slog på de spända hjortskinnen,
i rapp takt och deltagarna hjälpte till att hålla takten. Sakta skred de
mot Högtidsgångens slut.
Nu märke Love att deltagarna vände sig om för i början av Högtids-
gången skymtades nu en vagn på vilken en Vigydja, iklädd en mycket
skir ljusgul dräkt med rundlar och soltecken längs klädedräktens kanter,
sitter på knä framför en upphöjning på vilken en Balkåkragong stod
uppställd. Balkåkragongen, rund, lätt inåtbuktad, med en ornerad
bronsskiva, och med en omkrets om 14 tum, som vilade på en rundad
genombruten ställning av brons.  Balkåkragongens nedersta del
bestod av tio stycken solkors som utgör gongens ben. I Balkåkragongens
mittre del återfanns tjugosex stycken hål av ungefär en och halv tums
omkrets. Försiktigt och aktsamt förde Vigydjan en smärre klubba, vars
huvud var tillverkat av ulltråd som klätts med skinn. Hon höll varligt
i klubbans träskaft. Vagnen fördes framåt av en häst som stillsamt och
värdigt drog vagnen längs Högtidsgången. Gongens sirliga läte
spreds sig runt bland deltagarna som tystnade när vagnen kom och
som visade sin vördnad genom att sätta sig på knä när vagnen åkte
förbi.
När Rodulf hörde bronslurarnas toner sade han att han tyckte att det
var bra att de hade lämnat sin bronslur kvar i Noatun. Den kunde
fara illa eller någon kunde ha sönder den om olyckan skulle vara
framme. Dessutom skulle det inte vara bra för sämjan att ta med
en så fin lur och inte skänka den till Danerna. Det torde uppfattas
som osnyggt, sade Rodulf till Love som höll med.
De vände sig om och såg nu bronslurarnas Högtidståg. Love blev tagen
av den prakt som bronslursHögtidståget frambringade. Fem bronslurspar, det torde vara det största antal lurar som samlats vid en
och samma festlighet. Love behövde inte vänta på svar för Greite
hade dykt upp. Ingolf höll henne stadigt i handen och storlog.
-Love, en så söt flicka som Greite, får man bara inte släppa ur
synhåll, sade Ingolf, något förläget.
Love log och svarade;
-Jag hade på känn att jag skulle få se dig igen Greite. Det gläder mig
-Som svar på din fråga om antalet bronslurspar, så finns det betydligt
fler lurar på andra ställen, men fem par tillsammans är det få festligheter
som kan skryta med. Det råder viss avundsjuka om vilken ort som
kan samla det största antalet och de finaste lurarna. Hittill leder vi,
här i Rodesskilde, men jag vet att på Jylland har de också många
fina lurar, men om de kommer lika lågt som våra storlurar, om det
tvista de stjärnkunnige, sade Greite och kramade Ingolf.
Greite hann knappt avsluta sin mening när de fem lurparen
närmade sig den plats där Roserna befann sig.  De fyra första lurparen
tedde sig bärbara till storleken. De skiftade i storlek mellan  fem till
åtta fot i sin mest utvecklade form. De långa koniska tunnväggiga
tonrören, krumböjda i två plan, med en rund ornerad ändplatta med
soltecken, och ett grytformigt munstycke. Lurarna gjordes alltid i
par med tonrören lika svängda i förhållande till varandra. Love
lade märke till rasslorna som hängde vid lurens ändplatta och vid
lurens munstycke. Rasslorna ljöd vid minsta vindpust eller vid
minsta rörelse  från lurblåsarens sida.
 Greite berättade om ändskivornas betydelse.                                          ----De sex soltecknen betecknar den återkommande Solen, och att låta ljud komma från bronsluren betydde att vi ber Solen att komma tillbaka, att inte glömma oss under den mörka årstiden då Solen försvinner allt mer och mer. För hemskt vore  om den eviga vintern skulle segra, vad skulle
det då bli av oss. Då skulle vi frysa till döds, och allting omkring oss
skulle vissna, vårens blommor skulle inte orka upp, vi skulle glömma
vårens härliga fruktbarhetslekar, sade Greite upprört och på väg att
glömma var hon befann sig. Hon lugnade sig när växelblåsningen tog
fart. De vänstra bronslurarna spelade en slinga medan de högra väntade
på att ta över när luften tagit slut för de som spelade. På så vis kunde
tonen alltid ljuda och Solen inte missa vår omtanke och vår bön om
värme och ljus. Så mycket som möjligt och länge. Bakom de fyra
första paren kom ett jättelikt bronslurspar stöttat av två störar som två
medhjälpare bar för att den som blåste skulle kunna ha möjlighet att
blåsa.
-Stora är de, sade Ingolf, men de slår nog inte den lur vi har med oss,
 det tror jag inte, och kliade sig på hakan.
-Tror nog att Turids lur är snäppet större, men det är inte mycket, sade
Karla och tittade granskande på lurarna.
Storlurarna gav låga dundrande toner som ekade utöver deltagarna
som formade sina händer runt munnen för att härma lurens låga
toner. Deltagarna hummade med och tills slut tyckte Love att
hela marken skakade av de låga grundtonerna som ilade in i varje
skrömsle av kroppen. Love tyckte att hela hon skakade när storlurarna
dönande bars förbi. BronslursHögtidståget fortsatte mot Högtidsgångens slut där Vigydjorna gjort i ordning ett storståtligt mottagande.
Bronslursblåsarna fortsatte de tusen alnarna fram till slutet av
Högtidsgången som utgjordes av en rundel nio gånger tio alnar i
omkrets. Den runda Viplatsen utmärktes av ett dike som grävts upp
och jorden från det två fot djupa diket bildade en vall som utgjorde
en gräns. Därutöver fanns arton trärodar om nio fot vardera som stod runt Viplatsen utanför. Således en stolprad eller en roderad sedan en vall och därefter ett dike.
Godarna gjorde tecken åt deltagarna att sakta följa efter blåsarna.
Inte för fort de måste kunna blåsa växelvis för att inte tappa tonen
och gå samtidigt. Särskilt svårt tedde det sig för storlursparet som
hade två medhjälpare som stöttade luren med en klykkäpp. Alla fyra måste gå i takt för att luren skulle kunna föras framåt.
Solvagnen hade redan ställts på plats och bildade bakrunden i den
runda Viplatsen.I stället för Stallaret stod i mitten den stora Roden.
En häffastor trärode som tronade fram med massor av uthugningar
i stammen. Love såg Soltecken, rundlar, Ulltecken, Njärdtecken,
även fruktbarhetsguden Ing med stånd hade ristats in. Kärleksgudinnnan
Lofn hade karvats in på en högtidsplats nästan längst upp under
toppen som var rödockrabemålad. Ett band med vit kritfärg hade
målats under den röda färgen medan stammen gav en gråblått intryck.
Ingolf ansåg att Roden torde vara en trettio fot.
-Då har vi allt större Rodar hemma i Roden fortsatte Ingolf.
-Vi är inte här för att tävla, min gode Ingolf, svarade Love småsurt,
vi är här för att ära, sade hon eftertänksamt.
-Visst, visst, svarade Ingolf något förnärmat.
Greite berättade att Roden stod mellan två Hundare och utgjorde
Viplats för bägge samhällena. Roden utgjorde både gränsen och
enighet mellan de två byarna.
Roserna fortsatte mot Viplatsen. Folksamlingen blev allt större, och
trängre blev det allteftersom de närmade sig den stora Roden.
Solvagnen hade redan ställts upp bakom Roden och till vänster från
Högtidsgången sett ställde sig  tre av de fem lurparen. På höger sida
ställde sig de övriga två, d v s en vanlig lur och storluren.
Bakom vallarna satt tretton trummare som nu reste sig på Vigydjans
tecken. De ställde sig i ring längs vallen och började trumma.
Love kände igen ett par av trummarna från tidigare på dagen.
De spända hjortskinnen smattrade när trummarna slog an. Rytmen,
dunket, takten, rotade sig snabbt.
Vigydjan, lång, mörkblond, med guldringar tre varv runt både höger
och vänster arm, iklädd en gul kort tunika, lyfte sina händer och
äskade tystnad.  Vigydjan stod på Balkåkravagnen.Framför henne hade två Godar spänt en Hopt som utgjorde en avgränsning för deltagarna, som nu stod så nära att de nästan kunde röra vid hjulen på Balkåkravagnen. När tystnad inträtt tog Vigydjan till orda;
-Mine Vänner, mine Vaner, vi har i dag församlats för att helga tiden
och Solen med dans tills Solen säger ja, d v s visar sig över landlinjen.
Många har idag hörsammat kallelsen av medvara vid denna Högtidlighet, vi har vänner från när och fjärran, från Anglien, från
Suffolk, från Norfolk, från Esternas rike, från Letternas rike, från
Rodens land.  Vi skall under kvällningen och under natten spela
tills Solen går upp, i det att Solen alltid måtte lysa över oss med all
den nådighet som bara den lysande Solen förmår. Bröder och Systrar
låt oss samfällt, med Solens överhöghet i åtanka, gemensamt föra
oss an i lovsjungandet av den Sol som för alltid ha värmt oss.
Vi har rådbråkat Stjärnorna och de säger att just i dag är en dag då
musik skall höras överallt. De har givit sitt tillstånd för Högtiden och
under kvällen kommer vi att se vad de säger till oss. De kommer
under natten att ge oss ett tecken. Ett tecken som ni aldrig tidigare
har sett. Om Högtiden förlöper enliget gammal Sidur kommer
Stjärnorna att tala till oss för att vi begår den heliga dansen. Det kommer
endast att ske i kväll och ingen annan kväll. Vi befinner oss i
fullständig samklang med alla himlakroppar och deras banor. Vi är ett
med dem  och de är ett med oss, anförde Vigydjan och stämde
därefter upp i en sång, ensam utan hjälp från något speltyg.
Hennes röst var stark och kraftig och den bar över hela området.Sången handlade om Solen och att den måtte lysa i evighet för alla som närvarade.  Hon sjöng högt och studsade på stavelserna, hon liksom
jojkade fram orden som träffade var och en i själen.
Deltagarna lyfte sina händer mot henne som hyllning till hennes sång
och som ett tecken på deltagande och på att de tillhörde hela världen.
Efter sången infann sig en stund av tystnad. Vigydjan stod med böjt
huvud, sedan lyfte hon på huvudet och såg på deltagarna och sade
med klar och tydlig stämma;                                                                   -----Systrar och Bröder,  given sång! Spelemän, spel upp! Trummare, Slå an
trummorna! Lurblåsare, blås högt och länge! Vigydja, slå an Balkåkragongen, på det att Du må ge det heliga tecknet för Högtidligheten att börja!
Det säregna ljudet från Balkåkragongen genljöd över Rodeskilde.
Efter att gongens ljud sakta ebbat ut, började trummorna att höras.
Lurarna blåste växelvis för att orka hela natten. Deltagarna stampade
takten och klappade med händerna. Allt fler deltagare samlade sig
runt Roden för att dansa. Godarna gick runt församlingen med Hopten
och på det sättet omgärdade de dansande. Godarna styrde således
tätheten i dansen med hjälp av Hopten. Deltagarna dansade. Roserna
tog del och dansade tillsammans med alla andra. Williard och Greite
dansade tillsammans så gott det nu gick i den allmänna trängseln.
De trycktes samman vilket de inte hade något emot. Karla blinkade
till Love och sade att Ingolf verkade kär och Love svarade att så
var nog fallet. Karla log som svar och fortsatte att dansa.
Dansen fortsatte länge, länge. Alla orkade inte hela tiden, de lade sig
att vila. Trummarna byttes av. Tuffast hade lurblåsarna som också
skulle hålla i lurarna. De blåste växelvis och fick ibland hjälp att
hålla i luren av någon deltagare.  Dansen blev allt hetsigare och
vissa av deltagarna försatte sig i danstrans. De bytte medvetande, d v s de antog en annan Hamn, de blev fåglar, hästar, grisar eller något annat djur eller rent av en annan varelse eller kanske en växt.
Än så länge antogs blott fredliga Hamnar och lugnet bevarades.
Godarna styrde Hopten så att största möjliga närhet och täthet erfors.
Dansarna studsade runt i timtal. Vissa tycktes kunna dansa i evighet.
Andra gav upp efter ett par timmar och antingen försvann eller lade
sig brevid. Trummorna rullade på och lät magiska rytmer stråla ut.
Vissa dansare blev som besatta av den upprepande, dunkande trumljudet
och verkade befinna sig någon annanstans. Ett par dansare utstötte vrål
under transen och verkade ha bytt medvetande. Ingolf och Greite
höll sig fortfarande kvar i Hoptringen. Visten, Maren och Love hade
givit upp och låg utanför och pustade ut. Karla fortsatte som om hon
inte kände någon trötthet, hon vinkade till Love att fortsätta och Love
tog sig tillbaka in under Hopten.  De fortsatte att dansa. Solen hade
nu lämnat dem för sin bana under jord och nu gällde det att dansa
Solen tillbaka. Om de inte lyckade skulle det bli ett stort nederlag som
många skulle tala om länge så det gällde att dansa länge.
Love kände sig inte särskilt trött. Benen kändes fort farande starka
och hon kände dansrytmens lockande och dunkande toner i hela sin
kropp. Hon började känna av den dansberusning som så många talat
om, men som hon aldrig lyckats känna själv. Nu skulle det ske.
Mörkret föll på, men inte riktigt ändå, ljuset dröjde sig kvar. Ljuset
ville inte riktigt vika denna magiska kväll då dansen nådde oanande
höjder. Dansen gick  inte att stoppa. Dansarna bara fortsatte timme
efter timme.Trummorna gick varma och lurarna fick tömmas på spott mer än en gång. Balkråkragongen slogs an då och då. Ibland hördes en ensam flöjt blanda sig i leken. Bronsrasslor klang i stort antal
 Solen han gå och lägga sig för att sedan åter äntra sin himlabana.
Love kände att någonting hände med hennes medvetande efter de
många timmarna av dansande. Hon visste inte riktigt var hon var
men hon tyckte inte att det spelade någon roll. Dans gällde. Karla
rörde sig framför henne och Love hade svårt att urskilja hennes
anletsdrag. Love dansade vidare. Hon kände att hon törnade in i
allt fler människor som dansade runt omkring henne. Då och då
kände hon Hopten mot ryggen eller magen. Love förnam att det inte
var så många som dansade längre och att det blev ljusare. Love
fortsatte att snurra runt. Hon blev allt mer omtöcknad och visste
till slut inte alls var hon befann sig. Hon kunde inte urskilja vad som
rörde sig framför henne. Plötsligt blev allt ljust. Någonting oförklarbart
lyste och strålade framför henne, men hon kunde inte säga vad.
Ljusskenet blev bara större och större. Strålarna nästan stack henne
i ögonen. Hon fortsatte att dansa, allt vildare och vildare. Hon satte
upp händerna mot ljuset men det hade ingen verkan. Ljusskenet
fortsatte med samma styrka. Love fick en ingivelse att hoppa och
hon hoppade av all kraft, bara rakt framåt. Sedan blev allt svart.
Hon mindes inte mer.

När hon åter kom till sans, log Visten mot henne och sa;
-Love, nu har du dansat fram Solen. Titta så Solen strålar oss till mötes.
Ett mycket gott järtecken. Det kommer att bringa lycka.
Love såg sig omkring. Solen lyfte sig sakta över landlinjen och
besegrade mörkret. Vigydjan stod åter på vagnen med Balkåkragongen.
Trummorna hade upphört med trummande, lurarna hade slutat låta.
Flöjterna hade tystnat. Endast Balkåkragongens genomborrande gongslag ekade över Rodeskilde. Solen steg åter upp och livet kom åter.
När Solen stigit till ståtlig höjde, slutade gongen att slå. Vila inträdde.
Trötta dansare tog igen sig i gräset och drack varandra till.
Ingolf hade försvunnit med Greite, vilket alla gladde sig åt.
De somnade utmattade i gräset för att vila inför nästa dag då de skulle
bege sig tillbaka till Noatun och fortsätta sin färd mot Newgrange.
De hoppades att Ingolf skulle komma åter innan de begav sig av
annars skulle han få svårt att ta sig tillbaka på egen hand.
Love kände sig trött och vimmelkantig efter sin upplevelse. Benen
värkte men det gjorde inget. Hon var nöjd med att ha bytt hamn
kanske blott för en kort stund men ändå.  Upplevelsen gav mersmak
och hon ville göra om det. Hon somnade snabbt.
Love vaknade av att hon bars. Hon såg sig omkring och märkte att
Visten bar henne. De var på väg mot Noatun och hade redan gått
ett bra stund för Solen stod redan högt på himlen. Love sträckte ut
handen och måttade mot Solen. Åj då tänkte hon.
-Nu vaknar du, sade Roar. Vi har turats om att bära dig. Du sov så
gott och vi ville inte väcka dig. Ingolf kom tillbaka alldeles innan
vi skulle ge oss av och nu är vi på väg, fortsatte han.
De gick resten av dagen och kom fram till Noatun. Ingen hade rört
båten och luren låg också orörd. Rodulf hade gått i förväg och gjort
allting klart för avfärd. De satte i årorna och kom ut på sjön.
Havet var lugnt och inte en bris kändes av. De rodde för att komma
runt Sjaelland.
 

Next...