BOKEN OM VANERNA

OM HUR GEIRWALD FICK SKÅDA IRMINSUL

Roddbåten hade god fart nedströms och de behövde inte ro
särskilt mycket. Kellner hade också redan från början sagt
att han inte tyckte om att ro. Skulle de behöva ro  så skulle
det bli en uppgift för Geirwald och de övriga. Kellner tänkte
inte befatta sig med det. För att understryka sitt uttalande
tog Kellner en av årorna och knäckte den över knät, för att
sedan skratta hejdlöst åt sitt tilltag. Kellner berättade sedan
att Hövding Walter skulle vänta vid floden Lippes mynning.
Med hjälp av floden Lippe skulle de ta sig till floden Ems och
sedan följa den till floden Hase för att följa den uppströms
för att sedan till slut komma till floden Weser.
De tog sig förbi Rödesrath och en av besättningsmännen sade
att de Rödesrathborna och Solingenfolket låg i kamp med den
nyanlagda byn Odenthal. I Odenthal dyrkade man Oden eller
Wotan och i Solingen dyrkade man Solen. Geirwald förstod
att han var på väg mot Vanernas land. Nu skulle han snart få se
alla heliga kultplatser, alla Vi, alla Lundar och Hargar och
kanske något Hof.
De fortsatte mot Lippe utan svårigheter. Vädret höll i sig och
inga fientliga stammar visade sig. De flöt förbi ett par båtar
som höll på att ta sig upp för Rehn men inga skärmytslingar
förkom. Geirwald tyckte att livet tedde sig tämligen bra om
det inte hade varit för Kellners eviga rapande och pruttande.
En enda väderspänning kunde förstöra luktsinnet på vem
som helst. Geirwald hade till och med dristat sig till ett litet
skämt om Kellners väderspänningar och sagt att om floden inte
skulle föra båten framåt kunde de sätta segel för vindkraft
hade redan ombord. Inget fattade skämtet, inte heller Kellner
som tur var.
När de rodde förbi Walsum dundrade Kellner att det inte var långt
kvar till mötesplatsen, något som alla i den övriga besättningen
hade räknat ut redan när solen stod lågt. De ökade takten och
kom in i flodkröken där Lippe rinner ut. De rodde försiktigt in
i Lippe och såg att Hövding Walters män hade slagit läger på den högra strandkanten. Geirwald anmälde sig genast till Hövding Walter
som sade:
-Du tycks ha många liv, min kämpe, det är bra, du för tur med dig.
Det kommer vi att behöva. Du bär med dig makt över ödet.
Använd kraften på rätt sätt, min kämpe. Bra att ni kom för vi
har bunkrat färdigt. Förråden har fyllts på, hederligt sätt.
Tja nästan i alla fall. Vi bytte till oss mat mot en av båtarna.
Flykten gick ju så pass hastigt att vi tog för oss för många
båtar. Nu måste vi iväg innan de kommer på att det är grannstammens
båt. Då tar det hus i helvete, sa Hövding Walter och pyste
fnittrande.
De äntrade ånyo båtarna och började färden uppför Lippe, vilket
inte alls var lika enkelt som att färdas medsröms. Till en början
gick det lätt men allteftersom tiden gick början motståndet och
strömmarna att komma. De passerade byarna Wulfen och Ollerfen.
Dessa byar hade tidigare dyrkat Oller,Solguden Ull,men hade nu tagits över av Wotantrogna stammar. De rodde förbi Hamm, men då
började motsåndet bli så pass tufft att Hövding Walter gav order
om att sju man  på vardera sidan skulle dra båtarna med rep.
De övriga skulle ro och styra. Geirwald tyckte det var skönt att
åter få fast mark under fötterna. Hradbart hade hamnat på andra
sidan i det andra repdragarlaget. Geirwald hatade Hradbart. Någon
dag skulle han få möjlighet att ge igen, det visste han, men när.
Om nu inte Hradbart slog ihäl honom innan. Men då skulle ha
straffas hårt av Hövding Walter som inte ville veta onödig manspillan.

Efter många dagars repdragande kom de till Lippstadt, som inte
var mycket till stad men som i alla fall hade blivit en större by.
De fick inte lov att lämna båtarna. Det hade Hövding Walter
kommit överens med Lippstadts hövding. Mot detta löfte erhöll
de friskt vatten och torkad fisk. Dessutom fick de råd hur de skulle
ta sig över till Rietberg för att där hitta floden Ems. Mot ett välsmitt svärd och ett par stycken brons lovade Lippstadts hövding att förse dem med två vagnar på vilka de kunde forsla båtarna den knappa milen till
floden. Geirwald räknade ut avståndet utgjorde ungefär trettio tusen
fot. Med vagnarna blev forslandet betydligt lättare. Hövding Walter
samt Krigerdorfer och Kaisper fick emellertid stanna kvar som pant
för att Lippstadthövdingen skulle vara säker på att ingenting hände
de dyrbara vagnarna.
Vägen var inte den bästa men de kom fram utan större svårigheter,
särskilt när Hövdingen i Lippstadt sett till att skicka med stigfinnare
som hittade den bästa vägen. Det var inte första gången som de
lånat ut vagnarna mot betalning. Många båtar och i bland till och
med större skepp började nu komma upp och nedströms med byte
och då fanns det möjlighet att skära emellan, hade Lippstadts hövding
sagt och skrattat. När de åkt firade Lippstadtborna länge för att
de hade fått tillbaka vagnarna samt blivit av med Kellner.
De sjösatte båtarna och påbörjade färden ner mot Weser längs
floden Ems. Floden ringlade sig igenom landskapet. Ödsligt
tyckte Geirwald, men kanske fanns det någon som såg dem.
Eller så visade sig inte andarna. Åtminstone inte de onda.
Wotan skyddade dem än så länge i alla fall. Skogen började
ljusna något tyckte Geirwald och han lade märke till att
granen inte fanns i lika talrika mått som längre söderut.
Utan granen blev skogen ljusare. Geirwald såg allt mer ek,
björk, asp, lönn, rönn, ask, al och så linden förstås.
Lindens mångfald förtrollade Geirwald. Han hade hört att Vanerna
band heliga kvistar av linden, Viets Lindkvistar, med vilka de
prydde Stallaret.
Allteftersom de kom längre fram så ökade strömmen i Ems.
De rodde förbi Reine. Geirwald kunde inte förstå varför
orten hette Reine när den låg vid Ems. Reine skulle ju ligga
vid Rhen. Kriegerdorfer förklarade att Reine hade att göra
med Nerthuskulten, för här hade man tidigare lögat Gudinnan
och tvättat gudomligheten i det heliga vattnet.  När de
passerade Reine såg allt tomt ut. Byn låg öde. Kriegerdorfer
förklarade detta med att de troligvis hade blivit plundrade av
Wotantrogna som brännt upp alla motståndare. Ungefär som
de skulle göra med vanerna, när de fick tag på dessa.
Geirwald rös av tanken och förfasade sig. Men han stelsatte sig
och visade inga tcken på medlidande. De rodde sakta förbi
Walkum där byborna vinkade till dem när de åkte förbi.
Kriegerdorfer hade hört att det skulle ligga en by som hette Wahn
i närheten och tyckte att de skulle plundra den, men fick en åthutning
av Hövding Walter som sade att han skulle hålla sig lugn tills
de kom till Friesland eller Danneland. Han påpekade för Kriegerdorfer
att det säkerligen fanns Vaner i Wahn och att de dyrkade Solen
istället för Wotan, men dessa närliggande Vanaorter hade redan
bokats av andra Asahövdingar. Dessa hade planerat sina härtåg och
fick de reda på att Hövding Walter hade tagit för sig av godsakerna
så skulle det inte bli enkelt att återvända. Då skulle de göra hackebiff
av hela Hövding Walters härtåg och dela upp det byte som Hövding
Walter fått med sig.
De fortsatte att ro nerför Weser. Någon dag senare skymtade de en
vik, Weserviken. Farvattnet blev allt bredare och bredare. Geirwald
fick en känsla av att de nu hade kommit in i fiendeland. Han tyckte
att ögon iakttog honom från de skogbevuxna strandsidorna.
De hade nu kommit till Sachsarnas land. Sachsarna, berömda för
sitt ordningssinne och påhittighet. De kunde göra storartade
skepp och trärodar. De hade tidigt varit ett sjöfarande folk
och tillsammans med Anglerna rest till och befolkat stora delar
av England. Dessutom gjorde de ett mycket gott äppelvin som
de kallade för Kaalvados.
Hövding Walter gjorde tecken för halt.Han hade fått syn på byn
Brake som låg mitt emot en långsmal halvö. Han gav order om att
sakta styra mot land och dra upp båtarna. De gick upp i lindskogen.
De tog fram sina svärd och spjut och anträdde marschen för att
komma till Rodenplatsen där Värdspelaren Irminsul stod. Men
först måste de ta sig förbi Brakebyn utan att märkas.
Geirwald hade hört många berätta om Irminsul, Värdspelaren.
Roden mitt i världen som utgör bryggan mellan jorden och himlen,
länken mellan människorna och Gudinnorna. Världsroden som
höll hela världen uppe.
De gick i rask takt uppför slänten och genom lindskogen.På långt håll kunde de höra slammer från byns befolkning som
gjorde i ordning mat. Ingen lade märke till deras frammarsch.
De gick tyst. Efter ytterligare en mil kom de fram till en stor
öppen plats. Tystnaden vakade över platsen. Från skogsbrynet
kunde de se den väldiga öppna platsen och ut över Weserviken.
Först såg de den inte. Den var helt enkelt så stor att den inte
syntes. En väldig jätterode behärskade det mittre av platsen.
Runt om fanns ett antal StenStallare på vilka det låg bär, frukt
och gröt. På  Stallaret i sydlig riktning låg en rikt utsirad guldring.
Stallarna var ganska små tyckte Geirwald, han hade föreställt sig
dessa betydligt större, kanske var de en tre gånger tre fot och
tre fot höga.
 De smög fram till Stallarna och tog för sig av bären, frukten och
gröten. Geirwald tittade upp. Han kunde knappt skönja toppen
av Roden utan att få Solen i ögonen. Irminsul hade tillverkats
av en väldig trästam. Geirwald kunde inte bestämma sig för om
trästammen var av ek eller något annat träslag. Men stammens
tjocklek vid roten gjorde att han gissade på ek. Roten omkrets
måste vara minst två famnar tänkte han för sig själv. Stället
låg oerhört naturskönt och ingav ett intryck av lugn och stillhet
samtidigt som platsen uttryckte värdighet.
Geirwald hade nästan förlorat sig i sina tankar när en Irminsulgydja    kom springande för att försöka försvara guldringen som låg på Stallaret i sydlig riktning. Hradbart hade tagit upp ringen och hållit den
ovanför sitt huvud och skrikit av förtjusning. Skriket hade tydligtvis
lockat till sig Irminsulgydjan som nu kom till ringens undsättning.
Hon skrek någonting som Geirwald inte kunde förstå. Vissa bitar
av språket förstod han men inte mycket. Han förstod att hon var
uppretad, men vad skulle hon ensam göra mot trettiotalet män.
Den långa Gydjan med mörkt brun hår och en gul tunika med sirade
tecken rusade rakt på Hradbart och stångade honom i sidan. Hradbart
blev så överaskad att han tappade ringen. Ringen plockades upp
av Kaisper som stod bredvid och så satte Kaisper av mot skogen
så fort hans ludna ben orkade.
Hövding Walter gav order om återtåg. Hradbart ställde sig upp
rasande. Irminsulegydjan hade kommit på benen och skrek
upphetsat åt Hradbart som var alldeles rosenrasande. Han kastade
sig på henne och slog henne med knytnävarna. Hon kröp ihop.
Han fortsatte att slå med ursinne. Han grep henne i hennes långa
hår och drog ner henne mot marken. Hon försökte försvara sig
men lyckades bara slå mot hans rygg. Han gav henne ett par
råsopar i magen så att hon vek sig dubbel. När hon fallit ihop
tog han henne i armen och drog i henne i skogen.
-Slynan kommer att väcka de andra i Brakebyn. Vi måste antingen slå ihjäl henne här på ort och ställe eller ta med henne och få henne att
hålla tyst, skrek Hradbart halvhögt till Hövding Walter som
beslutsfäigt tryckte in en klädtrasa i hennes mun. Geirwald
såg hennes förtvivlade ögon som sa: Hur kan ni göra så här?
Hur kan ohedra Helgedomen på detta sätt? Hur kan ni stjäla
Solguden Ulls ring? Då kommer inte Solen tillbaka och vi kommer
alla att dö av fimbulvintern, den eviga vintern.
 Hövding Walter pekade i sydlig riktning och den lilla hären
vände åter mot utgångsplatsen. De sprang försiktigt genom
skogen. De sprang många stunder. Hradbart blev försinkad av Gydjan som inte höll samma takt som han. Hradbart drog upp sin dolk. Kriegerdorfer ingrep.
-Sillmjölke, du känner till Hövding Walters order. Ingen onödig
blodspillan. Har du förstått eller?
Hradbart nickade och tittade sig omkring. Han upptäckte ett gammalt
bokträd med kraftig omkrets.
-Kriegerdorfer, hjälp till att binda henne så att hon inte kan ta
 loss i första taget om jag nu inte får stöta dolken i hennes vaniska
hjärta.
 Kriegerdorfer nickade och slet av henne den gula tunikan med
ett kraftigt ryck. Irminsulgydjan försökte ta sig loss med Hradbart
gav henne ytterligare en slag med knytnäven och mer blod rann
över hennes haka och ner över hennes nakna kropp. Kriegerdorfer
rev tunika i remsor som de snörde runt hennes handleder och
fotleder för att därefter dra remsorna runt bokträdet. En remsa lade
han runt hennes hals för att hon inte skulle ha för bråttom att
ta sig loss.
De drog åt så att armarna satt runt bokträdet. Likaså benen.
-Det tar nog ett dygn att lossa på dessa knopar sa Kriegerdorfer
och skrattade. Irminsulgydjan titta oroligt på de bägge männen.
Blodlödet från munnen hade stillat sig något. Hradbart och
Kriegerdorfer granskade knoparna ytterligare en gång och sedan
gav de sig av. Efter ett par steg hejdade sig Hradbart.
-Spring du, jag kommer, sade Hradbart och återvände mot
den fastbundna Irminsulgydjan.
-Hitta inte på något dumt, bara så du vet, ropade Kriegerdorfer
tillbaka medans han fortsatte att springa för att hinna i kapp de
övriga.
-Ingen fara, det här går fort. Jag måste bara få sätta mitt bomärke
så att vanerna fattar vad de ska tro på, sade Hradbart och drog
upp sin dolk samtidigt som han hånlog.
Irminsulgydjan såg med fasa på Hradbart som närmade sig med
dragen dolk.
-Lugn bara, du ska få leva, ditt kräk, trots det du gjorde. Men
ett litet minne ska du få.
Med van hand ristade Hradbart ett spjut över Irminsulsgydjans
högra länd. Inte djupt, utan bara tillräckligt för att det skulle bli
ett ärr. En upp och nervänd trehörning och ett streck rakt ner.
Han hade ristat Geir, tecknet för spjut.
Från Irminsulgydjan hördes inte ett ljud. Hon bara såg på honom
med stort hat. Bloddropparna sipprade sakta ner längs hennes
högra lår. Han stod kvar en liten kort stund och liksom njöt
av sin skapelse. Sedan kastade han sig iväg. Han sprang som besatt
för att komma i kapp de övriga.
Alla satt redan i båtarna när Hradbart kom flåsande och han fick
sig en släng av en åra som Kriegerdorfer höll i.
-Det var tur att det inte tog längre tid. Men det går väl fort för dig,
sade Kriegerdorfer och alla skrattade. Hradbart blängde hatiskt
på Kriegerdorfer och tog sin plats vid årorna.
De rodde snabbt över till andra sidan för att sedan öka takten ut
ur Weserviken. Hövding Walter hade gjort ett snabbt överslag
om möjligheten att ta sig förbi Brakebyn och den långsmala
ön och jämförde det mot att ta sig in på Wymmeflodens vänstra
tarm för att sedan komma över till Lunefloden. Han beslöt sig
för att ta en risk och hoppades på att sundet inte var pålat
med vässade stolpar. De rodde av all sin kraft när de kommit fram
till den långsmala ön. I sundet bredvid ön skymtades inga pålar
utan de kunde komma förbi utan svårigheter. De hörde att Brakeby
borna ropade till dem.
Troligtvis hade de ännu inte fattat vad som hade hänt. Ett par
kanoter satte ut efter dem men det var först långt efter att Hövding
Walters asaband kommit förbi. Kanoterna gav upp jakten efter
ett par sjömil.
Hövding Walter beslöt sig för att söka färdas raka vägen mot de norra
Friesländerna. Han ville inte stöta på Anglerna som var kända för att
göra motstånd. Vaner var de, påhittiga, och motstånd bjöd de. Nej då
skulle det bli enklare att ta ifrån Frieserna deras rikedomar. Stora
rikedomar fanns också hos Danerna, och från norra Freisland var
avståndet kort till Danernas land.
De kom ut på öppna havet. Många av männen blev förskräckta
av bara åsynen av det stora havet. Det var första gången som de såg
öppet hav. Vissa bara satt med öppen mun. Kellners haka hade trillat
ner. Åtminstone trodde de Geirwald det, han kunde inte riktigt skilja
på mun haka, kinder, bölder. Å andra sidan kunde inte någon anna helle skilja på Kellners ansikte. Åsynen av havet gjorde härtåget förstummat.
Endast Hövding Walter och ett par till bland dem Geirwald kunde
simma och detta gjorde Hövding Walter ororlig. Han beordrade
återgång mot kusten för att hålla tätt samband med kustremsan.
Ett tag tänkte Hövding Walter överge båtarna, men fotmarsch skulle
ta så lång tid. Och nu när de hade tvingats att överge hästarna skulle
det inte vara möjligt att forsla gods och guld bekvämt. Hövding
Walter längtade emellertid till land. Han tyckte inte om vatten.
Han kände att han inte kunde behärska vattnet på samma sätt
som land.
De passerade Midlum och Wanna. Geirwald förstod att de hade
kommit fram till floden Elbe. De följde floden ytterligare ett
stycke inåt för att slippa så mycket öppet vatten eftersom
mannarna fick frossa när de kom för långt från land.
Vid Hörne, nu märkte Geirwald att det vaniska inflytandet började
öka, alltså vid Gudinnan Hörns Stallare, Hörn eller Härn var
tillväxtens Gudinna, vände de fören norrut och tog sig över till den
andra sidan av Elbe.
 
 

Next...