BOKEN OM VANERNA

OM HUR LOVE OCH GEIRWALD MÖTTES

Hövding Walter ville få mer vetskap om läget och hur han skulle
gå vidare.Därför lät han sända ut Geirwald, Kriegerdorfer och
Hradbart till häst för att de ta reda på var de rika Stallarna fanns
och vilka byar som enklast kunde plundras. De stal tre hästar från
en by inte långt från Wöhr och de tre gav sig av. Geirwald fick i
uppdrag att gå längs västra kustlinjen, Kreigerdorfer skulle rida
rakt in i landet och Hradbart skulle rikta in sig på den östra kusten.
Geirwald hoppade upp på den bruna stora kraftiga hästen, skänklade
och gav sig av i galopp. Han skrittade snabbt fram mot kusten och
höll god fart. Hästen var utvilad och stark och han drev den inte
för hårt. Geirwald hade lärt sig att rida tidigt och hade god hand
med hästar. Han brukade behandla dem vänlighet, inte med ondska
som sin far. När han och hästen rusade fram genom landskapen kände
han samhörighet med hästen, han kände att han kunde lita på den
och att den inte skulle hålla på med krumbukter eller något annat
otyg. Han fortsatte längs Nordfreisland och red förbi Husum, Hattstedt
och Högel. Geirwald tänkte på namnet Hattstedt och tyckte att det
kändes välbekant. Han funderade ytterligare ett tag och kom fram till
att det troligtvis kommit från Hallstattskulturens område.
Han kände sig nöjd med vetskapen att hans kultur trängde sig på
allt längre norrut. Snart skulle den segra i hela världen. Wotan skulle
ta över alla fronter, alla orter, alla byar, Wotan skulle härska i evighet.
Allt skulle tillhöra Wotan. Han gillade särskilt att det nu i språket
fanns en dag som tillhörde Wotan, Wotansdag, Odensdag, Wednesday,
den mittre dagen. Mitt i allt.Han njöt av sin framfart. Geirwald kände
sig som spjutspetsen för sin kultur. Han skulle omvända Vanerna till
att bli rättrogna asar. Om inte så skulle han och Hövding Walters här
slå ihjäl dem. Med hjälp av hästen trängde han nu långt in i Vanernas
land. På långt håll som han i bland skymten av byar eller små gårdar
som log utspridda i landskapet. Vädret höll i sig och solen tittade
fram emellanåt. Han red i många stunder och när han kommit till
Lindholm, en liten by inåt landet, stannade han för att vila, vilket tarvades både honom och hans springare. Geirwald aktade sig noga
för att komma för nära byn och på så vis väcka oro. Han tyckte att
livet i byn verkade vara stillsamt och välordnat. Han såg emellertid
inte till några dyrbarheter och beslöt sig därför för att fortsätta norrut.
 Redan i gryningen nästa dag satte han upp och fortsatte mot norr.
Han vek av mot väst och kom fram till stranden. Då såg han halvön Sylt.
Han lockades av landskapet oerhörda skönhet och lät blicken följa
över Sylts vackra sandstränder. Geirwald skänklade med hälarna och
gav sig hastigt vidare mot den lilla strandremsa som länkade i hop
ön Sylt med fastlandet. I snabb trav tog han sig över strandremsan.
Många gånger låg vattnet så högt att hästen fick vatten upp till magen.
Efter en del vadande och sakta travande kom Geirwald fram till
öns mitt. Han lade om tömmarna och styrde kosan mot söder, mot
Gudinnan Hörns Stallare. Han skrittade på och snart såg han den tusen alnar långa Högtidsgången. Innan han kom fram till gångens början
och det ytterst lilla Sättrahus som låg vid ingången av Högtidsgången
väjde han för att inte låta hästen trampa på Högtidsgången. Geirwald
ville för allt i världen inte dra på sig ondska och gudarnas förbannelse
genom att vanhelga Högtidsgången. Geirwald förde hästen åt sidan
och lät den löpa längs Högtidsgången. Hovarna smattrade mot marken
när han sprängde fram. Han närmade sig snabtt Stallaret och såg två
kvinnor samtala vid den heliga Stenen.  Geirwald såg också tre glänsande guldringar som låg på Stallaret. Han ryckte till av guldhunger.Så stora de var. Så glänsande, så strålande.
Han förde hästen i en båge upp mot Stallaret och satt av.
De två kvinnorna, Love och Bura, ställde sig framför Stallaret liksom
för att skydda det. De visste ännu inte om mannen kom med onda
eller goda avsikter. Love kände på sig att något var annorlunda.
Mannen var inte klädd som var brukligt. Han hade kläder som
förde tankarna till asar. Innan Love han slutföra sin tankegång,
tog Bura hennes hand och ställde sig värn för att skydda Stallaret och
guldringarna.
Geirwald såg att de bägge kvinnorna gjorde sig redo för att kämpa
för sig sina heliga ting. Han tog fram svärdet och tänkte klyva
kvinnorna mitt itu om de gjorde motstånd. Han gick saktare. Då fick
han syn på Love. Han hade aldrig sett en vackrare kvinna i hela sitt liv.
Här stod hon. Världens vackraste kvinna rakt framför honom. Hon
lyste självförtroende och tillit. Hon lyste av skönhet. Solen som blänkte
i havet belyste hennes blonda hår bakifrån och gav henne yttterligare
skönhet och glans. Geirwald stannade upp, förstummad av skönhet.
Han stoppade tillbaka svärdet och stannade upp två fot framför kvinnorna.
Han sade ingenting.
Love såg på mannen. Hon visste inte vad hon skulle göra. Han hade
tveklöst onda avsikter. Han var ase. Han hade emellertid kommit av
sig av någon anledning som hon inte förstod. Love såg på honom
men sa ingenting. Så stod de en lång stund. Love kunde inte låta bli.
Hon tänkte att hon måste göra något så hon log mot mannen.
Geirwald såg att kvinnan log mot honom. Han blev alldeles varm i
hela kroppen.Geirwald kände en känsla likt en blixt slog ner. Han visste inte vad som hade hänt men något hade hänt något hade förändrats. Geirwald kände stor dragning till den blonda kvinnan framför honom. Han log tillbaka och kände för första gången på väldigt länge, en härlig glädje. Värmen spreds sig på nytt i hans kropp.
Love ställde sig framför honom och sträckte ut sina händer och särade
på alla fingrarna. Hon ropade på Solguden Ull för att hon skulle
skicka sina starkaste krafter. Hon tog sedan Bura i handen och mumlade
sejdsånger, galdrar och ritsagor samtidigt som de gick runt Stallaret.
Geirwald förstod att Love besatt magiska krafter. Hon kunde framkalla
åska och dunder. Hon kunde behärska allt. Hon var sejdkunning
Med sejdens kraft kunde hon förgöra honom och hela hären.
Love forsatte att sjunga högt och starkt. De fortsatte att dansa runt
Stallaret ytterligare tre varv. Love sträckte sedan ut handen som ett
tecken för att mannen skulle sätta sig.
Geirwald kände hennes magiska kraft. Han måste sätta sig. Megin
fanns överallt. Hon bar på kraften, kunskapen den heliga makten.
Han satte sig ner med benen i kors och såg framåt.
- Jag är Love, Vigydja av Rosers stam. Detta är Bura, av Föhrs stam.
Vem är du och vad vill du, frågade Love barskt. Geirwald
förstod inte riktigt vad kvinnan sade men han trodde att talade om sina
namn och sin härkomst. Därför svarade han på samma sätt.
- Jag är Geirwald, från Hallstatt. Vi har kommit för att......
Geirwald kom av sig.  han visste inte vad han skulle säga. Han harklade
sig och såg framåt.          -Öh. Vi har kommit hit, sade han till slut.
Love hade lärt sig en del av asarnas tungomål av sin mor Leufsta, Hofgydjan, så hon förstod tämligen väl vad Geirwald hasplade ur sig.
-Se mig i ögonen, sade hon uppmanande och stirrade Geirwald rakt
i ögonen. Love använde ord som hon visste att han skulle förstå.
- Se mig i ögononen upprepade Love, samtidigt som hon sakta
vaggade på huvudet.
-Du känner Gudinnan Hörns kraft. Du sitter vid hennes Stallare.
Du känner att du måste lyda hennes vilja. Du känner Gudinnan Hörns
kraft. Du sitter vid henne Stallare. Du sitter på en helig plats.
Hela din kropp uppfylls av hennes vilja och hennes kraft. Love talade
sakta och tydligt med ett enformigt tonläge. Hela tiden hade hon
blicken spänd i Geirwalds ögon. Hennes överkropp vaggade fram och
tillbaka. Geirwald drunknade i hennes ögon. Han var förtrollad.
Han kände att han inte kunde röra en fena. Han hade inte längre makt
över sina lemmar. Han befann sig i ett rus som han aldrig tidigare
hade befunnit sig i. Geirwalds varseblivning ändrade medvetande och
han föll i en dåsande halvdvala. Efter ytterligare en stund märkte
Love och Bura att Geirwald hade fallit i dvala.
-Hur gjorde du? frågade Bura häpet. Vilken uppvisning. Vilka krafter
besitter du? Hur ofta gör du så här? Har du makt över många? Du måste vara en mycket framstående Vigydja, fortsatte Bura beundrande.
Love svarade inte utan gick fram till hästen och band fast den vid
en gren. Sedan drog hon försiktigt ut svärdet ur skidan och gick
sedan  bort mot stranden en bra stycke därifrån och singlade ut
svärdet i havet.
När hon kom tillbaka frågade Bura varför hon slängt svärdet i sjön.
-Bura, sade Love. Svärdet är asarnas tecken. Tecknet för våld och
erövring. När smedjorna i Hallstatt uppfann svärdet uppfann de också
kriget, åtminstonen ett hjälpmedel till krig. Svärdet förändrar förhållanden och tar makten från oss Vaner. Vi Vaner talar medan
asarna far fram med svärd. Makten har alltid rätt, eller tar sig rätt, och det alltid makten som berättar den framtida historien. Det är alltid makten som bestämmer vad som ska berättas i framtiden. Svärdet är vår fiende. Svärdet skär av våra rötter. Svärdet skär ner våra heliga träd.
Svärdet gör stora oläkbara sår i naturen. Svärdet kapar vår själ.
Svärdet skär av oss från helheten. Så är det och så kommer det att
förbli tills nästa uppfinning slår svärdet. Den dagen kommer också, men det tar tid. Talet vinner över svärdet men det tar tid och det viktigaste
talet måste vara fritt. Helt fritt. Ingen får inskränka talets frihet.
Så länge det fria talet är fritt så länge kommer lycka att finnas
på jorden, men när talet låses och begränsas med svärdets hjälp då
inträder ondska och olyckan och människor bliver varandras slavar.
Allting upprepas, allting går i vågor. Vinter blir sommar, sommar
blir vinter. På samma sätt upprepas historien. Det som en gång flytt
kommer igen och då med ny kraft. Pånyttfödelsens starka kraft
kommer att lyfta fram de värderingar som vi har idag någon gång
i framtiden.
Bura lyssnade andäktigt. Hon hänfördes av Loves kunnande och Bura
njöt av mötet med Love. Det Love sade verkade riktigt. Bura tittade
plötsligt på Geirwald. Geirwald rörde sig inte. Han satt helt stilla
och såg rakt framför sig. Geirwald befann sig i nionde himlen.
Love såg Noatun anlända. Bura vinkade till Roserna att lägga till
vid en utskjutande strandremsa. Bura kände väl till stranden och
visste var varje grynna låg.  Love tecknade åt besättningen att
hålla sig tysta för att inte väcka Geirwald ur dvalan.  Love sade åt
Bura att hon som vigd Vigydja tog på sitt ansvar att avlägsna de
tre guldringarna på Stallaret. Bura skulle för dessa tillbaka om några
dagar då Geirwald, asen, försvunnit. Bura nickade. Love gick tre varv
runt Stallaret, blottade bysten och lyfte upp de tre guldringarna.
Därefter lade hon ner dessa på marken och lade bägge handflatorna
bredvid. En kort stund av tystnade följde och sedan plockade hon upp
de tre ringarna och gick ombord på Noatun. Love lade ringarna
i aktern under toften efter att ha sjungit en färdsejd som bevarade
ringarnas kraft och som bad om ursäkt ytterligare en gång  till Gudinnan
Hörn för att de tvingades flytta på hennes ringar.
Bura äntrade Noatun och Roserna gjorde sig i ordning för avfärd.
Love gick fram till Geirwald. Trots att han var ase fattade hon ett
visst tycke för honom. Han såg snygg ut, tyckte hon. Hon böjde sig
ner och viskade i hans öra att han skulle vakna upp ur dvalan när
solen sänkte sig. Då skulle han ta sin häst och återvända därifrån
han hade kommit. Utan att någon såg det lade hon en vacker slipad
sten i hans hand och slöt den. Sedan återvände Love till Noatun och
skeppet styrde ut på det Frisiska havet med kur mot Föhr.

Geirwald vaknade sakta ur dvalan. Solen höll på att gå ner. Han kände
sig alldeles utmattad i hela kroppen som om han hade sprungit
många tusen yards. Han mindes inte mycket. Han kom därimot ihåg
den oerhört vackra kvinnan. Hon hade sagt att hon hette Love och
var av Rosers stam. Var det hela en dröm eller hade han verkligen
träffat henne. Geirwald öppnade sin slutna hand, där låg den slipade vackra stenen.Den gula skimrande lena, nästan mjuka, ytan tycktes le mot honom. Han reste sig långsamt upp. Han kände sig fortfarande
omtöcknad. Hästen, som stod bundet vid ett träd gnäggade och
Geirwald gick sakta mot hästen. Geirwald lösgjorde knuten vid
grenen och satte upp och red tillbaka den väg han kommit. Han
red nästan omedvetet och han hade fortfarande svårt att skilja mellan
verklighet och drömvärld. Ideligen såg han Loves ansikte framför sig.
Fanns hon? Hade han träffat henne, Love, eller hade han bara drömt.
Stenen, den vackra, hade han kvar, och den var verklig.  Stenen kunde
ingen förneka. Någonting inom honom sade att han hade fått den av
Love, som ett tecken. Men han visste inte.
Geirwald red i två dagar och kom åter till Hövding Walters läger.
Hövding Walter skällde ut honom för att han inte kunde avge en
riktig redogörelse. Hövding Walter hade blivit särdeles uppretad
när Geirwald hade berättat att han inte hade några minnen utan
hade upplevt allt i ett töcken. Hradbart hade haft betydligt mer saker
att förtälja. Han hade funnit välmående Angliska byar som kunde
ge fett byte. Byarna hade ingen försvarsberedskap, utan det vara
bara att ta för sig, som Hradbart uttryckte det.
Hövding Walter gav order om förflyttning. Hären satte sig i rörelse och
de följde floden Eider ett tag för att sedan följa floden Treene. De
gick förbi Wohlde och Jybäck för att sedan lägga sig i anfallsställning
mot Husby, en liten men rik by.
 

Next...