BOKEN OM VANERNA
 

OM HUR LOVE DELTOG I HÖGTIDLIGHETERNA I NEWGRANGE

Love skådade denna omtalade byggnation för första gången i sitt
liv.  Hon blev inte besviken. Den var så stor och iögonfallande som
hon hade föreställt sig. Newgrange vitkalkade runda sidor lyste
mot henne när Roserna sakta vandrade uppför sluttningen mot
den heliga platsen.NewgrangeHögen hade en omkrets om 260 till 279 fot. Hela ytan täckte över ett tunnland.Högen reste sig åttiotvå fot över marken NewgrangeHögen begränsades av en kantkedja som besto av 97 liggande Heliga Stenstallare, vart och ett med en längd över tre meter och nästan alla hade ristats med rundlar och andra Heliga tecken. Särskilt vackra lyste de djupt ristade rundlarna på ingångsstenen
i sydöst och den helt motsatta stenen i nordväst. Ovanpå kantkedjan av Heliga Stallarstenar hade folket i Boynedalen byggt en kallmur av mindre kvartsblock. Love hänfördes av människomassorna som
tycktes röra sig hit och dit. Klädena prunkade av olika färger.
De bar på krus, fat och ämbar. Alla verkade ha någon slags uppgift
inför den kommande högtiden. Skog, buskar, blommor, strålade
av grön lycka. Solen lyste, vädret var varmt, så pass varmt att
många hade endast höftskynke på sig.
De fortsatte uppåt och märkte efter ett tag den enorma tältstad
som hade rests i området alldeles i närheten av Newgrange.
Här fanns både tält, kåtor och nyuppförda hus av halm och ris.
Från kokgroparna spred sig härliga ångor av nykokt mat.
Love lade märke till en Eirebo som sakta rullade ner heta kokstenar
runt den nyfångade fisken som låg inbakad i löv.
Ingolf såg oerhört hungrig ut, ungefär som han inte fått mat på
flera veckor. Maren sa åt honom att inte se hålkindad ut. Då skulle
Newgrangeborna tycka synd om honom och göda upp honom som
en gödkalv och Roserna skulle få rulla hem honom.
Ingolf tittade lystet på maten när de gick förbi och Eirebon log
mot honom och gav honom en bit nykokt fisk som Ingolf glupskt
slukade. Eirebon började genast att ta fram mer mat, men Visten
tog med sig Ingolf därifrån, annars hade de blivit kvar där tills
gryningen.
Love frågade sig omkring för att hitta rätt. Roserna hade kommit i
tid. Högtidligheterna hade ännu inte börjat, men förberedelserna
var i full gång. Love måste ta reda på när Högtidstågen skulle gå
av sin stapel, vilken plats hon skulle ha i tåget, när de skulle
överlämna sin gåva från Rosernas stam, de väldiga bronslurarna.
Love blev vänlig hänvisad till ett mycket långt långhus en bra bit
från själva Newgrange. Love och Karla gick över heden och
frågade de Newgrangebor som satt utanför långhuset och tillverkade
lerkär med tecken, om de hade kommit rätt. Jodå, de hälsades
välkomna och fördes in i huset av en hjälpsam kvinna i fyrtioårsåldern.
Inne i långhuset var ljuset tämligen sparsamt, och det tog ett tag
innan Love och Karla hade vant sig. De gick förbi ett par stycken
avdelningar, där Gydjor och Godar av olika rang förfärdigade
heliga ting som skulle användas vid Seden.
Den vänliga kvinnan förde fram Love och Karla till ett rum som
var avgränsat med hjälp av hjorthudar av finaste slag. Hon ropade
in till de människor som satt inne i rummet och meddelade att
Vigydjan Love av Rosers stam hade anlänt för att deltaga i Seden.
Love fick omgående tillträde, emedan Karla ombads att vänta utanför.
Kvinnan försvann efter att ha utfört sitt uppdrag. Love slogs av den
prakt som omgav de Gydjor och Godar som satt i rummet.
Rödockrafärgade skynken draperade väggarna och på golvet som var
av trä med en luftgång för uppvärmning under, låg mjuka ullfiltar
och mjuka ullkuddar.
Love räknade till två Gydjor och en Gode. Goden verkade vara högst
i rang för han satt i mitten. Dessutom var han utan tvekan äldst.
Han bar ett långt rödblont skägg som nådde honom till övre delen
av bröstet och täckte till viss del det solkors han hade på sin gula
Vigodesärk. Vigodens kala hjässa vittnade också om hög ålder.
Han gjorde ett tecken med handen som Love tolkade som var god
att sitt. Hon satte sig. De två Harggydjorna satt orörliga i sina ljusblå
långa dräkter. Love kom ihåg att hennes mor Leufsta hade lärt henne
att Harggydjor kallades ömsom Hearggydjor ömsom Harrowgydjor
beroende varfrån de stammade.
Vigoden som sade att han hette Nillerton bad Love att berätta om
sin färd och om Rosernas stam, därefter sade han, skulle han berätta
för henne vad hon skulle göra och när hon skulle deltaga i Seden.
Love berättade länge och väl om Rosernas resa och alla mötena med
olika människor på vägen samt om Rosernas stam.
De tre Vimänniskorna tycktes njuta av hennes berättelse och avbröt
henne inte. När Love avslutat sin berättelse ställde de ett antal följdfrågor för få större klarhet i olika spörsmål.
Vigoden redogjorde för hur Seden brukade gå till.
- Först har vi själva Högtidsgången, då alla stammar närvarar och
står längs Högtidsgången. Därefter bärs alla Heliga tecken och saker
fram till Viet. Alla gåvor och maten till Högtidsmåltiden förs fram.
Sedan spelas det stora skådespelet, Love, Kärleksgudinnan över jord och himmel. Det har föresten samma
namn som du har, vilket torde förpliktiga, sa Vigoden och log.
- Detta sker under midsommardagens första hälft, och fram
till att den Heliga Solen drar sig undan. Vid den Heliga Solens
återkomst sker den Heliga tidsmarkeringen som i år också
beseglas med en Konungakröning, den Unga Guenan,
Kona ung,den unga kvinnan, hon ska krönas vid den Heliga Solens återkomst. Åttiofyra par kommer i år att delta i fruktbarhetens Konaungakröning. I månaden löper tjugoåtta dagar om man räknar
tretton månader på ett år. Ibland räknar vi tolv, men just vid sådana här
tillfällen räknar vi tretton månader. För att försäkra oss om fruktsamhet ska tre kvinnor ha sin fruktsammaste dag på samma dag. Således tre gånger 28 vilket gör 84. Kvinnorna kommer från olika vaniska stammar
för att de inte ska jämka sina måntider, då kan det gå helt galet.Har dom
levt tillsammans och jämkat sina måntider då finns det stor risk att
det inte blir någon befruktning alls,att ingen av de åttiofyra kvinnorna blir med barn, och det skulle vara ett mycket dåligt tecken som skulle störta oss i fördärvet. Alla utvalda kvinnor är antingen Gydjor eller har annan Helig utbildning.
Detta är ett krav annars kan inte Hon väljas till Konaung.Om fler än en kvinna blir bebådade den Heliga dagen d v s under Midsommarafton väljer Hofgydjan och Höga Rådet ut den kvinna som klokast, starkast och vackrast.Konaungen blir ett tecken för vår fruktbarhet och för god skörd, för Ars och Fridur. Vi har också valt ut åttiofyra män som ska
medverka i bebådningen. De ska vara kloka, starka, snabba och se bra ut,
och de ska orka länge.
När Konaungen har fött sitt barn och ammat det under arton månader
åker Hon runt och Helgar åkrar och fält.  Därefter
väntar vi i nio år innan nästa Kona ung väljs, fortsatte Vigoden.
- Jag ser att Du ännu inte har fått Din tatuering, för detta är
hög tid. Gå nu åstad och erhåll Ditt Vigydjetecken och
anmäl Dig senare till Vigydjorna för uppställning i
Högtidsgången och senare för deltagande i bebådningen, avslutade Vigoden sitt anförande.
 Harrowgydjorna gjorde samtidigt en rörelse med handen
och vips fanns den vänliga kvinnan vid deras sida för
att beledsaga Love och Karla till tatueringen.
När de kom ut i Solgasset igen hade ögonen ånyo svårt att
vänja sig. Kvinnan sade sig heta Elspeth och var vekt
byggd men hade pigga gröna ögon som snodde runt.
Elspeth förde dem genom tältstaden, förbi de hastigt
uppställda verkstäderna, fram till en kåtliknande byggnad.
Hon blåste i en benpipa tre gånger och fick svar från en
annan benpipa, vilket Love tolkade som att de fick tillträde.
Mycket riktigt. Dörren öppnades och de lotsades in. En äldre
kvinna tog emot dem och bad dem sitta ner. Den äldre
vitgrånade kvinnan önskade dem välkomna till Newgrange
och sade att de var ärade över besöket. Hon rättade till
sin brungröna tunika som var rikt smyckad med tecken.
Hon log och rörde vid Loves blonda långa hår.
 -Du har ett riktigt Vigydjehår du. Det Vigydjetecken
som jag kommer att rista på in bringa kommer att kännas
helt rätt. Men först ska vi pryda Karla.
Som jag förstår är det första gången som du medverkar
i Newgrange högtidsseder, frågade den vitgrånade kvinnan.
 Karla nickade.
-Du kommer att synas mycket, vid Seden, då ska du erhålla
brudsättratecknen. Eller har du redan erhållit dessa, frågade
kvinnan  och väntade inte på svaret.
-Kom nu så går vi ut i Solen till den plats där alla Heliga
tecken sättes på plats.
De gick ut genom en bakdörr till byggnaden och kom ut
på en hög plats. Framför dem stod ett Stallare av sten
nio fot långt och sex fot brett och tre fot högt.
Ovanpå Stallaret låg ett ulligt skinn.
Då såg Love en myriad av tecken och tatueringar över hela
hennes kropp. När hon tittade närmare såg Love att framför
allt rundlarna utmärkte kroppsristningarna. Rundlar som
löpte i varanndra snirklade sig runt hennes axlar, armar
och ben. Längs ryggraden hade hon ett tretton prickar
på ena sidan och tre på den högra. Likså runt höger fotled.
Förutom rundlarna som upprepade sig i oändlighet såg Love
många djur, fiskar, hjortar, björnar ristade på henns kropp.
Varje del av hennes ansikte hade också prytts med rundlar
som hängde i hop i ett långt band.
 Kroppsristerskan sade åt Karla att komma fram och lägga
sig på Stallaret. Karla gjorde som blivit tillsagd. Hon
drog av sig klädet och lade sig på mage på skinnet.
Elspeth började skaka två ihåliga kärl med sand i och
rytmen fick Love och Karla på gott mod. Risterskan
tog fram sina verktyg, vässade bennålar, kol, bitar av
huggormsskinn, skallror, bjällror, delar av en björnskalle.
Sedan gick hon nio varv runt Stallaret och Helgade
Gudinnan Hörn, Gudinnan Lofn, och Guden Ing.
Hon tog rent vatten med krossad rölleka och baddade
Karlas skinkor. Hon dansade ytterligare tre varv runt
Stallaret, lade sig på marken och samlade kraft från jorden.
Risterskan förde  med van hand den vässade bennålen till
skålen med kol. Skickligt fattade hon Karlas skinka och
med snabba pickningar ristade hon in ett Solkors på
Karlas högra bakdel. Karla gnydde litet, för det sved i
baken. Solkorset blev ungefär tre tum  i omkrets.
Love tyckte att det såg mycket fint ut. Den vitgrånade risterskan
kunde sitt arbete och skapade skarpa snygga kanter och
den runda ringen blev helt rund och korset i mitten på
ringen hamnade mitt i. De fyra fälten blev lika stora.
Det var viktigt att de fyra fälten inne i ringen blev lika stora
eftersom de känneteckande de fyra årstiderna. Om något
fält skulle bli större än de andra då skulle personen som
bar tecknet få större känning av just den årstiden. Jämvikten
var viktig. Rubbades jämvikten, då kunde vad som helst hända.
Risterskan blåste på Solkorset på Karlas högra bakdel, och
tog röllekevattnet och hällde detta över Karlas ömmande
bakdel. Sedan tog hon sig an Karlas vänstra skinka. Med hängivenhet och sång ristade hon in ännu ett Solkors på Karlas vänstra
bakdel. Karla pep och rörde sig. Elspeth blåste och baddade
med mer röllekevatten på det högra Solkorset medan
den vitgrånade risterskan förfärdigade det andra Solkorset.
Risterskan ställde sig upp, efter avslutat arbete, och sade
till Karla att hon kunde ställa sig upp.  Elspeth blåste och
baddade ytterligare på bägge skinkorna. Love tyckte att
det såg fint ut och sade detta till Karla som log.
-Nu ska du få ditt Vigydjetecken, sade risterskan och
tog fram en skål med rödockra. Hon nickade åt Love som
tog av sig den gula särken och lade sig på rygg på Stallaret.
Med van hand teckande risterskan ett par som skulle gifta
sig och en Vigande Vigydja bredvid hållandes en Helig
Vigyxa.
Varsamt men samtidigt fast och stadigt borrade Risterskan
in den vässade nålen i Loves bringa. När bennålen träffade
en del där huden var som tunnast, det vill säga, över
revben och så vidare, gjorde det riktigt ont. Love vred sig
Karla gick fram och tog hennes hand. Elspeth tog den andra handen.
Risterskan bara log åt Love och fortsatte lugnt att picka
in den röda ristningen som snart tog form och lyste över
Loves bröst.
När kroppsristningen var färdig stannade risterskan upp
i sin verksamhet, beskådade ristningen stolt och gav nålen
till Elspeth som snurrade tre varv för att ånyo helga
ristningen och bennålen som utfört verket.
Love kände sig litet matt och svag i benen efter ristningen,
men hon ställde sig upp. Bröstet sved en aning men inte
så mycket som hon hade tänkt sig. Det kunde ha varit
mycket värre.
Risterskan log och tecknade åt Elspeth att ta av sig sitt
kläde. Varje del av Elspeth kropp var ristad utom ansikte
och händer. Elspeth snurrade sakta för att visa upp sin
stiligt tatuerade kropp. Rundlar, hästar, Völse, Mornir,
Majstång, slipskårependlar, skepp, trepricksmönster,
lurar, trummor, bjällror, grisar, blommor, färger av alla
de slag, böljade över hennes kropp.  Love tyckte att Elspeth
liknade ett minnesbild av all vanisk sed. En teckning över
alla Heliga Sånger som sjungits till Vanagudinnornas väl.
När Elspeth gick upptäckte Love att även fotsulorna hade
ristats med Heliga tecken. Love frågade Elspeth vad som
var ristat på fotsulorna. Elspeth svarade att Tecknen bildade
Gudinnan Härn, tillväxtens Gudinna, hon som får jorden att
växa. Genom att ha Gudinnans bild på mina fotsulor har ständig
känning av jorden. Växtkraften i jorden sugs upp genom mina
fötter och jag kan alltid gå med stolta steg. Så fort jag börjar
gå känner jag kraften stiga. Jag har bägge fötterna på jorden, sa
Elspeth och fnissade. Jag kan också tala om för dig att det kittlade
grymt när vi ristade mina fotsulor, fortsatte Elspeth och log mot
risterskan.

När Love och Karla återvände till de övriga Roserna möttes de med
spänd förväntan. Love och Karla berättade länge och utförligt hur
kroppsristningarna hade gått till. Karla visade stolt upp sina två
Solkors och Love blottade bysten med brölloppsristningen. Williard
tyckte att Vigydydjan och Vigyxan blivit särskilt lyckade. Love
stänkte lite vatten på bringan för fortfarande sved ristningen.
Rodulf hummade och sade att det var dags att ställa upp längs Högtids-
gången. Ett par angliska Lundagydjor hade besökt Roserna och
berättat för dem vad de skulle göra och var de skulle stå och hur de
skulle gå och när. Rodulf sade att det var en del att hålla reda på och
de fick inte komma för sent.
De gick i rask takt till Högtidsgången.På vägen mot Newgrangs Högtidsgång stötte de samman med Elspeth som log. Ingolf såg ut
som en fågelholk när han såg den ristade kvinna. Karla daskade
Ingolf i baken för att han skulle sluta att stirra.  Elspeth slog följe
med Roserna. Love försökte uppskatta hur många människor som deltog i det Högtidliga Midsommarfirandet,
men hon kunde inte räkna alla människor för det var helt enkelt för
många.  Vart hon än såg stod det grupper eller enskilda personer som
sysselsatte sig med något. De flesta kroppsmålade sig dagen till ära.
Rundlar, Majstänger, Mornir, Völse, röda hästar, mjölkstinna bröst,
Vigyxor, bjällror, grisar, grisbetar, träd i all sin grönska, Heliga
knippen av björkris eller sälg. Allt fanns med. Kroppsmålarnas
uppfinningsrikedom visste inga gränser.De finaste kläder och band
som folk ägde hade de satt på sig. Färgerna lyste i det bjärta solskenet.
Kappor, snörkjolar, mantlar, bälten, spännbucklor, armringar av guld
virade i tre varv, fint virkade hårnät, halsband, armband i brons och
guld, Heliga mått, snäckor, pärlor och grisbetar hängde om halsen på
vanerna som alla ställde upp inför den stora festen.
När de kommit fram till den plats som Roserna blivit anvisade ställde
de sig på led vinkelrätt mot Högtidsgången, med Love främst.
Bredvid dem stod Friser och på andra sidan Angler. Love och Elspeth
hjälptes åt att särskilja alla vaniska stammar som slutit upp inför Högtiden. De kände igen Trönner, Jyller, Gutar, Karnakbor,Drenther, Harrowbor, Weefordbor, Wysallbor,
Wyhambor,Wyebor, Willeybor, Weedonbor, Harrowdenbor, Freefolk,
Frethernfolk, Froyler, Orkneyer, Maes Hower, West Kennetbor, Sveoner, Västergoter, Östergoter, Routser, Roder, Souminer, Venner, Samer och så givetsvis Eirer och Irer från alla delar av den gröna ön, från Boynedalen, från Knowth, från Dowth, från Karrowmore, från Loughkrew, från Poulnabrone, från Karrowkeel, från Kreevykeel.
Elspeth gav sig i väg för att hitta sin plats men innan dess hann hon ge
Ingolf ett nyp i baken. Innan Ingolf hann förstå vad som hade hänt hade
hon försvunnit. Visten viskade till Ingolf att han skulle förstå att han
var eftertraktad. Ingolf såg på sig själv och började inse att också han
kanske skulle få sig en kroppsristning innan festligheterna var över.
Han såg avundsjukt på Karlas fina ristningar. Karla var strängt upptagen
att hålla reda på gåvorna som skulle överlämnas, näverasken med
den Heliga drycken, bronsluren som nådde den nionde lågtonen.
Luren var fortfarande svept i kläde för att den inte skulle fara illa.
Nu tog Karla försiktigt av lindningen och Friserna och Anglerna gjorde
stora ögon. Aldrig hade de skådat en så stor bronslur.
Efter en del stök stod nu alla stammar på plats och var och en av stammarna bar fram sina gåvor till Hofgydjan som stod på StenStallaret
framför Newgranges öppning. En efter en bar stammarna fram gröt, frukter, honung, enbär, blåbär, svamp, rölleka, stensöta mot förstoppning, sileshår mot rethosta, ljung och vänderot mot oro och
sömnsvårigheter, blodrot, daggkåpa, gråbo, gullris för sårläkning,
tallkåda mot tandvärk.
Under dån från bronslurar, trummor, rasslor och sång gick nu Karla på
ostadiga ben fram till vanernas främste Hofgydja. Karla bar på näverasken och den främre delen av bronsluren. Visten hjälpte henne att
bära den bakre delen av luren. De närmade sig den Heliga Stenen och såg Hofgydjans ståtliga kropp avteckna sig mot den mörka ingången till
Heligheten.
Hofgydjan stod rakt upp på det Heliga Stallaret.Love uppskattade hennes längd till snäppet över sex fot. Hennes långa kraftigt mörkblonda hår hade grånat så att det lyste som gniden gråsten.Det grånade håret hade
flätats på nio ställen. Dessa flätor flöt in i hennes gråa hår. Hennes ögon
gnistrade gröna av livslust och växtkraft. Ögonbrynens mörka toning gav intrycket av en beslutsam människa. Vänster ringfinger och höger ring finger bar Månring och Solring Hennes röda Hofgydjedräkt slutade vid anklarna och handlederna. Över axlarna bar hon en röd Hofgydjemantel. Urringningen hade sytts med Soltecken
och tecknade en rad berättelser om hur Gudinnan Njärd och Solguden
Ull möttes i ett evigt kärleksmöte. Alla figurer och tecken hade sytts
med fin lysande guldtråd. Runt midjan bar hon ett rikt utsirat skärp
som hölls ihop av en bronsbuckla. På mitten av bucklan pekade en udd
ut. Bronsbucklan mätte sex tum i omkrets. Små ristade rundlar prydde
hela bronsbucklan.I skärpet hängde torkade rönnbär och bronsbitar som
rasslade mot varandra. Mockasiner med Soltecken utgjorde hennes fotbeklädnad. Runt hennes hals strålade vanernas Brisingamen.
Vanernas finaste och dyrbaraste smycke. Brisingamen strålade av guld.
Love tyckte att Högtidsgången lystes upp av de strålar som Brisingamen
återkastade från Solen. Love kände stolthet och lycka när hon tänkte på
att hennes mor Hofgydjan Leufsta en gång hade burit detta vanernas
finaste smycke. Hennes mor hade alltså innehaft vanernas finaste ämbete
och nu hade åren kommit och hon hade överlämnat ämbete till nästa Gydja.Det måste ha varit länge sedan tänkte Love. Hennes mor Leufsta hade inte berättat så mycket om den nuvarande Hofgydjan,den högsta i rang, men desto mer om den andra Hofsgydjan Loweswater. Love drog sig till minnes att det hade rått inre stridighet vem som skulle ta över efter Hofgydjan Leufsta och att hennes mor Hofgydjan Leufsta hade förespråkat Loweswater. Nu blev det Breed från Baurnadomeeney i Eirernas land istället. Hofgydjan Breed stod nu på Stallaret och skulle förätta Midsommarfest med skådespel, tidsmarkering, bebådning och påföljande Konaungakröning vid Jul. Love bestämde sig för att inte låta skiljaktligheterna mellan hennes mor och Hofgydjan Breed störa förhållandet mellan henne Hofgydjan och henne själv.
Karla och Visten närmade sig Stenstallaret. Love böjde sig fram för att
se hur det gick. Rasslor och trummor lade en heltäckande ljudmatta över
Viet. Framför Karla och Visten gick ett annat par som skulle överlämna
sin gåva från Danernas stam. De bar på stora ämbar av utmärkt Ale.
Varje gång en stam kom fram med gåvor till Hofgydjan slutade trummorna och rasslorna. Hofgydjan tog emot dem med öppna armar.
-Vi tackar er för gåvan som utgör ett tecken mellan våra bägge stammar
av vaners stam, sade Hofgydjan Breed med ett stort leende samtidigt
som hon omfamnade företrädaren för Daners stam.
- Vi vet väl vår plikt att dricka Högtiden till. Edert Ale är vida känt
och kommer att smaka oss och alle vaner väl, fortsatte Hofgydjan Breed
och omfamnade företrädaren ytterligare en gång.
Danerna gjorde en van handrörelse och försvann ut till vänster varpå
spelandet genast återupptogs.
Därefter hade turen kommit till Karla och Visten som på ostadiga ben
ställde sig framför Stallarstenen mitt i vrålet från trummor, rasslor och
pipor.  Hofgydjan Breed sänkte sin högerhand tvärt och spelandet
slutade lika tvärt.
-Rosernas storslagna gåva tycks sakna motstycke. Aldrig har jag väl
sett en så stor bronslur? sade Hofgydjan Breed.
- Luren når den nionde lågtonen sade Karla lågmält.
-Jag hör inte sade Hofgydjan och lutade sig närmare.
-Luren når nionde lågtonen och har gjutits av bronsgjutarmästarinnan
Turid tillsammans med sin far Völund, halvskrek Karla upphetsat och
osäkert.
-Låt oss höra, vad luren förmår, sade Hofgydjan Breed kort och slog
ut med handen.
Visten och Karla satte försiktigt ner näverasken och den främre delen av
luren på marken. Karla rättade till de två stödbenen för att ge luren stadga. Visten gjorde sig redo att blåsa. Han tog ett djupt andetag samtidigt som han tog tag i lurens munstycke på det att de nio bronsblecken slog mot varandra. Klangen var underbar. Tystnad rådde.
Alla ville höra de låga tonerna, som aldrig tidigare hade ljudit över dessa nejder. Visten tryckte till och luftpelaren blåstes rakt in i luren och ett
tordönsdån fortplantade sig runt om Newgrange. Hela nejden kunde
plötsligt njuta den låga ton som nu spred sig överallt. Alla tittade med
förundran på Visten och luren. När tonen klingat av hördes fortfarande
bronsblecken slå mot varandra. Visten tog ett nytt djupt andetag och lät
tonerna komma för att sedan sänka tonen ända till den nionde lågtonen.
Love hörde hur andäktigt alla lyssnade runt omkring. Alla deltog och
lystrade till bronslurens djupa toner som om de själv hade spelat. Love
tyckte att många hade god kunskap om bronslurspelande. När Visten nådde den nionde lågtonen steg jublet, och Visten vände sig om själaglad
och log. Love visste att Visten hade varit mycket orolig för framträdandet, men nu kunde han känna sig lugn.
Karla och Visten sträckte nu fram luren till Hofgydjan Breed som lyfte
upp den i luften. Trummor, lurar, sång, klappror, rasslor, allt som gick att
spela på användes för att ge en hyllning till gåvan. När ljudet av hyllningarna lagt sig sänkte Hofgydjan Breed bronsluren och överlämnade den till ett par Vigydjor som stod bakom henne. Karla
sträckte därefter fram näverasken och Hofgydjan Breed öppnade litet lätt
på locket och smakade på drycken. Sedan log hon och nickade och överräckte även denna gåva till Vigydjorna som tog emot och markerade
vilken stam som lämnat vilken gåva. Gåvorna medförde handelsrättigheter och kännetecknade också det fredliga utbytet mellan
de vaniska stammarna. Därför utgjorde gåvorna en viktig länk mellan
stammarna.
När Karla och Visten fullgjort sitt värv återvände de till de övriga Roserna i Högtidsgången. Hofgydjan Breed fortsatte att mottaga Högtisgåvor. Kön för att överlämna Högtidsgåvor hade nu blivit hundra fot lång. Hofgydjan Breed tog emot och smakade på gåvorna, d v s de som var ätbara. De övriga visade hon upp. Nya jubel och tillrop.
En av Vigydjorna som Love träffat dagen innan kom fram till henne
och sade åt Love att följa med. Vigydjan tog Love i handen och förde
henne runt Newgrange, Viet. Runt Newgrange låg 97 stenar. Framför
84 av dessa skulle de åttiofyra paren befinna sig. Varje sten hade sin
särskilda betydelse, både i Seden och i tiden. Vigydjan som sade att
hon hette Summerset, såg mycket bra ut, lockigt böljande midjelångt
rödbrunt hår som dolde hennes fint virkade Soltecken på den gula Vidgydjedräkt som hon bar. Love lade märke till att hennes händer och
fötter som var oerhört finlemmade.
Summerset ledde Love genom människomassorna som samlats runt
Newgrange Helgedom. Summerset gick med bestämda steg runt Helgedomen och kom fram till den till sten nummer tretton.
- Detta är den Stallarsten som vi använder vid Midvintersolens nedgång
Den stora ingången används för Midvintersolens uppgång, då Solguden Ulls strålar befruktar Gudinnan Njärd. Solguden Ull strålar hamnar
på hennes Stallare och livet kan gå vidare. Vid Midvintersolens nedgång
gör vi oss i ordning för den Heliga akten och vid denna Stallarsten
framförs Midvinters kröning av Konaungen. De fortsatte sin vandring runt Newgrange. Love fick känslan av att vara utvald, nu när hon gick
med en vacker Vigydja vid Newgrange Vi. Hon log inombords och
var lycklig och nöjd med det hon gjorde. En stund av glädje. De fortsatte
runt längs Helgedomen innanför den ofullständiga ringen av stenstoder.
Love hann räkna till femtioen Heliga Stallarstenar innan de kom fram till
Stallarstenen för Midsommarsolens nedgång.
-Midsommarsolens nedgång markeras med denna Stallarsten, sade Summerset och fortsatte, när skuggan från en trärode faller på
Stallarstenen då vet vi att Solen har gått ner enligt beräkningarna.Träroden utgör således riktmärket.
För att vi ska veta att Solen tänker dra sig tillbaka som den alltid gör under hösten så markeras och Solens uppgång.
De gick förbi ytterligare fjorton Stenar och kom fram till en stor Sten
ristad med spiraler trekanter lagda mot varandra. Spiralerna löpte
åt båda hållen.
-Spiralerna betyder både liv och död. Ett tecken för evighet.
Ett tecken för Solguden Ulls och Jordgudinnan Njärds förening, för den Heliga Solens försvinnande och återkomst. Spiralen som är ristad på den Heliga Stenen vetter mot Midsommarsolens uppgång, och således betecknar den utlöpande spiralen Solens gång från Midvinter till vår för att sluta med Midsommar, Solen stärker sig och dagarna blir längre.
Detta följs av den inåtlöpande spiralen som betecknar höst och att dagarna blir allt kortare för att vända vid Midvinter. I spiralens mitt
har vi ristat två Soltecken i form av två sneställda fyrhörningar med en
sick-sacklinje genom bägge som delar året i två hälfter. Den ena fyrhörningen sitter ovanför spiralen och den andra nedanför för att märka ut Midsommar och Midvinter. Till vänster om spiralerna finns mer än
tjugofyra sneställda fyrhörningar med tids och årsmarkeringar.
-Kära Vigydja Love, sade Summerset när hon avslutat sin berättelse.
Du ska erhålla platsen vid Stenen till vänster om den Heliga MidsommarStallarstenen.
Denna höga ärebetygelse vill vi förläna dig. Vår andra Hofgydja Loweswater, har sett till att vi ska göra allt för att du ska känna dig väl kommen till oss, sade Summerset samtidigt som hon log mot Love.
-Vilken man har du valt ut som ska företräda Roserna vid bebådningen?
frågade Summerset plötsligt.
-Visten, svarade Love.
-Låt oss då gå tillbaka och hämta honom för han måste ställa upp för
valet av Brudgum. Det blir inalles 84 män som ska väljas. Vi borde förresten haft din brudsättra med oss nu för att förklara alla Seder, sade
Summerset oroligt.
-Oro dig inte, jag kommer i håg det som ska göras och berättar det för
Karla, svarade Love lugnande.
- Visserligen, men nu måste vi skynda oss tillbaka.
De gick snabbt runt Helgedomen och hämtade Visten.
GåvoHögtidsgången hade just avslutats och de sista gåvorna hade överlämnats. Trummor kungjorde att det nu var dags för det stora Valet.
Summerset och Love skyndade tillbaka och hämtade Visten.
Love sa till Karla att göra i ordning alla Heliga saker som krävdes för
bebådning och tidsmarkering.
Hastande skyndade Summerset, Love och Visten åter mot den norra delen av Newgrange för att där ställa upp. Ett långt tygstycke i mörk, tät
lärft hade spänts upp mellan ett antal stolpar. Männen ställdes på den
andra sidan så att ingen kunde se hur de såg ut. Endast deras fötter och
knän syntes. Visten såg litet harig ut när han lämnade Love och Summerset för att ställa sig bakom skynket. När alla åttiofyra männen hade ställts upp på en lång rad,
förkunnade Hofgydjan Breed att Valet kunde äga rum. Hon gav tecken
till ett fem Vigodar utrustade med var sin flagga. En röd flagga för de Hofgydjor som skulle deltaga, en gul flagga för de Vigydjor som skulle deltaga, en ljusblå för Harggydjorna, en vit för Lundagydjorna samt en
grön för de kvinnor som ännu inte vigydjevigts med som var lärlingar.
En kraftig hornsignal från trenne näverhorn kungjorde att Hofgydjorna skulle stiga fram. Tre Hofgydjor steg fram och ställde sig vid sin flagga.
Hofgydjan Loweswater, Hofgydjan Breed, och vanernas tredje Hofgydja
Sunnevi från Bygholm i Danernas land, lång, rågblond med vilje stark
blick. Hofgydjan Sunnevi hade deltagit flest Högtider av alla Hofgydjor.
En ny kraftig hornstöt talade om att det var dags för Vigydjorna att samlas. Nio Vigydjor från olika delar av vanernas land ställde nu
upp bredvid den gula flaggan. Love ställde sig bredvid Summerset.
Vid nästa hornstöt samlades tretton Harggydjor, och vid nästa ljud från
näverhornet slöt femton Lundagydjor upp kring den vita flaggan.
Fyrtiosju lärlingar ställde sig runt den gröna flaggan. Grönt - tillväxtens färg.
Bland Vigydjorna fann Love två Vigydjor från Kiukais, Skridfinnarnas land, Sirpa och Tarja. De hade träffat hennes mor, Hofgydjan Leufsta, och visste mycket om Rosernas förehavanden.
Hofgydjan Breed klappade i händerna och tre män, Hofgoden Gaut från
Ringshaug i Normännens land, tämligen lång, med kraftiga kindben
och högt hårfäste samt slätrakad, Vigoden Nillerton och ytterligare
en Vigode, Horse från Angeln vid floden Angul, storbröstad, smal nacke
som knappt tycktes orka det stora huvudet. Love hade litet svårt att se
för hans bruna lockar ringlade sig runt hans öron och hals. Även han var
slätrakad och iförd en gul Godedräkt med insydda Soltecken.
De tre Hofgydjorna gick fram till Hofgoden och Vigodarna tog i handen
och ställde sig par om par vid var sin Helig Stallarsten så att de hade ryggen mot Newgrange vita kalkstensvägg. Hofgydjan Breed tog Hofgoden Gaut, Hofgydjan Loweswater tog Vigoden Horse och Hofgydjan Sunnevi tog Vigoden Nillerton.  Väl på plats slog Hofgydjan Breed ut med händerna i en inbjudande rörelse så att Vigydjorna kunde börja att välja.
Vigydjorna gick fram till det uppspända tyget och granskade männens
fötter och knän. Vissa valde fort, andra Vigydjor tog längre tid på sig.
Love visste inte vem hon skulle välja. Hon och Summerset fnissade
under det att de sorgfälligt granskade männens ben. Två Harggodar såg till att ingen tittade bakom skynket. Love såg hur Sirpa och Tarja gick fram och tillbaka för att slutligen böja sig ner och fatta tag om vristen på en lämplig man. Han böjde sig ner och kröp ut under skynket. De tog varandra i hand och gick till den sten som angivits Vigydjan. Där ställde de upp sig på samma sätt som Hofgydjan, d v s med ryggen mot stenen.
Love försökte klura ut vilka ben som tillhörde Visten men det gick inte alls.Hon fnissade ännu mer och lutade sig mot Summerset som också fnissade. Summerset pekade på ett par kobenta ben och frågade döljande ett skratt om Love kände igen dom fötterna. Love svarade att hon inte gjorde det, och att hon inte tyckte om kobenta män. De fortsatte granskningen och kunde inte bestämma sig. Den ena Vigydjan efter den andra gjorde sitt val och männen kröp fram en efter en. Varje gång det var en snygging som valdes, suckade Summerset och Love. Nu gällde det att bestämma sig. Love såg hur en ung Vigydja från Knowth valde Visten som kröp fram under skynket och gick med henne till hennes BebådelseSten. Helt plötsligt böjde sig Summerset fram och greppade vristen på ett lurvigt ben. Love försökte titta mest på männens knän.
Hon tänkte att han måste ha snygga knän, annars får det vara. Hade han snygga, lockande knän, så kunde vilken kvinna som helst bli knäsvag, åtminstone hon, Love. Hon hade spanat in två män som var försedda med vad hon tyckte var snygga knän. Nu gällde det att välja snabbt.
Hon valde de något mer finlemmade knäna. Hon böjde sig ner och tog tag i hans vrist. Han böjde sig ner och kröp under skynket. Hon hade valt rätt. En ung Harggode från Dowth, som låg straxt norr om Newgrange.
Det ljusbrunröda raka håret föll över hans axlar. Han var slätrakad och bar en brun tunika med massor av Solkors. Han var ganska lång ungefär ett huvud högre än Love och hade tämligen väl utvecklade muskler.
Ett par lysande kroppsristningar satt på armar och bröst. Han log mot Love, och de tog varandra i hand och gick till  den anvisade Stenen bredvid MidsommarStenen.Han viskade sitt namn i hennes öra - Rover.
När alla Vigydjor gjort sina val, blev det Harggydjornas tur. Nytt tecken från Hofgydjan Breed och valseden gick av stapeln ännu en gång.
Därefter fick Lundagydjorna välja och sist de fyrtiosju lärlingarna.
På slutet gick det snabbt eftersom alla snygga knän redan hade plockats
ut.Ibland kunde till och med bli kamp mellan kvinnorna till åskådarnas  stora förnöjelse.När även lärlingarna gjort sina val och ställt upp sig vid sina anvisade Stenar tog Hofgydjan Breed åter till orda efter en inledande trum och hornlåt som beledsagade alla vanerna till platsen framför Stenen för MidsommarSolens nedgång. Framför Stenen hade
en scen i form av en lång släde som såg ut som ett skepp släpats.
Hofgydjan Breed sade nu att alla val har gjorts inför Midsommarens Bebådning och inför den stundande Julfesten om ett halvt år.
Den stora bebådningsstunden skulle äga rum vid gryningen då Solen åter steg upp för att besegla detta Heliga tillfälle och föra visa den nåd för vanernas samhälle som enbart Solen i all dess solenna och glowyrdiga glans kunde förmå.
-Mine vänner vaner, nu stundar Skådespelet, det stora skådespelet med vars hjälp vi blidkar och samtalar med Gudinnorna, med Gudinnan Njärd och med Solguden Ull och med alla de andra Gudarna, Skådespelet som speglar vårt förhållande till Stjärnorna, till Månen, till Solen, till Jorden
och vi befinner oss i mitten av all detta som utspelas.
Blåsare, -blåsen! Trummare, -trummen! Rasslare -rasslen! Beledsaga det Heliga Skådespelet med all den hänförelse som livet kräver. Ingen får säga något fel, ingen får göra något fel, allt är uträknat till sista steget, varje ingång på hällristningsskeppsscenen, varje ord, varje rörelse sker i samklang med Stjärnorna och de övriga himlakropparna.
Skådespelare - Spelen Spelet Love, Kärleksdrottning över jord och himmel! Spelen över allt på Jorden, i Sumer,  I Abu Simbel, i Egypten,
i Ishango i Afrika, Spelen ty vi befinner i Alltets mitt, mitt emellan natt och dag, mitt emellan liv och död, mitt emellan Jord och Himmel, mitt emellan underjorden och överjorden!
Hofgydjan sträckte upp händerna i luften och särade på alla fingrarna
för att visa att hon hade alla fingrar i behåll. Det var tecknet för att Skådespelet kunde börja.

På scenen som såg ut som ett hällristningsskepp fanns ett träd, och ett par lurblåsare i var sin utkant. Skeppet var fyrtiotre fot långt, sex fot högt och nio fot brett. Längst ut i aktern och i fören fanns bogspröt som pekade uppåt. Skådespelarna plats på scenen var mycket viktig eftersom
de kännetecknade bland annat de olika Stjärnornas rörelse.
Love kunde det Heliga Skådespelet utantill. Hon hade ju en särskild anknytning till det eftersom det bar samma namn som hon Love.
Love hade hört och sett Skådespelet många gånger och senaste gången det hade uppförts skedde när hennes mor fortfarande var vanernas första Hofgydja. Love väntade med spänning för att få se vem som skulle vara
Love. Hon blev mycket förvånad och samtidigt glad när hon fick syn på Summerset som äntrade skeppet. Love lutade sig bakåt och tog stöd i
Rovers famn. Hon ville inte missa ett enda ord. Love och Rover sträckte ut händerna och fattade de bredvidsittandes händer så att en lång kedja bildades från den som satt längst bak till den som satt närmast skeppet.
Love såg hur Vigydjan från Knowth satt tillsammans med Visten som strålade av lycka.
 

Next...