BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR GEIRWALD KOM TILL ANGLERNAS LAND

Hövding Walters här närmade sig den trånga och långsmala viken
Angul, viken som givit Anglerna deras namn. Anglerna, ett stolt folk
bestående av sex olika stammar som helgade Gudinnan Njärd,eller
Nerthus som asarna behagade kalla henne.  Anglerna hade alltid
levat ifred, och utgjorde en av de viktigaste stammarna bland Vanerna.
De kunde sjöfart och gjorde storslagna skepp. Dessutom älskade de
ritualer och seder. De kunde hålla på många dagar, veckor ja månvarv
med förberedelser, samtal om hur den gamla Seden skulle bevaras
och erindras. Anglerna att brygga en dryck på örter. Örtdrycken
drack de vid vanliga tillfällen då de inte drack Ale.
Detta visste Geirwald om Anglerna. Nu befann han sig på rövartåg för
att skaffa sig gods och guld på Anglernas bekostnad. Geirwald kände
sig rädd. Anglerna kanske skulle göra motstånd. Måhända hade de
en jätte till sin hjälp som skulle krossa asarna innan de ens hunnit in
i byn och plundrat.
Hövding Walter gav order om en sakta kringgående rörelse för att
iakttaga vad Anglerna höll på med just nu. De närmade sig längs
Anguls norra strand. De kikade ut vid en av uddarna och såg
hur Anglerna förberedde sig till högtid längst inne i viken.
De såg en hög och stor Rode  på stranden i vikens slut. Runt den
dansade ett hundratal personer. Män och kvinnor blandat.
Geirwald tjusades av utsikten längs Angul sträckning. Angul var
verkligen lång och smal. Han kisade och trodde sig kunna se havet
men han tvekade. Kanske gick Angul i en böj och då kunde han
inte skymta Östersjön. Tankarna fick bero för Hövding Walter
kallade. Understödstrupperna med mat och vapen lades i beredskap
litet längre inåt land. De bar med sig endast korta handvapen.
Hövding Walter beordrade styrkan att gömma sig och iakttaga
största möjliga försiktighet. De skulle vänta till mörkrets inbrott och
sedan fatta beslut om vad som skulle göras.

Dansen kring Roden hade övergått till ringdans. Anglerna fattade
varandras händer och dansade, varannan man varannan kvinna, runt
Roden medans tjocka urholkade stockar slog grundrytmer.
Snäckflöjter och vassvisslor hördes ända till det gömställe där
asarna hade gömt sig. Geirwald såg hur ett antal gulklädda Gydjor
gick fram till den lilla lagun,som låg framför Roden och stranden.
De bar på vita kläden som skulle tvagas Sedmässigt. Med klädena
hållna högt i skyn närmade de sig den lilla klarblå lagunen. Runt
de sex Gydjorna dansade arton män och kvinnor.
Gydjorna ställde sig mot varandra så att de bildade en stjärna.
Klädena lades om lott så att de nuddade varandra. En av Gydjorna
lyfte på ögonbrynen och Gydjorna sänkte sakta klädena mot vattenbrynet
Tre gånger fördes kläden ner i det heliga vattnet. En Vigydja banade
sig väg genom dansarna och kom fram till den heliga gölen för att
med en Lindkvist skvätta vätska på klädena.
Geirwald kunde inte urskilja färgen på vätskan men tyckte att den
skimrade i vitt. Vigydjan stänkte med Lindkvisten tre gånger på
varje kläde. Vid varje stänk sjöng de dansade och alla som stod runt.
Det kändes mäktigt när sången tilltog med en snärt för varje stänk.
Vigydjan hade uppenbart gjort detta förut, det verkade inte vara svårt
men Geirwald visste att det inte var lätt att träffa rätt varje gång.
Därefter gick de sex gulklädda Gydjorna in mot land, mot en Rode
som hade begåvats med ett stort antal heliga tecken som karvats
in i stammen. Roden hade formen av en vacker kvinna. Runt hennes överarmar satt var sin trevirad guldring på vardera armen. Guldringen hade gjutits in i träroden. Även runt halsen hade kvinnofiguren av trä ett halssmycke.Hennes ögon blänkte i solskenet. Geirwald ville inte möta hennes blick av rädsla att bli förtrollad av Vanernas sejdkunskap. De skulle kunna förgöra honom med galdrar. Geirwald trodde att Roden med de vackra formerna föreställde Gudinnan Nerthus, eller Njärd som Anglerna kallade henne.Geirwald tyckte att trädet verkade leva. Han kom i den sinnesstämningen att trädet ägde
trollkonstens kraft och att det vilket ögonblick som helst skulle börja
röra på armarna eller vrida på trähuvudet. Geirwald kunde svagt urskilja Gudinnan Njärds tecken som var störst av alla tecken. Hon hade tecknats i sitt mest upphöjda läge, då hon förättar Lögning av sig Själv i den heliga sjön. Lögningen skedde alltid på en Lördag, Lögardagen. Idag räknade Geirwald Fredag, Gudinnan Frejas och Guden Frejs dag. Således skulle Högtiden äga rum i morgon. Geirwald berättade detta för Hövding Walter som sade att hären skulle ligga lågt under dagen och natten för att slå till när Anglerna förättade Högtid långt ute på Angul. Då skulle byn inte vara särskilt välbevakad och asarna kunde lätt lägga beslag på Anglernas rikedomar.
Geirwald fortsatte att beskåda skådespelet med stor spänning.
 Han såg hur de sex Gydjorna gick emot Roden med de vita klädena
för att klä Gudinnan Njärd. Par om par gick de mot Roden och virade
klädet runt hennes trästam. De gick mot varandra och en av Gydjorna
duckade när de möttes. När de virat upp hela klädet fäste de klädet med
en flikvikning. När det första paret virat färdigt tog nästa vid.
När alla tre paren virat sina kläden  och Gudinnan Njärd ståtade färdigklädd,vidtog en Sed som Geirwald inte
förstod. Anglerna ställde sig hand i hand runt Roden, utan att röra
sig, utan att sjunga eller dansa, de bara stod där. Tysta utan att
någon ledde dem, utan att någon sade något. Sedan satte de sig ner
med korslagda ben, fortfarande höll de varandra i händerna.
 De satt tysta under lång tid. Geirwald tyckte inte om tystnaden. Han
kände oro. Han tittade på Hövding Walter som också iakttog Sederna
men han verkade kolugn. Kellner låg på rygg, rapade, petade ömsom
tårna ömsom tänderna med samma sticka.  Hradbarts elaka ögon
gnistrade av guldtörst när han glanade över Anglernas Stallare och
heliga saker.
Geirwald lade märke till att ett av långhusen befann sig på stolpar,
högre än de övriga. Huset låg i mitten och hade en längd av runt
trettio fot och en tio fots bredd. Huset på stolparna hade en kedja
av silver som hängde runt den främre taknocken. Vindskivorna stack
ut ungefär två fot och gjorde att silverkedjan sträcktes ut och blänkte
i solskenet.
En bred stolpe med uthuggna fotsteg restes mot huset på stolparna
och en lång gängligVigydja i gul knäkort dräkt, mockasiner,Brisingamen, klättrade upp. Hon ställde sig på den lilla utskjutande delen som såg ut som enliten förstukvist och sträckte ut sina händer med särade fingrar. Geirwald märkte att hon saknade ett lillfinger på vänster hand, trots detta innehade hon ämbete som Vigydja. Hon
måste verkligen ha kunskap och kanske också sejdkunnig, tänkte
Geirwald samtidigt som han lade sig på sidan för att inta en bekvämare
ställning.
Vigydjan vände sig om, när dansarna påbörjat en ringdans runt stolphuset. Hon fattade tag om haspen på den lilla dörren som ledde in
till stolphuset. Ut ur stolphuset kom en en mycket rödljus och skir flicka,
alldeles rödfläckig av fräknar på hela kroppen. De röda skira
fräknarna lyste i solskenet. I håret och på kroppen hade hon aska och
var klädd i en mycket enkel dräkt av torkade alger. Geirwald kunde
inte riktigt avgöra om dräkten var gjord av alger eller inte utan
frågade Krigerdorfer som sakta nickade instämmande och fortsatte
att iakttaga Anglernas Seder.
Den rödfräkniga flickan ställde sig på den lilla avsatsen och Vigydjan
tecknade till bärbåren att komma fram. Nio män bar en en sexkantig
bår med lamskinn. De gick fram till stolphuset och reste båren ända
upp så att den rödfräkninga flickan kunde kliva ombord. De nådde
nästan ända upp när de sträckte upp båren på raka armar.
När hon klivit ombord sänkte de båren och de bar ner henne till lagunen.
Väl vid den Heliga gölen stannade bårbärarna upp en smula innan
de klev ner i vattnet. De bar båren i axelhöjd och fortsatte tills
alla kommit under vatten, då sänkte de båren så att den rödfräkniga
flickan också kom under vatten. Lögningens första del hade påbörjats.
Vattnet renade henne från aska och algdräkten löstes upp. Bårbärarna
lyfte och sänkte henne två gånger tre gånger, fortfarande befinnande
sig under vattnet. Därefter simmade hon mot stranden där Njärdroden
stod. Det järnhaltiga vattnet hade gav ett rödaktigt skimmer som
förstärkte hennes redan mycket röda uppenbarelse.
Hon ställde sig tjugosju fot framför Njärdroden.
De sex Gydjorna lossade de vita klädena och började med samma
virningssätt vira de vita klädena runt den rödskimrande flickan.
När de virat färdigt såg Geirwald hur kläden smet tätt tätt runt hennes
kropp och att det skulle alldeles klart bli en påfrestning när klädena
började torka. Det röda skimret lyste igenom de vita klädena.
Geirwald kunde inte förstå vart bårbärande hade tagit vägen. Efter
att de klivit ner i Gölen så hade de försvunnit. Båren flöt upp till ytan,
men bärarna hade försvunnit. Geirwald sade övertygat till Kriegerdorfer
att det måste bero på trolldom. Kriegerdorfer svarade att han trodde
inte så mycket på trolldom, utan bärarnas försvinnande hade sin
naturliga förklaring. Kriegerdorfer sade att han gärna ville titta närmare
på gölen, men först skulle han kapa åt sig dyrbarheterna.
När den rödskimrande flickan var färdigvirad kom två män och lyfte upp
henne och bar henne fram till stolphuset. Ytterligare en stolpstege
hade rests mot stolphuset och de kunde klättra upp och lägga in henne
i stolphuset, varpå dörren haspades och förslöts.

Kvällningen tilltog och Solen vek av mer och mer, ändock tyckte
Geirwald att ljuset kändes starkt. Verksamheten avtog i Anglernas
by. Endast ett litet antal båtar drog ut för att förbereda morgondagens
händelser i den trängsta delen av Anguls vik. Asarna låg och tryckte,
tyst så att ingen skulle lägga märke till deras närvaro. Hövding Walter
hade själv sagt att inga utflykter skulle tillåtas. Brott mot Hövding
Walters ord skulle straffas hårt och straffet skulle utföras av Kellner som ruskade på huvudet så att bölderna slafsade mot varandra.
Geirwald tänkte på Love. Han ville ha henne. Han hade aldrig känt
så här i hela sitt liv. Varje gång han tänkte på Love blev han alldeles
varm. Geirwald vände på sig och skådade upp i den skymmande himlen.
Någon dag måste han få återse henne. Han bara måste. Geirwald somnade med ett leende på läpparna. Hradbart slängde sura blickar
på Geirwald och tyckte att han inte skulle ha något att le för, såsom
Geirwald hade burit sig åt.
Kriegerdorfer ruskade liv i Geirwald. Anglerna hade stakat ut i sina båtar och begivit sig till Anguls smalaste sund. Där skulle alla de sex
Angliska stammarna träffas för att begå Högtid, som de gjorde varje
Lördag. Lögningen var helig, både den inre och den yttre.
Hövding Walter gav order om att huvudstyrkan skulle lägga sig i anfallsläge alldeles i närheten av byn medan Kriegerdorfer och Geirwald
samt ytterligare en Hallstattbo vid namn Schimler skulle bevaka
Anglerna och om så behövdes rida i sporrsträck för att varna hären
om Anglerna plötsligt skulle komma tillbaka till byn. Att ha sex
Angliska stammar svärmande kring honungskupan det ville inte
Hövding Walter.
Geirwald, Kriegerdorfer och Schimler smög sakta längs kustkanten.
Längre norrut gömde de hästarna. När de gömt hästarna tog de sig
tillbaka mot Anguls strand. Försiktigt smög de upp på en kulle
och kikade över berget. Geirwald hisnade av vad han fick se. Synen
var iögonfallandet. Små båtar överallt. På bägge sidorna av stranden
stod Angler uppställda i Högtidsordning, uppklädda inför Lördagens
Högtid. Geirwald slogs av prakten. Vissa av dräkterna hade smyckats
med ädla stenar, andra hade ett virrvarr av heliga tecken.
Kriegerdorfer muttrade något om att det såg ut som en hel förmögenhet gick omkring med allt gud på sig. Han tyckte att de skulle ha anfallit
här i stället, men ändrade sig när han insåg mångfalden i både antalet
människor och den myckna utrustning som Anglerna hade med sig.
Geirwald, såg hur Anglerna hade ställt upp sig stamvis. Tre stammar
på vardera stranden. Båtarna låg förtöjda i stamvis ordning.
Geirwald, Kriegerdorfer och Schimler såg hur Anglerna nedanför
hade blickarna riktade rakt framför sig.De tycktes inte ana att de var
iakttagna.  Geirwald ville inte tänkapå vad Anglerna skulle göra med
dem om de blev upptäckta. De iakttog högsta möjliga försiktighet.
De hade planerat flyktväg om så skulle krävas och de såg inte till
att Anglerna hade tillgång på hästar.
Ett dån tilltog. Geirwald kunde inte avgöra varifrån det kom. Dånet
dånade öronbedövande. Geirwald tyckte ett tag att till och med båtarna
rörde sig på grund av dånet.  Från den södra stranden kom en båt med
nio roddare och en Vigydja i för och en Vigydja i aktern, fram till
mitten av Angul. Från andra stranden kom en likadan båt. De bägge
Vigydjorna hälsade på varandra och därefter bytte alla båtarna plats.
Båtarna var mellan tjugo till tio fot långa, hade allt från tre till arton
roddare, vissa försedda med mast för aktervind, andra inte. Alla
hade dock för och aktersmyckning och hade majats med vårens
löv. I masterna fanns heliga tecken, Solkors, rundlar, trehörningar,
trolleborgar, Ringar, trevirade ringar, Rodar, Halssmycken, sköldar
med ringornament.
Geirwald kippade efter andan av den myckenhet av saker och utrustning
som  visades upp. De olika Angliska stammarna tycktes tävla om vem
som kunde visa upp den största prakten.
När alla båtarna bytt plats kom åter de två Vigydjebåtarna fram för att
mötas för mot för. Den något yngre Vigydjan, tog en enorm bronssköld
med fint hamrade rundlar, lyfte den högt  över huvudet. Stannade upp
för att liksom njuta av ögonblicket. Geirwald tyckte sig också höra
ett sus som gick bland alla deltagarna. Hon såg sig omkring och böjde sig sedan bakåt lät bronsskölden singla ut i Anguls djupa vatten.
Den andra Vigydjan båt den andra båten. Hon var lång och smal,
väl markerad haka, bakåtkammat sandre´färgat hår, lyfte upp en kanna
med Helig dryck. Geirwald frågade Schimler om han visste vad som
fanns i kannan, men Schimler bara skakade undanvärjande på huvudet.
Hon höll kannan med bägge händerna, höll ett långt kväde, böjde sig
slutligen framåt och lät kannan med innehållet sakta och högtidligt
glida ner i vattnet. Tystnad. Alla Angler stod eller satt tysta.
Geirwald antog att Högtiden hade något att göra med Anglernas
förmödrar och förfäder. Han visste att Anglerna höll hårt på Seder och
bruk och att de ärade sina anförvanter och hädangångna.
Då och först då lade Geirwald märke till det stockverk som från den
södra stranden ledde rakt ut i Angul. Bulverket kunde vara en hundra
tjugofot och hade byggts med ekstockar och surrats med rådjurssenor.
Bulverket hade prytts med vårens alla prunkande blomster, dagen till
ära. Vattnet ugjorde samtalet och möjligheten till samband. Angul
var den vik som knöt Anglerna samman, därför tedde det sig naturligt
att alla Lögningshögtider på något sätt skulle anknyta till vatten.
Nu kände Geirwald igen den rödskimrande kvinnan. Hon bars på en bår, samma bår som tidigare under dagen, men bärarna hade bytts ut.
Geirwald hade fortfarande inte fått en förklaring på deras mystiska
försvinnande i den Heliga Gölen. Den Heliga Gydinnan Njärds Högtidståg vaggade sirligt nerför Anguls strand, följd av klapprande
stenar. Till slut nådde de bulverkets början. Värdigt steg de nio
bårbärarna upp på bulverkets stockar, som hade en bredd av nio fot.
Trots att det fortfarande var tämligen ljust hade Anglerna tänt
facklor för att ge ett särskilt ljus till denna deras Högtidligaste Högtid.
Steg för steg gick de framåt, gungande, i takt, välövat och leende.
Geirwald kunde inte förstå att bärarna under en så allvarlig Högtidsgång hade rätt att le. De borde vara skrämda till döds, de borde visa fullständig
vördnad som alla Wotans undersåtar. Om ett likadant beteende hade uppvisats vid en Högtidsgång till guden Mercurius, Wotan eller Cernunnos ära torde alla bärarna ha fått plikta med livet, och det efter
att ha blivit vederbörligen bestraffade med all uppkomlig pina som
gick att uppbringa. Geirwald fortsatte att hänföras av Vanernas vänlighet och glädje. Kanske ingick vänligheten bland Galdrar och Sejd, kanske
utgjorde vänligheten och glädjen ett vapen som asarna inte kunde rå på.
Geirwald undrade vart vänligheten och glädjen hade tagit vägen i hans eget samhälle. Han kunde inte erindra sig någon stund då glädjen och gamman stått i högsätet. Kansk glädjen frambringade skaparglädjen
med vilken vanerna formgav och skapade alla oerhört vackra saker,
Heliga och vardagsföremål.
Han åsåg nu hur den av bronsföremål sirligt utsmyckade båren och dess
bärare samt Gudinnan Njärd i form av den rödskimrande flickan, hade
kommit fram till bulverkets ände. Flickans vita tunna ylletyg smet så tätt runt hennes kropp att Geirwald tyckte att hon mer liknade en fjärilspuppa. Det slog honom att det kanske var det som var meningen. En liknelse med naturen, larven som utvecklar sig till en vacker fjäril. Längst framme hade Anglerna byggt
en bulverksring på vilken ett mycket stort antal Vigydjor och Vigodar
i sina gula dräkter stod församlade. De höll i ett rep med åttioen knopar,
på, pålstek, steken där gudinnan kommer upp i mitten.
När Gydjorna höjde knoprepet gled båren med alla bärarna och Gudinnan ner i vattnet i mitten av bulverket. Allt skedde under tystnad
När Gudinnebåren kommit halvvägs började en Hofgydja i rött kläde, guldarmringar, Soltecken, trolleborgstecken och ett hårnät försätt med
polerad bärnsten, att fatta en skopa vatten och hälla vatten över vänster axel ner på ryggen.Alla andra gjorde likadant.
Geirwald hörde dova dunsar.Han kunde inte urskilja varifrån de kom.
Han tyckte att det lät som om någon eller troligtvis många slog på
bulverkets stolpar. Ljudet gengav en mörk dov klang som kändes
i hela kroppen, trots att de befann sig så långt ifrån själva händelsen.
Gudinnebåren fortsatte ner i djupet. Bärarnas kläder blev blötare och
blötare, så ock Gudinnan Njärds ställföreträdare. Geirwald tyckte att
den rödskimrande flickan såg klart lättad ut när vattnet blötte upp det
vita till bristningsgränsen sträckta klädet. Sakta och värdigt sänkte sig
båren ner i bulverkets mitt. Till slut syntes endast Gudinnan Njärds
huvud. Ett steg till och så försvann även det. Pluppet från hennes
försvinnande blev till små ringar på vattnet som spred sig ut mot
bulverkets kanter. Anglerna hade ställt sig på knä och med sina skopor
mottog de små vågorna. Ytterligare en skopning ägde rum, på samma
sätt som tidigare, över vänster axel. Därefter gjorde de en ringformad rörelse med vänster hand. Geirwald förstod att det var tecknet för  `fred
och god Årsväxt ´ Ars og Fridur´.
På samma sätt som tidigare försvann bärarna. De bara försvann på samma oförklarliga sätt som förra gången. Geirwald var helt övertygad
om att det var magi, att Anglernas Sejd och Galdrar ägde kraften att
förtrolla allt som kom i deras väg. Schimler sade åt Geirwald att
lugna ner sig, men uppenbart hade även Schimler blivit tveksam.
Kriegerdorfer knöt sina händer i ilska och visade hur han skulle vrida
nacken av Geirwald om han inte höll sig tyst i framtiden.
Geirwald tystnade och fortsatte att se på skådespelet.
Alla som hade en hand på repet som löpte runt bulverket och som höll
i en pålstek och vars ögla ledde ner till ett stort nät, lyfte nu på repet.
Vattnet rann av båren och Gudinnan Njärd, Hon steg åter upp ur
havet. Hennes pånyttfödelse genomfördes. Med åttioen tampar lyfte Anglerna sin Gudinna ur havet. Den rödskimrande flickan
satt på knä med händerna under sina bröst.De vita klädet låg runt henne på båren. Hon var naken förutom de dubbla halsringarna runt halsen och ringarna i öronen.Svarta kolstreck utmärkte hennes röda Mornir. Hon kramade de mjölkstinna brösten och mjölken rann längs hennes kropp. Hon böjde huvudet bakåt och händerna pressade än mer mot bröstens livgivande källsprång.Det dova ljudet darrade i luften.
Med åttioen knopade tampar lyfte Anglerna sin Gudinna.  Den samlade kraften kändes stark och de vände sig mot den södra stranden och påbörjade återtåget på bulverket. Allteftersom bulverkets ring smalnade av tog Gydjorna och Godarna in på tamparna. På så sätt förblev nätet under båren alltid sträckt.  När de kommit in till stranden började allsången. Hög och ljudlig hördes allsången när de tågade uppför den södra strandens stränder.
De tågade österut. Geirwald och hans två följeslagare kunde se hela
förloppet från sitt gömställe. Anglerna bar Gudinnan Nerthus på
nätbåren under stormande allsång. De gick ett par stunder och kom fram till en vik på vilken det fanns en halvö som endast hade en liten strimma
av landberöring med fastlandet. Halvöns mörkgröna lummighet välvde
sina löv över öns stränder. Geirwald kunde knappt skönja vad som döljdes i grönskan. Mellan de gröna bladen och nio stycken Heliga
ekar såg Geirwald en vagn med förhängen. Vagnens sidostycken hade
otroliga utsmyckningar och Geirwald kände igen Soltecken, månar,
rundlar, Trolleborgar. Hjulparets storlek överraskade. Han hade trott
att ingen kunde göra så stora hjul. Vanernas skaparkraft är tydligtvis
större än han hade trott.
Anglerna med nätbåren stannade upp vid stranden. Från öns grönska,
liksom ur intet dök en Vigode upp. Gänglig, guldräktsskrudad, gulnat
hår, slätrakad, men åldrad och fårad. Ansiktet var solbränt liksom hans
händer. Han hade alla fingrarna i behåll.  Hofgydjan ropade något som
Geirwald inte hörde. Sedan såg han hur Hofgydjan sträckte ut armarna
mot Vigoden som gjorde sammaledes. Vigoden gick med raska steg
över strandstrimman och kom fram till Högtidståget. Därefter gick han tillbaka. Ingen annan fick beträda den Heliga ön. Endast en säger en utsedd Gode hade tillåtelse att vistas på Gudinnan Njärds Heliga ö. När han dog tog en nyvald Gode vid. Vigoden vistades hela sin tid vid Njärds Heliga Vagn. Om något hände den Heliga Vagnen, då skulle han få plikta med sitt liv. Anglerna såg till förse Vigoden med mat som de
ställde vid den lilla standremsans början, ty ingen fick beträda den
Heliga ön.
Vigoden ledde fram Njärds Heliga Vagn, dragen av två välgödda kor.
Framme vid Högtidståget, stannade Vagnen upp. Nätbåren rättades upp.
Den bakre delen av nätbåren höjdes och den främre sänktes. Vigoden
gick fram till den främre delen och sträckte ut armarna. Plötsligt dök alla de försvunna bärarna upp likt ett trollslag. Geirwald kunde inte förstå varifrån de hade kommit. Bärarna ställde sig i halvmånering runt den nedre delen av nätbåren. Hofgydjan slog ut med armarna i en galdrad rörelse och nätbåren fick än större lutning. Den rödskimrande flickan rullade utför nätbåren rakt in i famnen på de återuppståndna bärarna  som bar henne till Njärds Heliga Vagn. Vigoden lyfte på förhänget och satte henne i Vagnen och gick därefter tillbaka till nätbåren för att hämta hennes vita kläde.
Vigoden tog täten och ledde Vagnen framåt. Fem av bärarna gick bakom Vagnen, fyra gick mellan korna och Vigoden. Vigoden visade
vägen och Vagnen skakade fram över fält och stigar för att besöka
de sex Angliska stammarna, för att ge dem lycka och välstånd, Ars og Fridur. För om Gudinnan Njärd inte välsignade åkrarna skulle
skörden slå fel. Att så utmana ödet skulle vara liktydigt med döden.
Varje stam och varje Helig åkerlund skulle få besök av Gudinnan
Njärd.
När Gudinnan Njärd välsignade skörden, åkrarna och fruktbarheten, då rådde Fridur, då fick inget våld utväxlas. Efter välsignandet återvände
Gudinnan Njärd, Vigoden och bärarna till den Heliga ön för att
genomföra Helig tvagning, den s k Lögningen av Vagn, Kläde, Förhänge,Bärare, Hennes Ställföreträdare och Träroden som föreställde Gudinnan Njärd,som alltid befann sig på den Heliga ön men som ingen fick se. Alla och allt lögade sig i vattnet runt den Heliga ön. Bärarna simmade långt under vattnet för att komma upp i en annan vik. Medelst denna akt blev bärarna renade d v s lögade och kunde återuppta sitt vardagliga värv utan skam.
Endast den vakande och vaktande Vigoden ägde rätt att tvaga den
Heliga Träroden som föreställde Gudinnan Njärd. Ingen hade sett
denna Träroden. Geirwald försökte få en syn på Träroden bland
den grönskande träden på den lummiga ön. Plötsligt kom han på
sig. Tänk om han bleve förtrollad av Gudinnan Njärd om han fick
syn på Träroden. Geirwald tittade genast bort, förskräckt över sin
insikt, men glad för att inte ha blivit drabbad av trolldom.

Under tiden hade  Hövding Walters mannar tagit sig fram till
byn och gjort sig beredda till anfall. Sakta men säkert kröp de fram och
omringade byn vid Anguls början. Endast några få personer var kvar
och förättade olika göromål. Alla andra befann sig ute på redden och
deltog i Gudinnan Njärds helgande. Ett par kvinnor rengjorde lerkärl,
ett par äldre män kastade stentärningar och viftade yvigt med händerna
efter varje utfall av lyckans eller olyckans kast. Lugnet härskade.
Hövding Walter hade beslutat sig för att anfalla. Han hade sett till att
hans mannar hade krypit nästan ända fram till byn. Hradbart, Kellner
och ytterligare tjugo mannar låg på östsidan, medan Hövding Walter,
Kaisper och de övriga låg utspridda på västsidan. Hövding Walter
och Hradbart hade ögonkontakt.  Hövding Walter såg sig omkring
och såg att alla var på plats, då nickade han och asarna reste sig som en man och rusade in i den byn med dragna svärd. Anglerna blev helt
tagna på sängen. Kvinnorna tappade sina lerkärl av skräck och bara stod
helt stilla. De äldre män som spelat stentärning kom hastigt på fötter
och sprang ut i skogen.
Hradbart rusade rakt mot en av kvinnorna och klöv henne mitt i tu
med sitt svärd. Blodet sprutade som en vårflod. Kaisper sprang allt
vad han orkade fram till Roden och började klättra upp för att hugga
loss de ingjutna guldarmbanden. Fullkomlig skräck och oordning
spred sig snabbt i byna. Alla skrek, och sprang huller ocm buller.
Barnen hade som tur var förts till Anguls klippor för att övervaka
Sederna, för att kunna allt utantill när det blev deras tur att ta över.
 Några äldre kvinnor skrek av ursinning kraft. Hallstattborna rusade
in i husen och roffade åt sig de dyrbarheter de kom åt. Kellner försökte
klättra upp i stolphuset men stolpstegen brast. Kellner blev alldeles
rasande och gav sig på stolphusets stolpar i syfte att välta hela huset.
Han frustade och skrek men ingen stolpe gav vika. Han rusade
då in och fick tag på en yngre kvinna som hade gömt sig i ett långhus.
Han slet ut henne och drog henne fram till stolphuset. Hon darrade av
skräck. Hennes smala kinder vitnade av rädsla och hon höll på att
svimma. Hennes brungula tunika, som nådde ner till knäna, var sönder
riven av Kellners omilda behandling. Han skrek åt henne att hon skulle
klättra upp och hämta alla värdesaker. Hon höll händerna för ansiktet
och storgrät. Kellner gav henne en hård örfil. Hon förde undan sitt
långa ljusröda hår och pekade på den avbrutna stolpstegen.
Kellner skrek och hoppade jämfota av ilska. Han skrek något som hon inte förstod. Han lugnade sig emellertid. Han såg på henne. Hon
föreföll så ohyggligt liten jämfört med denne enorme man. Hon
kunde knappte väga en tredjedel av hans vikt.
Plötsligt knuffade han omkull henne. Han tog därefter ett stadigt tag
om hennes vrister och började snurra. Den rödhåriga flickan skrek
av skräck. Hennes röda hår fladdrade i vinden, när hon snurrades
runt, runt. De gick allt snabbare. Hon försökte förtvivlat skyla sin
kropp genom att hålla i tunikan och samtidigt värja sitt huvud  som
ibland snuddade marken när Kellner snurrade runt.
Kellner fick upp farten och den lilla rödhåriga kvinnan flög i en båge
upp mot stolphuset och träffade kanten. Hon stötte i låret och slog
i huvudet, och blev liggande på avsatsen. När Kellner fattat vad som hänt blev han ännu mer rasande och började kasta sten på henne samtidigt
som han skrek åt henne att kasta ner alla värdesaker.
Hon drog sig långsamt in på avsatsen när hon kommit till sans.
Hon tittade ner på en ursinnig Kellner som viftade på armarna och
gastade allt vad han orkade. Hon haspade upp dörren och gick in
i stolphuset och låste dörren inifrån. Hon var inte Vigydjevigd
och hade således inte rätt att vara i det heliga rummet, men vad
skulle hon ta sig till.
Plötsligt fick Kellner annat att tänka på. Långhuset, ur vilket han
hade dragit den rödhåriga flickan hade börjat brinna. Elden spred sig snabbt. Hövding Walter gav order om omedelbart återtåg.
Lågorna slickade redan Kellners kläder och han vrålade av besvikelse.
Hradbart kom med hela famnen full med guld och värdesaker.
Kaisper kom inte åt att hugga och samtidigt hålla i sig. Han svor över
sin dåliga sving. Hövding Walter som nu hade insett faran. En sån
stor brand skulle snart locka tillbaka Anglerna och då skulle de vara
illa ute. Han tecknade åt Kaisper att avsluta huggande och återgå.
Kellner såg at Kaisper inte löd omedelbart och tyckte att då skulle inte
heller Kaisper ha något byte om inte han Kellner kunde få tag på
något. Kellner log och tog en lagom sten och vräkte i väg den i ryggen
på Kaisper som vrålade av smärta och åkte i backen. Kellner
plockade upp Kaipers svärd och gav det till honom och log.
Asarna drog sig lika hastigt tillbaka som de hade slagit till. Byn
var skövlad. Fler än ett långhus brann och de skulle ta tid att laga
alla skadorna som åstadkommits.
De äldre männen hade begivit sig till kultplatsens stränder för att
larma Anglerna, vilka redan hade börja sätta sig i rörelse för av
rökutvecklingen hade de förstått att något hade hänt.
Kriegerdorfer, Schimler och Geirwald hade satt upp till häst och givit
sig av till den förutbestämda mötesplatsen. De red snabbt för att
komma undan, dock utan att förhasta sig. Kreigerdorfer först sedan
Schimler och sist red Geirwald.  Kriegerdorfer som var en duktig
ryttare ledde den lilla  spanarstyrkan förbi Grumby till Satrup.
De fortsatte tills de kom fram till kusten vid Gelting. Där hade
de gjort upp om att möta Hövding Walters mannar.
De fick vänta halvannat dygn och så kom den stora delen av asahären,
med dignande laster av guldringar, soltecken, bärnsten slipa och
oslipad, tyger, trummor i brons, pilar, dyr flinta och mycket annat
som de hade roffat åt sig under härjningståget i Angulsby.
Hradbart sken som en sol. Han hade lyckats att skaffa sig flest
dyrbarheter.
Så fort de hade återförenats, gav Hövding Walter order om att fortsätta
härtåget norröver. Han ville komma åt Tanum som var känt för sina
dyrbarheter och heliga ting i guld. Därefter skulle de återvända hem,
för de kunde inte bära för mycket byte. De skulle då bli ett lätt offer
för plundrare på vägen hem till Hallstatt.
-Man kan inte lita på någon nu för tiden, sade Hövding Walter till
till Geirwald, och skakade på huvudet och fortsatte.
-Det var bättre för, då var det inte så många som begav sig på härtåg.
Nu är det ett fasligt rännande och plundrande, sade Hövding Walter
och grämde sig.

Från Gelting fortsatte de ridandes längs kusten upp. De rundade
viken och passerade Kollund för att sedan gå vidare mot Gråsten
och över halvön. De red tämligen hårt för att tillryggalägga så stort
avstånd som möjligt mellan sig och Anglerna.
Anglerna hade emellertid snabbt återvänt till byn och beslutat att
ta upp jakten på Hövding Walters härtåg. De hade sjösatt sex snabba
båtar med ett tjugotal man och två kvinnor. De rodde snabbt upp
längs Angulsbukten och förstod att asarnas härtåg skulle fortsätta
uppåt. De gick i land vid Als södra strand där byborna meddelade
att en här hade ridit förbi Gråsten och var på väg uppåt.
Sjöstyrkan fortsatte uppåt för att varna de övriga Vanastammarna om
den nalkande asafaran. Anglerna antog att Hövding Walter skulle
fortsätta rakt upp och gick därför i land i Halk, Stenderup och Daugård.
Hövding Walter som alltid hade två rävar bakom varje öra lät asahären
stjäla båtar i Haderslev och med hjälp av dessa båtar fraktades hästar,
utrustning, byte och förnödenheter över Lilla Bält till Fyn.
Hästarna sattes i land och de reds över Fyn medan båtarna fortsatte
runt Fyn. Hövding Walter ville ogärna ha hästar i båtarna. Han tyckte
inte om vatten och ville ha så litet sjöresa som möjligt. Dessutom
blev hästarna oroliga på sjön. Geirwald märkte att hären blev
stirrig varje gång det var dags för sjöresa. Anledningen var mycket
enkel. Inte många kunde simma. Geirwald var däremot en duktig
simmare vilket han redan fått visa prov på under resans gång.
Han längtade tillbaka till Hallstatt. Men när han rannsakade sitt sinne
så var inte längtan så stor. Han hade fått vara med om så mycket på
detta härtåg. Han hade fått se sig omkring på ett sätt som få andra
Hallstattbor hade sett under hela sitt leverne. Han skulle bli en aktad
historeberättare när han kom hem, om han kom hem. Ville han hem.
Hallstatt var överbefolkat och han hade egentligen ingenting att
komma hem till. Gården var för liten. Men vart skulle han då ta vägen.
Han hade tid att grubbla när han satt på hästryggen eller ledde hästen
över Fyns gröna grässlätter.
Hövding Walter beslöt att skeppa över hären raka vägen från Fyn till
Själland.Han hade en känsla av att de var förföljda men ännu hade
inga förföljare synts till. De undvek varje samröre med byar och
stammar för att inte bli upptäckta. De hade tur, vädret på sjön
höll i sig och ställde inte till med några större problem förutom
att Kaisper blev så sjösjuk att han kräktes i lovart med den följd
att Kaispers tarminnehåll hamnade innanför särken på Kriegerdorfer
som svarade med att trycka ner en simpa i Kaispers halvöppna,
sönderkräkta mun.  För att få riktig glädje av straffet tog Kriegerdorfer
tag i Kaispers hals och masserade ner simpan i svalget med hjälp av
tummarna. Kaisper såg alldeles blå och grön ut samtidigt. Ögonen
for runt och han jämrade sig ännu mer. Hradbart, Schimler och Kellner
slog vad om hur lång tid det skulle ta innan simpan kom upp.
Kellner hade just kastat in ett par fina flintbitar i potten när Kaisper
vände på sin ludna kropp och hängde på nytt över relingen, ljudligt
stönande. Denna gång spydde Kaisper i lä, det hade de övriga
i hären sett till. Kaispers ställning hade fått sig ännu en knäck.
De stod nu mellan Kriegerdorfer och Hradbart vem som var andre man
efter Hövding Walter.
På samma sätt som hären rundat Fyn, d v s genom att låta hästarna
rida över ön och båtarna ros runt, rundade man också Själland och kom
fram till Helsing ör, där ör betydde sanddyn. Båtarna fördes fram
och återigen tvingades inlandsfolket att färdas på vatten mot sin vilja.
Väl över på fastlandet forsatte färden upp mot Tanum. Hövding Walter
förväntade sig stort byte av Tanum, men undrade samtidigt hur
pass beväpnade Tanumborna kunde tänkas vara.
Samtidigt hade den Angelska sjöstyrkan förstått att asahären inte
skulle bege sig upp över Jylland. De satte då kurs mot Själland
och blev där upplysta om att asahären gått över sundet och var på
väg mot Tanum. De sex snabba båtarna lade om rodret och satte
då ny kurs mot Tanum.
 

Next...