BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR LOVE BESÖKTE STONEHENGE OCH WOODHENGE

Bura tog styråran och styrde Noatun mot ön Föhr. De hade förlig
vind och seglet gav god fart. Snart hade de rundat Föhr och kommit
till Wyk, Buras hemby. Många bybor hade redan samlats för att
hälsa gästerna välkomna. Bura vinkade till sina släktingar från
aktern.
När Noatun dragits upp och förtöjts hälsades Roserna välkomna
av Buras mor och far som tog med sig hela sällskapet upp till
deras långhus. Roserna blev välförplägade och gavs rejält att
dricka. Bura berättade om händelsen med Geirwald, asen, och
Buras far, Godnur, skakade på huvudet och sade att han var
mycket ororlig för den framtida utvecklingen.
-Asarnas härjningståg blir bara fler och fler. De kommer med vapen
i hand och vill roffa åt sig allt de kommer åt. De offrar åt sina
krigsgudar wotan och mercurius och vill bara ha mer blod.
Troligtvis måste vi också ta till vapen. Men var ska ska vi få dem
ifrån och hur ska vi utbilda oss i strid? Vi vaner har aldrig behövt
hålla på med krig och strid. Vi har levt i fred i många tusen år
och så nu helt plötsligt ska krig och strid blomma upp.
Hur ska det gå? sade Godnur och skakade åter på huvudet.
Love lade märke till de många Majstängerna som stod framför
nyresta höhus och djurhus. Love frågade om Friserna också
dansade runt Majstången. Godnur svarade att visst gjorde Friserna
det. Först dans runt Majstången och sedan ställdes framför en
ny bygnad för att ge byggnaden krafft och lycka i framtiden.
- Dessutom har Whitsunhögtiden,då flickorna plocka Whitsunblommor
och pryder sig med . Flickorna visar sig i Högtidståg med alla
blomstersmyckningar. Ibland väljes en Whitsungydja och en Whitsun
gode som får bära de finaste blomstersmyckningarna och rider
de till de utkorades gårdar, där fest vidtar, varje Burskip med aktning har en egen fest, och varje Bur eller granne måste bidra med mat och dryck.
Och jag höll så när på att glömma ¨fierljeppen¨. Då gäller det att med
en stång hoppa över ett dike fyllt med vatten. Man tar fart och
springet med stången, sätter i den mitt i diket och hoppar. Samtidigt
försöker man klättra så högt som möjligt. Gör man fel hamnar man
i vattnet. Fierljeppen roar många och vi tycker att det är roligt och
spännande, berättade Bura för Love som hittade på rim och andra hjälpmedel för att komma ihåg det som sades.
Love granskade omgivningarna och gladde sig åt den goda ordning
som rådde. Love frågade varför och Godnur berättade att grannsämjan
spelar mycket stor roll för Friserna. Således blir också kraven på
ordning höga, avslutade Godnur.
Kvällen led mot sitt slut och Roserna fick halmplats hos Buras
föräldrar. De sov gott, mätta och belåtna utom Roar som hade haft otur
med stunden på stången. En geting hade hittat hans ömma punkt och
givit honom ett sting mitt i brunögat. Troligen hade han halkat ner med
ändan i avföringen och på så sätt stört djurlivet. Efter en vild krigsdans
hade Buras mor baddat honom med  kokade daggkåpsblad. Därefter fick
Roar sova på magen.
Dagen därpå satte de ut i gryningen. De ville komma i väg för
de kände på sig att de hade brått. Om vädret skulle trilskas då
kunde Roserna bli sittande många dygn utan att kunna företa sig
något. Godnur hjälpte Rodulf att ta ut riktningen och Godnur berättade
hur Saxarnas och Anglernas land låg. Godnur visade på Helgoland
som Rodulf skulle ha som riktmärke när de färdades genom den
Frisiska sjön. Godnur berättade också om de Västfrisiska och Östfrisiska Öarna. Om de skulle komma i sjönöd eller dåligt väder skulle de
inte tveka att söka hamn och hälsa från honom Godnur.
Noatun gjorde god fart och de hade hela tiden Helgoland i sikte när
de tog sig runt bukten. Lyckan stod Roserna bi och de tillryggalade
stora sträckor utan vidare missöden. Ingolf lyckades slå sig på
tummen med en vass flintbit,med rikligt blodflöde som följd, men annars hände inte mycket. De hade gott om förråd, vilka hade blivit rikligt påfyllda av de gästvänliga Friserna.

De seglade och rodde förbi en hänförande övärld, med massor av
små sandöar. De såg att det låga flodlandet befolkades av människor
i byar som litet längre in, på fastare mark. Efter ytterligare
ett par dagars färd  såg de att kusten åter blev fastare och brantare.
Rodulf fastställde att de nu kunde se England, om än svagt, på andra sidan och att snart skulle göra sig beredda på överfart. Love ansåg att det
var lika bra att påbörja överfarten så snart som möjligt med tanke på
att vädrets Gudinnor kanske inte alltid skulle vara lika nådiga som
de hade varit hittintills på deras resa.
De hade hunnit ungefär halvvägs över sundet då vindstyrkan ökade
kraftigt. Noatun gungade rejält.  Vågorna blev allt högre och
ibland slog de in. De minskade segelytan,men hade ändå medvind
akterifrån och kunde därför fortsätta sin seglats rakt framåt.
Ingolf blev kraftigt sjösjuk och hängde över styrbords bord och
skrek att han skulle dö, vilket ingen trodde. Däremot lyckades
Ingolf kräkas i Karlas kruka med kåda och grisbetar, vilket lockade
till gott skratt. Ingolf skrattade inte, inte heller Karla som grymtande
rengjorde grisbetarna från Ingolfs frisiska måltid.
Roar gastade upplyftande att han såg de vita klipporna och Noatun
närmade sig England, Anglernas land. Rodulf styrde upp mot kusten. Den kraftiga vinden hade mojnat och vädret bättrade sig.
De färdades förbi Folkestone och vidare förbi Sandgate.
Rodulf tog ut riktning på nästa rikmärke som syntes längre
bort i bukten. Två riktstenar som låg bredvid varandra,
Littlestone on Sea och Greatstone on Sea. De rundade Dungeness
och fortsatte mot Hastings. Rodulf berättade att han hade färdats
längs den engelska kusten många gånger tidigare. Han hade alltid
blivit vänligt bemött och engelsmännen hade sett till att hans förråd
blev påfyllda.  De kom till Seaford och drog upp Noatun på
den släta stranden och vadade i land för att fylla på färskvatten.
De mötte snart ett par engelska kvinnor som höll på att ta upp
vatten ur en brunn och de erbjöd sig att hjälpa till. De öste ner sin
kar i ett rep och drog sedan upp rent färskt vatten. De frågade vart
Roserna var på väg och Roserna svarade att de skulle till Newgrange.
Kvinnorna önskade dem lycka till på färden och Roserna återvände
till Noatun. Love och Rodulf hade kommit överens om att också
färdas på natten för varje dygn var nu viktigt. Dessutom var seden
att de skulle avlägga besök i Stonehenge och överlämna gåvor innan
de begav sig till Newgrange.

Senare på natten rodde de förbi Hove, ett ställe med ett Hof. Hove
hade en tämligen framskjuten plats i den Engelska Gydjehierarkin, men
det ar mörkt och sent. Love tyckte att det var synd att de inte hade mer tid för sin resa. Många platser förblev obesökta. Love fastslog att
man kan inte göra allt här i världen. Den där senaste tanken tyckte
hon var myckte otillfredsställande. Att inte hinna med allt i världen.
Hon kom att tänka på att hon hade blivit äldre. Så sade de äldre. När hon hade varit yngre då fanns inga hinder. Allt kunde hinnas med.
Nu fick det övriga göras i nästa liv, för allt går i vågor, allt upprepas,
allt liv går igen.
I gryningen ropade Rodulf ut att de hade fått Den Vigda ön, Isle of
Wight, i sikte. De vek av vid Selsey udde och gick in i sundet mellan
fastlandet och den Vigda ön. Rodulf berättade om byn Ryde som
ståtade med en stor Rode som också syntes från sjön. De fortsatte
genom sundet och passerade Cowes udde på babords sida medan
de skådade Need Oar på den andra. De gick sakta upp mot Yarmouth
och kom åter ut på havet vid Milford on Sea.
Ytterligare ett halvt solvarv senare hittade de floden Avon och
började rodden uppför floden. Floden var bred och inte så ström,
så till en början gick det lätt att ro. Första anhalten blev Ringwood,
en liten men aktingsvärd kultplats med en stor ring av Rodar.
Rodarna var inte taktäkta som Roar uttryckte det, vilket de skulle
komma att skåda i Woodhenge. Rodarna, åttionio till antalet, utgjorde
en yttre och en inre ring. Ingen sed pågick när Roserna anlände.
Roserna gick inte heller i land, utan rodde förbi med vördnad och
Karlas blottade byst.
Love blev förtjust i landskapet. Landskapet talade till henne. Hon kände
omedelbart samhörighet med landet omkring henne. Hon satte sig
i fören, blottade bysten, fällde ut armarna, slöt ögonen och lät
sin Vigydjekraft stråla ut till landskapet, bara för att med detsamma
få svar från småfolk och vättar som bebodde underjorden att de, Roserna, välkomnades. Love erfor en så stark förnimmelse av enhet och samhörighet att hon tyckte att hon var på väg att lyftas från skeppet Noatun.
De förtöjde Noatun vid Klearbury Ring och lade sig till vila. De hade
färdats långt och kände tröttheten i både armar och ben. De sov ombord på båten. Love stannade upp den natten för att se om Stjärnorna skulle
bibringa ett tecken till dem på deras färd. Sent på natten, i början
av dagen, just när lyskraften sakta tonade ut, då blinkade Stora
Björn till henne vilket gav henne hopp och tillit att de gjorde allt rätt.
Dagen efter fortsatte de uppför floden Avon. De rodde förbi Ogbury
och Woodford, för att litet senare komma till Amesbury. I Amesbury
förtöjde de Noatun och de vänliga byborna hälsade Roserna välkomna
och visade vägen mot Stonehenge. Roserna hittade lätt vägen till
den stora tidvisaren. Vägen hade bearbetats genom många århundraden
då stenblock och utrustning släpats från frloden till den heliga Viplatsen.
Roserna närmade sig Stonehenge på Salisbury Plain, en två miles från Amesbury. Love spratt av förväntan att få se de stenar som kanske
bar den mesta ryktbarheten bland alla stentidsvisare, men Stonehenge
gav inte det storslagna intryck hon hade förväntat sig. Stonehenge
liksom drunknade i det rullande Wiltshires marker. Först när Love och
Roserna kommit alldeles nära inpå Stonhenge som hon insåg och
förstod storslagenheten i Stonehenges byggnation.
De kom närmare och märkte inte att en gammal kvinna hade ställt
sig alldeles bredvid dem.
-Välkomna Roser, ska ni vara. Ni kommer sent. Senkommenhet kan
leda till senfärdighet och så ska vi inte ha det,eller hur, sade den gamla
kvinnan barskt och uppmanande. Hon fortsatte utan att vänta på svar.
-Vem av er är Love, Vigd Vigydja av Rosers stam?
-Jag, svarade Love och tog ett par steg fram.
- Bra, då ska du komma med mig. Vi ska gå till Woodhenge. Anglernas
 Andra Hofgydja väntar. Övriga kvarstannar här. Sättran medföljer.
Karla nickade införstådd med vad saken gällde. Hon, som Sättra, hade
i uppgift att medbringa de heliga gåvorna, och tillse att de befanns sig
i det skick som de skulle. Gåvorna i sin tur medförde olika rättigheter
och skyldigheter och utgjorde tecken på de bägge stammarnas eviga
vänskap, men också på vilka som hade rätt att bedriva handel och hur
handeln skulle löpa och på vilka villkor. Gåvorna utgjorde bekräftelsen
på handelsutbytet.
-Men, sade Ingolf, snälla, innan ni beger er iväg, så vill vi veta
mer om denna sägenomspunna byggnation.
Den gamla kvinnan strök sitt gråblekta hår bakåt. Håret hade fästs
upp i ett hårnät av ull. Hon var av medellängd, och var klädd i en ljusblå
tunika med trolleborgstecken längs handledsslagen och längst ner
på den fotsida klädedräkten.
Hon kisade mot Solen och gjorde ett snabbt överslag hur mycket tid
de hade till förfogande.
-I mycket korta ordalag. Denna Visare av tid, ty ingen annan visare
är visare än denna Visare av alla visare, visar Midvintersolståndet,
Solens uppgång och nedgång, Midsommarsolståndet, Solens uppgång
och nedgång, den nordligaste av Månens uppgångar, den sydligaste
av Månens uppgångar och  mycket mycket mer. Ni måste befinna
er utanför diket hela tiden annars kommer ni att beröra krafter som
ni inte har rätt att styra, svarade kvinnan och vände sig till Love
och Karla.
-Klara? Bra , då går vi. Den gamla kvinnan verkade inte så gammal
längre utan med god stuns och fart traskade hon i väg mot Woodhenge.
Love och Karla följde henne i hennes fotsspår. Love hade blivit
upprymd av det utlovade mötet. Hon, Love, skulle få träffa, Anglernas
andra Hofgydja, det var inte dåligt.
Love beskådade beundrande den ypperliga byggnationen. Vilken kultplats, Stonehenge kunde verkligen kallas ett riktigt ¨Vi¨, tänkte
Love och lät blicken vandra över de fint kantade stenarna. Den mittre delen bestod av Sarsenstenar, trettio stycken till antalet, sammanlänkade
med takstenar. I en ring innanför de trettio Sarsenstenarna fanns en ring
med sextio blåstenar  och innanför dem  fem par Sarsenstenar som bildade en hästsko, med öppningen mot Högtidsgången. Dessa fem par
Sarsenstentaktäkta Sarsenstenar kantades i sin tur av nitton resta blåstenar. Loves tankar gick till den nittonårsupprepning då Midsommarsolståndet eller Midvintersolståndet sammanfaller med fullmåne. I Mitten av ¨hästskon¨  låg givetvis Stallarstenen.
Love visste inte till sig av stolthet och lycka. Att få skåda Stonehenges
Stallarsten. Hennes mor, Leufsta, Hofgydjan hade bevistat och deltagit
i Stonehenges Seder och Högtider och kunde berätta många och långa
berättelser från allt vad hon varit med om. Love försjönk för ett ögonblick i hennes mors berättelser och blev alldeles upprymd.
Loves blick fastnade på den enorma mätstenen som såg ut som en häl.
Hon tyckte att den var minst trettio fot hög men hon kunde ta miste.
Mätstenen stod mitt i Högtidsgången, något som hon inte var van vid,
ungefär en hundra fot från Högtidsgångens början.
De gick på öster sida om Högtidsgången.Den gamla kvinnan sade surt:
-Ingen får beträda Gången när det inte är heligt. Förstått! Hon vände helt om  och stirrade Love och Karla stint i ögonen. Love kände att den
gamla kvinnan inte tyckte om yngre kvinnor. Love nickade i samförstånd. Hon antog att det inte var någon bra tanke att inge sig i gräl med denna barska kvinna. Love log mot Karla som log tillbaka.
Den gamla kvinnan, som fortfarande inte hade sagt sitt namn, kisade
mot Solen och ökade därefter takten. Love och Karla hade faktiskt
svårigheter att hänga med i hennes snabba steg.
De närmade sig slutet på den tusen alnar långa Högtidsgången som låg i nordöstlig riktning.
Love såg sig om till vänster och skådade de ungfär tre tusen två hundra yard långa  jämsides vallar som låg norr om Stonhenge. Love tänkte ett tag fråga den äldre kvinnan om vallarnas betydelse men hon ändrade sig
i sista stund. Love antog att vallarna betecknade en händelse på stjärnhimlen som Gydjorna bestämt sig för att bevara i all evighet.
Troligen visste hennes mor vad vallarna betydde.
De gick i rak forsättning från Högtidsgången och såg vallarna närma
sig mer och mer. Till höger såg de ett antal Högar resa sig.
Love kunde även skymta stora Högar framför den vänstra delen av
vallarna. Love kunde nu inte låta bli utan frågade den äldre kvinnan
om Högarnas betydelse.
Den äldre kvinnan såg snarstucket på Love medan hon fortsatte att
gå framåt i rask takt, sedan svarade hon.
- Dessa Högar har tillägnats de framstående familjer som har bistått
med framstående Gydjor och Godar. Vi har ont om tid och måste skynda oss, sade hon sedan och vände åter blicken mot Durrington Walls som
syntes på långt håll. Ibland hade Love och Karla svårt att se Durrington
Walls för skogen skymde, men då och då när de kom upp på en
höjd eller kom till ett skogsröjt ställe kunde de skåda den väldiga
vallarna. Love tyckte att skogen hade nästan försvunnit på sina platser.
Hon som var van vid Rosers land, älskade den ljusa härliga skogen
med sina eksalar och boksalar, lindar och björkar. Love förstod att många träd hade fått ge vika för åkerröjningar och virke till långhus, uthus och Vihus.
Love undrade högt om Durrington Walls tillblivelse och fick till sin
förvåning svar från den snarstuckna kvinnan.Hon berättade att det hade krävts två hundra man och ett femtiotal kvinnor
för att under fem till åtta år att färdigställa Durrington Walls.  Diket hade grävts ut till ett djup av tjugo fot och jordvallen hade blivit hundra fot bred med en toppyta om fyrtiofyra fot. Durrington Walls öppningar varav en låg mot floden Avon och således i sydöstlig riktning och den andra i nordvästlig riktning. Inuti fanns  två vallar vilka bildade en nordlig och en sydlig halvmåneformad ring. Mellan de yttersta vallarna uppmättes en sträcka av ett tusen fem hundra fot Hon fortsatte att förtälja att innanför de två jordvallarna fanns en stor rund trästolpsbyggnad som användes vid stora Högtider, och som liknade Stonehenge i det att mittendelen öppnade sig mot himlen. Mitt i det mittre av träbyggnaden i Durrington Walls stod överväldigande ekstolpar med uthuggna
gudinnetecken. Ekstolparnas rotomfång mätte, snäppet över tre fot.
Love tänkte efter om hon hade hört talas om så stora ekar någon gång tidigare, men hon kunde inte minnas. De fortsatte att gå i nordöstlig riktning mot Durrington Walls och Woodhenge.
Den gamla kvinnan fortsatte att berätta. Hon verkade ha lugnat sig när
hon fick syn på Durrington Walls och Woodhenge, en snarlik byggnad.
- Vila råder i Viet, och därför kommer ni inte in i Durrington Walls
utan ni tas emot i Woodhenge av vår andra i rang, Hofgydjan Loweswater.
På långt håll kunde Love se att många människor befann sig i rörelse.
De ilade hit och dit för olika göromål och verkade mycket målinriktade
och bestämda. Alla tycktes veta vart de skulle och vad de skulle uträtta.
När de kom närmare urskiljde hon olika verkstäder och och små hus
inte så långt från Woodhenge som tedde sig litet i jämförelse med det
överväldigande Durrington Walls. Love såg att männsikorna bar med
sig olika slags bronsföremål, tyger, Heliga tecken, mat, örter, ale, bröd
i olika storlekar och i olik skålar. Härs om tvärs for folket.
Utan att Love frågade svarade den äldre kvinnan att Solen stod redan
låg och snart skulle kvällssederna löpa av sin stapel med all den Högtidlighet som endast Durrington Walls kunde förmå. Att betänka, idag var en vanlig dag, men likväl skulle kvällssederna genomföras till Gudinnan Njärds ära.
Love gladde sig åt all den verksamhet som utfördes
till Gudinnan Njärds ära och välgång. Hon hade i och för sig hört hennes
mor, Hofgydjan Leufsta berätta, men hon hade inte kunnat föreställa
sig att det skulle finnas en så praktfull grannlåt och så mycken flit.
- De kallar mig för Binkerdink, sade den äldre kvinnan oväntat.
Hon fortsatte utan att vänta på svar.
-Nu ska vi gå runt Woodhenge och där stannar ni tills ni får tecken
att komma in till Hofsgydjan Loweswater.
Nu såg Love Woodhenge. Tvåhundra sjuttio fot i omkrets. Halmtakets spets pekade uppåt mot himlen. Love lade märke till att det liksom var hål i mitten av byggnaden. Innergården låg öppen för att Solenskulle kunna nå in. Att bygga ett Vihus utan att Solen hade tillträde gick bara inte för sig. De tjugoen fot höga Ekstolparna höll halmtaket
på plats. Väggarna mellan  stolparna utgjordes av torkad lera och halm.
Love hann räkna till hundrafyra stolpar innan de hade kommit fram
till Woodhenge öppning som mot nordöst. Love antog att det minst
måste vara lika många stolpar som skapade den inre väggen och vad
Love kunde se hade den byggts på samma sätt. Runt Woodhenge
löpte ett dike likt en vallgrav. Jorden hade östs upp på kanten och bildade en jordbank.
När de kom fram vid öppningen, satt där tre kvinnor som vävde en
lång väv. De nickade till Love och karla efter att avmätt ha hälsat på
Binkerdink. Binkerdink gick in mellan de två jordbankshögarna som
bildade ingången till Woodhenge.  Väverskorna nickade åt Love och
Karla att sätta sig.  De satte sig med benen i kors och iakttog väverskornas vävande.
- Jag heter Love och är av Rosers stam och Karla är min sättra, sade Love försiktigt för att bryta tystnaden.
- Vi vet, svarade en av väverskorna. Vi heter Urd, Skuld och Verdandi.
vi väver livets väv.
Love blev alldeles mållös. Karla såg förskräckt på henne.
-Har det hänt något? frågade Karla obekymrat.
Love skyndade att skaka på huvudet och stirrade stint på de tre väverskorna. Jodå de satt där och vävde. Var det kanske bara en händelse
att de hade samma namn som Nornorna, de som kunde förutsäga framtiden? Och om så var fallet, vad gjorde de då här? undrade Love.
Hon som hade talat, log och nickade belåtet. Sedan fortsatte hon lugnt
att väva som om inget hade hänt.
Det dröjde inte länge förrän Binkerdink kom tillbaka och gjorde tecken
åt Love och Karla att följa henne. Love och Karla reste sig upp, då
Love till sin förskräckelse såg att Nornorna var borta. Love ryckte till.
- Karla, såg du när väverskorna försvann? frågade Love förvånat.
- Jag måste ha dåsat till, svarade Karla och följde efter Binkerdink in
i Woodhenge.
Love försökte sorgfälligt granska den plats där väverskorna suttit,men
inga tecken på verksamhet kunde skönjas. Hon ruskade sig själv och
blinkade med ögonen. Hade också hon dåsat till? undrade hon.
Love stod kvar ett ögonblick för att sedan skaka tvivlande på huvudet.
Därefter fick hon brått att följa efter Karla och Binkerdink.
Love lade märke till att det starka golvet av krita ändå hade fått sina
spår av alla fötter som gått in och ut i Woodhenge. Binkerdink sade
åt dem att vara tysta och vördnadsfulla. Förutom den första gången
vars utsida också utgjorde utsidan av Woodhenge kunde Love räkna till
två gångar som ledde runt Woodhenge. De ovala hålet i mitten släppte
in lagom med ljus för att belysa alla tre gångarna. Love strök med
handen längs de utsirade stolparna. Varje stolpe hade sina tecken,
rundlar, trolleborgstecken, rodar, Solar, Månar och mycket mycket
mer. Stolparna hade målats med än rödockra än med torkad gul kådfärg.
Love tyckte att Woodhenge strålade av skönhet och att hon skulle
försöka få Roserna att bygga något liknande. Här i den nya världen
var allt så mycket större och högre. Hon kände förstås igen allting,
men byggnaderna, Vihusen, Rodarna, allt var större, längre,bredare.
Kanske inte för den skulle bättre men i alla fall större, tänkte Love medan de vandrade genom gångarna  fram till ett högsäte där
Hofgydjan Loweswater inväntade sina gäster.
Love kunde inte riktigt urskilja Hofgydjans ansiktsdrag, enär ljuset
just där var som skummast. Mattor av det finaste tyg som Love skådat
låg framför högsätet och Hofgydjan bad dem att sitta ner.
När Loves ögon vant sig vid det dunkla ljuset såg hon att det fanns
ytterligare två personer i rummet. Två män satt bakom henne på
två mattor upptagna med ristning av något slag. Love såg också att
det fanns två stora stenkistor till höger och vänster om högsätet.
Runt högsätet som nådde Hofgydjan till axlarna hängde torkade blommor som praktfullt lyste av all sin forna blomsterglans. På väggarna
hängde bronsyxor, guldbleck, bronssylar och ståtliga renhorn.
I högsätets ek virvlade rundlar och trolleborgstecken. Två virvlar,
båda medsols avslutade högsätets ryggslut. Runt om och ovanpå
stenkistorna stod sirliga lerkrus från vilka Love kände dofterna av
mynta och mistel. Love lade märke tillsärskilt en urna som stod
framför Hofgydjan mellan hennes fötter. Längst upp hade den tre vågräta rader med ornament därefter följde ett antal lodräta rader rakt neråt
mot urnans botten. Ur urnan kom en doft som Love kände igen men
hon kunde inte bestämma vilken doft som doftade så starkt.
Hofgyjdan, iklädd en röd Hofgydjedräkt, vinkade med vänster hand
och en av männen kom fram med trenne lerkrus och en bägare.
Love och Karla tog villigt emot krusen och mannen hällde upp en väldoftade  varm dryck.
Hofgydjan Loweswater viftade därefter med höger hand och Binkerdink
försvann i ett huj. Hofgydjan Loweswater satte sig till rätta i högsätet.
Hennes ansikte gav ett magert intryck, nästan spetsigt. Love antog att hon måste åtminstone vara över sex fot lång och över sextio Midsomrar.
Hennes röda Hofgydjedräkt slutade vid anklarna och handlederna.
Urringningen hade försetts med Soltecken och en rad berättelser som
berättade om hur Gudinnan Njärd tvagades. Alla figurer och tecken
hade sytts med fin guldlysande tråd. Hennes kritvita hår hölls tillbaka
av ett guldband. Runt midjan bar hon ett rikt ornamenterat skärp som
hölls ihop av en bronsbuckla. På mitten av bucklan pekade en udd ut.
Små, små inristningar skapade rundlar över hela bronsbucklan.
Mockasiner med Soltecken och sylrundlar gav hennes klädsel ett enhetligt intryck.
-Din mor är Hofgydjan Leufsta, sade Hofgydjan Loweswater med
en basröst som fick Love och Karla att rycka till. Lägre klang på
rösten hade inte Love hört. Ett tag tvivlade hon på att hon hade hört
rätt. Hade kanske en av männen sagt orden? undrade Love förvånat.
Love behövde inte tveka länge för straxt talade åter Hofgydjan Loweswater.
-Love, du har ett fint och vackert namn. Jag antar att din mor har berättat att jag stammar från den norra delarna av Anglernas land.
Där dyrkar vi Gudinnan Lofn, Kärlekens Gudinna. Till hennes ära har vi
namngivit en Helig Sjö med namnet Loweswater och därför bär jag
detta namn i min roll som Hofgydja. Din mor har berättat och jag har
själv bevistat ert land många gånger, så jag vet att ni har många, ja nästan otaliga ställen och Stallare som bär namnet Lov eller Löv.
Lofn är för mig Vanernas Heligaste Gudinna eftersom hon bär kärleken i sitt fruktsamma sköte. Hon skapar länkar mellan kvinna och man och
hon gjuter olja på vågorna för att lätta oket när olikheterna blivit för stora. Man och kvinna ska göra två saker med sina liv, de ska värna mångfald och utveckling av vårt folk. Mannen står för mångfalden
och kvinnan svarar för utvecklingen. Med två så skilda uppgifter är det
inte svårt att förstå varför män och kvinnor träter. Då träder Gudinnan
Lofn in, Kärlekens Gudinna och ser till att kvinna och man åter blir
ett.
Hur mår din mor? sade Hofgydjan Loweswater plötsligt och med ett ännu djupare röstläge.
-Min Mor Hofgydjan Leufsta, har ådragit sig lungsot och ligger på
sjukbädd, svarade Love och tyckte sig kunna förstå varför Hofgydjan
Loweswater hade fått sin upphöjda ställning i samhället. När man hör den rösten måste man bara lyda, tänkte Love och tittade på Loweswater.
-Det var illa. Leufsta har alltid tidigare haft hälsan och styrka besitter
hon i massor. Hur allvarligt är det? frågade Loweswater och lade det
spetsiga avlånga ansiktet på sned.
-Jag vet inte om jag återser henne innan jag kommer hem från denna
resa, svarade Love.
-Jag hoppas innerligt att hon bättrar sig och jag vill att du hälsar henne
från mig, många gånger och jag ska tala med Gudinnorna för hennes skull, sade Loweswater och fortsatte utan att dra andan.
Du ska resa till Newgrange och närvara vid Midsommarsolståndet och  Kröningen av Konungen, Guena, den Unga Konan.
-Ja, svarade Love lamt.
- Då vill jag att du talar med så många som möjligt om den analkande
faran, asafaran. De kommer med våld. De bär döden på sina axlar.
Vi vaner lever som vänner, hela livet. Men dessa män vill inget annat
än att tjäna krigets gudar. Gör vi inget nu, kommer de att segra och våra Seder kommer att falla i glömska tills förhållandena åter förändras till
asarnas nackdel. Tyvärr kan det ta många tusen år. Därför, min kära
Love, vill jag att du talar med dem som har inflytande att vi måste
bli mer handlingskraftiga och motstå denna våg av våld som snart kommer att skölja över oss. Jag vill att du talar med Irernas Gydjor, jag vill att du talar med Angler och Saksarnas Gydjor likaså med Danernas Godar, Gutarnas Gydjor och Rusernas Gydjor. Skulle mot förmodan några av Kopternas Gydjor medverka så blygas inte utan tala med dem också. Kopterna bär på grejt kunskap och de kanske kan hjälpa oss. På hemvägen ska du åka förbi Orkneyöarna och stanna i Stenness, där ska du också tala med Gydjorna. Givetvis i Tanum och Herrebro samt självklart i Rosernas land ska du sprida budskapet.
-Hofgydja Loweswater, ansvaret vilar tungt på mina unga axlar. Jag vet inte om jag kan axla ansvaret för en så viktig fråga, svarade Love
bekymrat.
-Varen lugn, jag har talat med många andra. Jag vill ändock att du ska
besitta kunskapen och viljan att komma till rätta med frågan, sade
Loweswater med sin genomträngande basröst, och fortsatte.                      -När kunskapen kan spridas utan hinder, när kunskapen färdas med ljudets hastighet då kommer åter våra kunskaper och Seder att stå högt i kurs, men så länge det finns hinder i kunskapsförmedlingen så kommer våldet att sitta vid makten.Maktmän som utnyttjar avsaknaden av fria samtal, av fri kunskap som sprids utan att någon styr över den. Denna dag kommer, det kan du vara säker på.  Vi har länge levat i fred. Vi Vaner känner inga gränser, inga tullar eller våldsmän som ska ha del av varan eller krav på grisbetar eller boskap. Kunskapen flödar fritt mellan våra samhällen och därför har vi en så hög nivå på vårt leverne.  Våra skepp styr vart de vill. Skeppen förmedlar kunskap. Skeppen är vår fria tunga. Skeppen är vårt välstånd. Skeppen ger oss frihet att tala med vem vi vill.
Vi vaner har inga gränser. Samtalet flyter alltid fritt hos oss vaner.
Friheten är vårt värn för framtiden.
Tyvärr kommer det inte alltid att förbli så. Våldsmännen kommer att sätta upp gränser för kunskapen. Kunskapen kommer inte tillåtas att
flyta fritt mellan de olika delarna. Det fria flödet av kunskapen kommer att skäras av, tills en dag då nya skepp i annan tappning återskapar
det fria flöde av kunskap som vi vaner har idag. Så må ske, sade
Hofgydjan Lowesawater och log mot Love och Karla.
 Love visste inte vad hon skulle svara. Hon betänkte de ord som Hofgydjan försett henne med och sparade dem i sitt innersta. Hon
skulle göra vad hon kunde för att uppfylla Hofgydjans önskan men hon visste också vad hon hade sagt om att det skulle gå många år innan samma frihet som nu åter blev verklighet. Hon, Love skulle i alla fall
försöka. Hon skulle göra sitt bästa för det fria flödet av kunskap.
Hofgydjan Loweswater vände sig om till en av männen och lät basrösten
döna runt hans öron. Han ryckte till och försvann ut genom ett förhänge.
Han kom snart tillbaka med en vacker urna, ungefär en fot hög.
Urnan hade ett lock i form av en kvinna som sitter i ett högsäte.
Högsätets stolsrygg räckte henne till något över midjan. På sidorna av högsätet hade tecken ristats in. Den fint utformade kvinnan bar en platt
hatt och en dräkt som nådde henne till anklar och handleder. Kvinnan
satt i tankar och stöttade huvudet med händerna så att armbågarna
hamnade tog stöd av knäna.
- Denna gåva utgör ett tecken på vår eviga vänskap. Jag vill att du
frambringar gåvan till din mor Hofgydjan Leufsta och till din morbror
Höskuld. Jag antar att den gamle Hofgoden Olof nu har så många år
på nacken att de tynger honom. Han torde fylla nittio år vid det här laget, sade Loweswater.
-Vi ska vakta gåvan allt efter bästa förstånd och vi hoppas att vädrets
Gudinnor står oss bi. Jag ska själv överlämna gåva till min mor
Hofgydjan Leufsta och hälsa till morbror höskuld. Hofgoden Olof
firar sin nittiotvå års dag i samband med firandet av Disatingstunglet
i Göje månad, svarde Love och såg upp på Loweswater.
Loweswater tog åter till orda med sin naturliga myndighet.
-Gåvan giver också rätt till fri handel för alla av Rosers stam med alla
från vår stam. Om någon anglisk eller sachsisk handlare tar ut tull eller om någon får för sig att övervaka vårt område skall du vända dig till mig och jag ska ställa saker och till rätta.
Karla skyndade sig att ur sin läderväska ta fram en fint ljuten bronsyxa.
Karla tyckte att det skulle bli skönt att äntligen få överlämna den tunga
och otympliga bronsyxan. Knappt fick den plats i hennes läderväska Skaftet stack ut. Eggen var egentligen inte någon egg utan snarare ett rundat slut. Det handlade om en Högtidsyxa inte en yxa att avverka träd med.
I bronsyxans tjocka yta hade knackats in många Solkors, nio stycken skålgropsstjärnor,tre träd, två tidsskepp d v s skepp med streck som mätte tiden. Det ena skeppet talade om tiden för Noatuns avgång från
Rosernas land, det andra skeppet talade om tiden för Midsommarfirandet
i Newgrange.
-Högst ypperliga Hofgydja, låten oss få överlämna denna ringa gåva
såsom ett tecken på vår eviga vänskap, och för att handel och kunskapen
må löpa fritt utan hinder och tullar, sade Love stolt när hon överlämnade
den tretton skålpund tunga bronsyxan som mätte två och en halv fot
i omkrets. Love fortsatte:
-Den Heliga bronsyxan visar hur vi Vaner med stor möda börjat röja
mark i skogen för att anlägga Vi, Harg, Hof och andra Heliga platser
och för att bygga hus och gårdar. Den Heliga Bronsyxan är ett tecken
på vår Sed, och hur vårt liv började.
Loweswater vinkade ånyo med handen och en av männen steg fram och
mottog vördnadsfullt den Heliga Bronsyxan.
-Vi tackar er för denna storslagna gåvan och vet väl vår plikt att värna
gåvan och dess tankar, svarade Hofgydjan Loweswater och fortsatte:
-Låt oss nu samfällt och med lerkrusen bristfällighet i åtanka avnjuta
en Skål för vår eviga vänskap. Mannen som tidigare fyllt på
lerkrusen, kom nu fram och fyllde på ur bägaren.
Loweswater lyfte sitt lerkrus och förde det mot Loves och Karlas.
Lerkrusens sammanstötning gav upphov till en liten dov klang.
-Skål, sade Loweswater med ett sånt eftertryck att vätskan i krusen
skakade.
De log mot varandra och drack. Love kände hur örtdrycken gav henne
omedelbar värme.
-Tjänande syster Binkerdink, tillse att våra vänner från Rodarnas
måtte återföras för att fortsätta sin resa. Tidens oerhörda knapphet
ger vid handen att tiden lider och vi med den, sade Hofgydjan och
bugade sig mot Love varvid hon snabbt drog sig tillbaka genom förhänget.

Under tiden som Love och Karla hade befunnit sig  i Woodhenge
hade Binkerdink hämtat de övriga i besättningen och fört dessa till
stranden av Avon. Loves ögon hade svårt att vänja sig vid det skarpa
ljuset när de kom ut ur Woodhenge. Love kisade mot stranden och
lyckades urskilja Noatuns babords bord. Binkerdink  tilltalade dem
på sit vanliga snarstuckna sätt och meddelade att skeppet var klart för
avfärd, utrustat med mat och färskt vatten för resten av deras resa på
angliskt vatten.
Love och Karla gjorde sig beredda på att ta farväl av Binkerdink, men
hon snäste till och försvann tillbaka in i Woodhenge.
Karla viskade till Love och sade att hon trodde att stackars Binkerdink
inte hade haft en kärleksstund på väldigt länge.
Love svarade att det verkade så, men att det kunde de inte göra så mycket åt.  De gick med raska steg mot skeppet och alla ombord
visade stor nyfikenhet inför Loves och Karlas berättelser.
Rodulf såg till att skeppet lämnade stranden och de fortsatte uppför
floden Avon. Floden ringlade sig genom det grönprunkande landskapet.
Ibland skog av ek, lönn och lind, ibland avbetade ängar där får och
kor i sakta mak lät sig smaka av det frodiga gräset. Vädret visade sig
från sin bästa sida. Binkerdink hade upplyst Love och Karla om att det
minsann inte alltid brukade vara så här fint väder här i Anglernas land.
Nej regn och åter regn, brukade ge åkrarna vad de behövde, hade Binkerdink sagt, tydligen missnöjd med det fina vädret.
Noatun tog sig sakta fram på floden Avons vatten. Nästa mål de skulle besöka var Avebury och Sillbury Hill, därefter skulle de åka på Avon nerför mot Severnviken eller Severnangern som Ingolf envist kallade
den för. De rodde förbi Netheravon och Enford. Enford låg väldigt
grunt och utgjorde ett omtyckt vad ställe där man kunde ta sig över
floden utan alltför mycket besvär. På ett par ställen blev Roserna tvungna att staka sig fram. Då och då såg de flottar och båtar komma
roende och stakande med antingen varor eller blåstenar som skulle
användas för att laga eller ersätta de som gått sönder under en kall vinter.
Sakta men säkert kom de till Upavon. Där stannade de till som de hade
blivit tillsagda av Binkerdink. Och mycket riktigt, på stranden vid
Upavon satt en man som tycktes vänta på någon. När han fick syn på Noatun vinkade han ivrigt och välkomnade Roserna till Upavon.
Love kunde inte förstå hur Hofgydjan Loweswater kunde ha hunnit
meddela Upavon om Rosernas ankomst. Love avbröts i sitt dryftande
av att mannen som var i trettioårsåldern, med ett grönt öga och ett
ljusrött, rött långt hår i hårpiska, slätrakad, iklädd en brun dräkt med
ett rep som bälte, hjälpte till att dra upp Noatun på stranden för att
förtöja henne.
-Mitt namn är Touch-Wood, och Hofgydjan Loweswater har beordrat
mig att ta väl hand om er och föra er till Avebury och Sillbury Hill.
Touch-wood knäppte med fingrarna och vips dök en liten dvärg upp
vid namn Tinker. Tinker bar en hel dräkt samt narrmössa i brun lärft
och förde fram sex hästar. Tinkers längd kunde knappast överstiga
tre fot tänkte Love, när hon förundrat såg på Tinker. Tinker såg att
Love såg på honom. Han log brett och Love log tillbaka.
-Gott folk, här finns det hästar, ta nu för sig. Nu ska vi i väg på ritt,
ropade Tinker och delade ut hästarna  i flygande fläng.
Ingolf, Visten, Karla, Maren och Love satte upp. Roar
och Rodulf sade att de ville kvarstanna för att laga Noatun efter de
bottenskrap som de hade råkat ut för på vägen.
Kvar stod endast Tinker när alla satt upp. Maren frågade om inte Tinker
skulle följa med?
-Jodå, vrålade Tinker, jag har bara inte bestämt vem som ska få
nöjet att dela häst med mig. Men nu vet jag sade den blåsvarthårige
dvärgen och tog sats mot Marens häst, medelst en och en halv kullerbytta i luften satt plötsligt Tinker bakom Maren och tog ett
stadigt tag om hennes midja.
-Du är störst, du är bäst, sade Tinker och log mot alla som skrattade högt.
De satte av medan det fortfarande var ljust för Touch-wood ville komma
i väg så snabbt som möjligt. De red snabbt och kom mot kvällningen
fram till Avebury. Då såg de redan Sillbury Hill på långt avstånd.
-En mäktig syn, sade Karla till Love. Hur har de lyckats bygga ett
så stort berg, undrade Karla högt.
-Allt går, det handlar bara om ordning, vilja  och rikliga matransoner.
Är man tillräckligt många under tillräckligt lång tid så klarar man allt
eller hur Tinker, sade Touch-wood och såg på Tinker.
-Visst svarade Tinker, se bara på mig, jag är bäst i världen och jag älskar
Maren, men för att räcka till måste jag ha hjälp av Touch-wood.
Jag säger till när du ska ställa dig på knä, Touch-wood. Då kommer du
också att få ett nytt namn - Touch-earth och ett tilläggsnamn, nämligen
don’t - touch.
Alla skrattade och Maren skrattade högst. Hon bromsade in sin häst,
tog tag i Tinker och satte honom framför sig så att han hade blicken
rakt fram mot ridriktningen. Hon gav honom tömmarna, skänklade
och hästen satte fart. När de kommit i galopp böjde hon sig över honom
och lät sitt långa blonda hår falla ner över honom. Tinker gastade
och skrek att han inte såg någonting. Han viftade med sina korta armar
för att få bort det blonda förhänget. Nytt skratt från alla.
Maren kramade Tinker och gav honom en puss. Hon satte sedan
sin haka ovanpå hans huvud. Tinker förde hennes hår åt sidan och
fäste upp det på sina tämligen utstående öron.
Helt plötsligt såg det ut som Tinker hade fått blont hår och två huvuden. Ingolf skrattade så att han trillade av hästen och alla fick stanna upp för att han skulle hinna sitta upp igen.
 

Next...