BOKEN OM VANERNA

OM HUR LOVE VIGYDJEVIGDES

Love, dotter till Leufsta den framstående Hofgydjan, blev tidigt ämnad för Gydjeämbetet. Love visste väl vad detta kall innebar. Hon hade drillats länge i kunskaperna om stjärnornas rörelser, om lag och rätt, om läkekonsten samt om Solguden Ulls förhållande till Jordgudinnan Njärd.
Alla områden kunde hon på rim enligt de gamla rim som alltid lärts ut till blivande Gydjor och Godar, d v s Heliga kvinnor och Heliga män enligt den vaniska Seden.

Love skulle få sitt Vigydjetecken den tredje fullmånen efter Midsommarsolståndet år 2287. Vigydjevigningen av Love utgjorde en stor händelse i byn i Rodenlandet vid Östersjöns  västra kust och vigningens olika Seder och bruk omtalades och trättes om och om igen. Roserna vinkade av Love och hennes följe, Ullfrid, Williard och Karla,
Loves Sättra och medhjälperska, när de anträdde resan till Vaursberg i söder, den urgamla platsen för Vigydjevigningar i denna del av Vanernas
land. Vanernas land följde kusterna runt Östersjön, Nordsjön och det Angliska sundet.
Ungefär tre hundra deltagare från olika vanafamiljer hade samlats för att Viga nya Gydjor och Godar. Till nejden omkring Vaurberget hade redan många anlänt när Love och hennes följe kom till platsen. Många hade mycket att berätta för varandra om de senaste händelserna sedan förra Vigningen. Vem som hade gift sig med vem och vad som hade sålts till vem för hur mycket.
Det rådde ännu gryning men sorlet steg för varje stund som Solguden Ull klättrade upp på himlens rygg. Dagen tilltog med den megi som varje ny dag bär i sitt sköte. Love log och tittade ner mot Vigningsplatsen. Love och hennes följe skyndade sig att rida den sista biten ner till mötesplatsen och började lasta av skinnpackarna. Ullfrid och Williard reste kåtan med stor vana. Karla och Love gick ner till marknadsplatsen som omringade Vigningsplatsen, för att beskåda alla varor som låg utbredda på marken, på Jordgudinnan Njärds mage.
Filade benpipor, nålar, vassvisslor, pälsar, varpade tyger med vanernas tecken låg strålande  i Solguden Ulls sken. Karla och Love gick runt
och bara njöt av de många sakernas utseende och av mångfalden.
De gick runt tills de tappade bort varandra.
Love tittade upp på Vigningsplatsen, som låg på en bergkulle som skjöt ut i floden. Floden ringlade sig runt både Vigningsplatsen och marknadsplatsen. Längst ut, längst upp kunde Love se hur Hopt och Bond svajade i luften. De breda tygremsorna med vaniska Vigningstecken, d v s Hopten, hängde på de sirligt tvinnade repen, d v s Bonden. Innanför Bonden  skymtade Love ett Stallare, d v s en Helig Sten med ristade Heliga tecken. Ytterligare tjugosju fot längre fram räknat från den sista Hopten började stupet. Klipporna störtade rakt ner i floden. Hopt och Bond med ett Stallare i mitten kallades för Harg. Vigningsplatsen låg verkligen naturskönt. Platsen var utan tvekan den vackraste platsen i området, tänkte Love och rös av välmående när hon såg Vistället, d v s det Heliga stället. Love lät tankarna flyga, och insåg ännu en gång att hon hade blivit utvald av hennes stam, Rosernas stam att föra Sederna vidare.
Love gick till ett stånd med bärnsten. Hon log mot kvinnan på andra sidan som visade henne en fint slipad sten. Love tittade länge på stenen och lämnade tillbaka stenen med en suck för hon visste att det skulle bli allt för kostsamt att byta till sig den fint slipade stenen.
Hon skulle just gå därifrån när hon kände smärtan från en kraftig örfil.
Love vände sig om. Där stod Breitgera från asarna, bredbent och uppkäftig. Love såg på Breitgera, högväxt, några tum under sex fot, således en halv fot längre än Love själv. Breitgera bar en gråbrun tunika med asarnas hammartecken mitt på bringan.
-Ha ! Ska du vigydjevigas? En sån skam! Du kan ingenting! Du har Stallarskräck. Ni vaner har fel Seder och fel bruk. Ni kommer att förlora kampen, sade Breitgera och lät samtidigt som den kraftiga munnen spricka ut i ett hånflin.Breitgeras mörka ögonbryn hade växt samman.
Hennes högra öra hängde snett efter ett tidigare slagsmål.
Breitgera tog hotfullt ett steg framåt och strök det gråbruna korta håret bakåt. Love gjorde en snabb överslagsberäkning om det skulle gå att tala Breitgera till rätta. Breitgera hade varit hennes fiende sedan många Midsomrar tillbaka och Love bedömde möjligheterna som små.
Breitgera gjorde ett snabbt anfall och försökte gripa tag i Loves hals. Love gled vigt undan. Love stirrade Breitgera rakt in i de gröna ögonen.
Love drog sig sakta bakåt och kröp i hop för strid.
Nu hade även andra börjat iakttaga det stundande slagsmålet och det bildades en ring runt de bägge stridande flickorna. Marken var geggig av lera. Love såg sig omkring, det fanns inga vassa stenar eller andra hårda föremål inom den av folkmassan bildade ringen. Love undrade om Breitgera hade en gömd kniv under kjorteln, men det verkade inte vara fallet.
Breitgera rusade på och riktade ett slag mot Loves huvud men ändrade sig så när i sista ögonblicket och slängde upp sin vänstra leriga fot mot Loves tinning. Love hann näppeligen få upp sin högra underarm som skydd men föll omkull i lervällingen. Breitgera kastade sig på Love och tryckte ner hennes huvud i gyttjan. Av Loves axellånga blonda hår syntes inte mycket och hon kände smaken av lera i mun.
Love kände förtvivlan sprida sig och svarade med en spark i magen på Breitgera som for bakåt men hann få tag om kragen på Loves kjortel som revs sönder med ett brak. Love kände hur tyget snärtande gjorde en reva i halsen. Breitgera reste sig upp och lyfte segrande Loves kjortel mot skyn. Love satt naken i lervällingen och torkade bort lera ur ansiktet
Love såg då att en get kommit in mellan benen på åskådarna. Geten ställde sig bakom Breitgera. Love hoppade upp, tog sats och hoppade fram mot Breitgera som backade och trillade baklänges över geten, som förskräckt sprang iväg.
Åskådarna vrålade när Breitgera föll i lerpölen. Breitgera kom emellertid snabbt på benen och tog på nytt upp kampen. Love backade några steg.
Några åskådare vrålade ånyo och Love vände sig om för att se vilka det var. Det räckte för att Love skulle tappa uppmärksamheten och Breitgera fick in ett knytnävsslag på Loves näsa. Först en skarp smärta sedan kände Love hur blodet rann över munnen. Ursinnig, torkade Love bort blodet från munnen och rusade rakt fram med sänkt huvud. Love träffade Breitgera rakt i mellangärdet varpå Breitgera tappade andan, föll i gyttjan och blev liggande.  Med blodet rinnande över munnen sprang Love fram till Breitgera som kippade efter luft. Love återtog sin kjortel med ett ryck och åskådarna skrek av förtjusning. För att avsluta tvekampen sparkade Love Breitgera i skrevet  så att hon ylade av smärta.
Nu anlände Vauringastyrkan till platsen och av de sex männen och kvinnorna tog tag i Love och sade med bestämd röst.
-Nu är det slut med slagsmål. Helg råder! Har du förstått?, sade en barsk, kraftig kvinna i vit Lundagydjedräkt. Love nickade lamt ja, och höll kjorteln runt kroppen.
-Vilken släkt tillhör du och vilket namn bär du ? frågade en mörk Lundagydja med massor av tecken på bringa och rygg.
-Jag är av Rodens stam och mitt namn lyder Love, svarade Love tyst och skamset.
-Love, vi kommer att tala med din ätt. Du som ska Vigydjevigas ska föregå med gott föredöme. Du och din släkt är namnkunnig. Så här får det inte gå till, sade den barska Lundagydjan som höll tag i love. Love tittade tyst upp. Folkmassan hade skingrats. Den andra Lundagydjan i vitt kläde lyfte upp Breitgera som också fick sig en utskällning och lotsades till ett långhus längre bort.
- Kom i håg att Helg råder och inga fler dumheter, sade den barska, kraftiga Lundagydjan  och skakade varnande på huvudet.
Vauringastyrkan tågade därefter iväg mot kåtorna vid floden.
Love trädde sakta på sig sin sönderslitna kjortel och knöt ihop den i halsen. Med tunga steg gick hon mot Rodenbornas kåta.
- Vart tog du vägen, undrade Williard, hennes tremänning, en medellång ljus man, straxt under sex fot  i tjugoårsåldern.
- Och som du ser ut! Vad har hänt? frågar Williard häpet.
- Hamnade i bråk med Breitgera från asaklanen, svarade Love moloket.
- Ser man på, ja Breitgera har då krafter att slåss med, det vet man, sade Williard inte utan beundran.
- Hon tappade andan efter att jag kört huvudet i magen på henne. Sedan kom Vauringastyrkan och tog mig i örat. De sade att de skulle tala med min släkt.
- Aj aj, svarade Williard bekymrat. Denna sak är kanske att anse som ringa men asaklanen blir allt fler och allteftersom deras släktingar kommer från Hallstadt, Urnenfelder och Strettweg. På lång sikt blir det strid.
- Har du virpa med dig? Jag behöver snurra en ny tråd för att laga klädet, sade Love till Williard och såg uppmanande på honom.
- Kanske finns virpa inne i Kåtan. Se efter. Jag ska ner till marknaden, sade Williard och gick mot sin häst.
Love kröp in i kåtan. Ljuset spred sig skumt, men väl inne i kåtan urskiljde hon till sin glädje sin morbror Höskuld.
- Morbror Höskuld, har du kommit, frågade Love och kom samtidigt på sig att tycka frågan var dum.
Utan att svara på hennes fråga sade han med bestämd röst.
- Du ska till Newgrange för att deltaga i Högtidligheterna, så nu vet du det.
- Ska jag till Newgrange i Irernas land? Är inte det för tidigt för mig?
svarade Love ängsligt över det plötsliga uppdraget.
- Kan tyckas så , men just har vi ingen annan som kan tolka Gudinnan Njärds och Solguden Ulls vilja, ingen som kan stjärnornas rörelser, ingen som kan mäta Gudinnornas vilja i tid och rista tecken på hällar som du.
Med dig reser ytterligare sex Roser. Givetvis åker din Brudsättra Karla med. Kanske ansluter någon på vägen enär du kommer att besöka många vaniska byar på vägen till Newgrange, sade Morbror Höskuld eftersänksamt.
Love satte sig ner på en fårfäll. Att få åka till Newgrange hade varit en hos henne länge närd önskan. Men var hon inte för ung? Tjugofem Högtidsmidsomrar hade slipats in i berget sedan hennes födelse. Loves tankar for runt.
- Love, jag ser vad du tänker. Ingen tid är därtill lämpligare, sade Morbror Höskuld uppmanande.
Glad över nyheten började Love att leta efter virpan.
- Men vad har hänt, frågade Morbror Höskuld när han i det skumma ljuset fick syn på Loves nedblodade ansikte.
- Oj, det hade jag så när glömt. Jag hamnade i bråk med Breitgera från asaklanen, svarade Love och kisade.
- Jag kunde nästan tänka mig det, svarade Morbror Höskuld och skakade oroat på huvudet. Han blötte upp en pälsbit och tvättade Loves ansikte så att de fina, tunna välmarkerade ansiktsdragen åter kom fram. Han gnuggade de ljusa ögonbrynen med den uppblötta pälsbiten för att få bort de sista blodresterna. Blodet hade runnit ner på hennes smala hals och låg även i den fint utmejslade nyckelbenet.
 Love snurrade tråd för att sedan kunna laga sin kjortel.
-Vi Roser har låtit bygga ett skepp som heter Noatun, Havsguden Njords skepp. Ni ror längs kusten söderut i Östersjön förbi Öland och ni ska besöka Ale Stenar. Sedan kommer ni till Danernas land och där ska ni deltaga i Rodeskildes festligheter. Sedan går färden till Frisernas land och därifrån tar ni er över sundet till Anglernas land. Ni ska besöka Stonehenge och Woodhenge. Ni ror Avonfloden upp och ror över sundet till Newgrange. Vart ni än kommer så vet ni att alla är vaniska stammar som känner till oss Roser väl. Love, glöm inte att skicka hälsningar från din mor, Hofgydjan Leufsta. Resan blir ett äventyr. Glöm inte bort att vara försiktig, manade Morbror Höskuld.
Love frågade Morbror Höskuld om alla upptänkliga svårigheter som  skulle  kunna dyka upp på vägen. Morbror Höskuld var upprymd och glad över att Love hade samtyckt till att resa. Visst var Love ung men kunnig och att framstå som den stjärnkunnigaste stammen var viktigt.
Sedan hans syster, Loves mor, Hofgydjan Leufsta, ådragit sig lungsot och låg på sjukbädd, hade Roserna ingen självklar arvtagare. Morbror Höskulds far Hofgoden Olof var för länge sedan så svag att han inte kunde utföra en så lång resa. Hofgoden Olof fick bäras mellan långhusen. Det torde inte vara långt till Högläggning, tänkte Morbror Höskuld stillsamt. Morbro Höskulds egen mor, IngGerd ville inte att Love skulle resa. Love var IngGerds ögonsten. IngGerd hade lärt Love allt inom läkekunskapen, alla helande örter, alla nyttiga växter.Love skulle kanske tvingas stanna kvar i Newgrange eller på någon annan plats av någon anledning. Den tvisten med IngGerd fick han ta hand om fram över. Om något hände Love på vägen skulle Morbror Höskuld känna skuld under lång tid. Men han hade talat med Gudinnorna som hade givit honom och Rådet ett järtecken att Love skulle resa. Gudinnorna skulle beskydda henne. Loves mor, Hofgydjan Leufsta hade kort sagt att Love därtill var övad och tränad och att det nu var Loves tur att axla ansvaret.
Morbror Höskuld hoppades att Loves tålamod skulle klara värsta svårigheterna. Att Love hamnat i bråk med Breitgera tydde bara på en gryende tvist mellan två synsätt.
Love  tog fram bennålen. Med vana rörelser trädde hon in den nysnurrade tråden i kjorteln och inom kort fick kjorteln samma utseende som förut, dock med ett par hängande trådar. Love rättade till klädnålarna, fibulorna och gick ut ur kåtan.
Solguden Ull värmde. De härliga strålarna fyllda av dagens megi föll på hennes ljusa ansikte när hon gick upp på en liten berghäll. Från berghällen kunde hon se hur Gydjorna, Godarna och lärlingarna höll på att förbereda morgondagens Vigydjevigning. Love strosade sakta tillbaka till kåtan. Roserna sov. Love lade sig ner på sin fäll och somnade snabbt.

Morgonen grydde och Love vaknade långsamt. Dofterna runt omkring kåtan doftade starkt. Ljungens lukt letade sig in i kåtan. Morbror Höskuld satt redan upp och förberedde dagens händelser.
- Idag gäller det att du kommer ihåg allt vad din Mor, Hofgoden Olof och IngGerd har lärt dig, sade Morbror Höskuld förmanande till Love.
- Jodå, alla rimmen sitter, Sederna kan jag som rinnande vatten och lärosagorna har jag berättat många gånger för andra och för mig själv. Jag kan rita alla Stjärnornas rörelser i sanden. Dessutom har jag Heliga Tecken i min väska. Var gång jag håller vart och ett av dem i handen
ger de mig all kraft jag behöver för att kunna rimma som Seden kräver. Love log förnöjt och tittade ner i väskan.
Ullfrid kom in i kåtan med en björknäverask med Egtvedsvin, en blandning av honung, lindblom och tranbär. Ullfrid som kom från Loves grannby, Kåtorp, var tjugonio Midsomrar och hade ljust krulligt hår. Love tyckte att Ullfrids hår liknade vitmossan.
- Enligt den gamla Seden skall du frambära drycken till Vigydjan så att hon må läsa Seder över den.
 Ullfrid räckte henne asken. Love granskade asken sorgfälligt. Den finaste björknäver som hade gått att uppbringa hade använts för att skapa dryckeskärlet. I nävern hade man ristat in Rosernas Tecken “ Roden”. “Roden” liknade en totempåle, en kultsstolpe. Asken var således Helig. Love öppnade försiktigt på locket och luktade på vätskan. En doft av honung, linblom och tranbär slog upp från björknäverasken. Love andades in häftigt. Härligt, tänkte hon, vilken doft.
Ullfrid tittade ut genom kåtöppningen.
- Folk börjar samlas, sade han samtidigt som han kisade upp mot Solguden Ull. För att Helga Solguden Ull lyfte han sina händer med särade fingrar mot Solen för att därefter böja sig ner och röra vid Jordens Gudinna Njärd. Egentligen skulle han först ha rört vid Jorden och sedan Helgat Solen.
Nu måste vi gå, annars kommer vi för sent sade Morbror Höskuld i manande ton. Love gjorde sig i ordning. Williard och Karla stod klara utanför kåtan och när Love äntligen kom ut begav de sig till nedåt stranden emedan den vägen var den lättaste för att ta sig upp på klippan. Floden ringlade sig runt den utskjutande halvön.
Där uppe i Hargen ska jag Vigydjevigas, tänkte Love. Jag hoppas att jag kommer att komma ihåg Vigningen för evigt, fortsatte Love att tänka för sig själv när de vandrade på stranden mot klippan.
Solguden Ulls Heliga strålar gav allt mer värme. När Solguden Ull stod
som högst på himlen då skulle Vigningen äga rum. Roserna gick snabbt och de lämnade snart marknadsplatsen med alla tält, hus, hyddor och kåtor bakom sig. Upp på toppen av klippan kunde de skymta förberedelserna. Nästan alla människor från marknadsplatsen och därtill
på dagen tillresta vaner hade samlats längs klippans uppförslut. Gutar, Jyller, Angler, Västergoter, Östergoter, Trönner, några få Friser, Drehntefolk, Dalfolk, Irer och så vidare, alla stod de där ut med Högtidsgången uppför klippan. Högtidsgången mätte tusen alnar eller 651 Orkneyyards eller 1771 fot.
 Love och Roserna gick mellan de bägge leden av människor som ivrigt hejade på. Love kände igen fyra vänner av Guternas stam och litet längre fram vinkade ytterligare några vänner, denna gång från Vara, av Västgoternas stam.
Där stod också Breitgera, även fast hon var av annan övertygelse. Alla hade rätt att närvara. Allt var öppet. Brietgera flinade när hon och Loves blickar möttes. Rosernas fortsatte att tåga uppför Högtidsgången på klippsluttningen. Efter femhundra alnar började det bli brant, riktigt brant. På ett  ställe stupade det tvärt utför, alldeles vid sidan av den upptrampade Högtidsgången. På dessa ställen stod inga vaner, de fick helt enkelt inte plats. Love bedömde avståndet ner till floden till ungefär åttiotvå fot. Att trampa fel och rasa utför skulle vara farligt men också skänka ens stam skam under lång tid. Love, Karla, Ullfrid, Williard och Morbror Höskuld tågade på uppför. Love visste vilken plats de skulle inta. Det hade hon fått reda på av den barska kraftiga Lundagydjan dagen innan. Roserna skulle stå runt Hargen vid övre vänstra Hopten, bredvid
Anglerna. Taktfasta slag från bronsbläck ledde de Högtidstågande till sina förutbestämda platser. Sorlet tilltog och Love kunde knappt höra vad Ullfrid sade till henne. När den siste Rosen, d v s Williard intagit sin plats, gav en av Lundagydjorna tecken till nästa stams företrädare att tåga fram. Denna gång var det Jyllerna från de danska öarna, som banade sig väg uppför Högtidsgången.
Då och då ljöd rappa visslingar från en välskuren vasspipa.
Visslingarnas halvt vaggande, halvt fiskmåsskriande läten manade de anlända Högtidsdeltagarna till uppmärksamhet. När äntligen den sista vaniska stammen stod på plats ljöd det tunga dånande ljudet av ett par bronslurar över viken. Ljudet studsade fram och åter och skapade ett eko som gav en hänförande ljudupplevelse. Bronslurarnas toner tycktes komma från snart sagt alla håll. Beledsagad av bronslurarnas dån gick Vigydjan Disa fram till Hargen och in i Hargens vänstra gavel. Med en van handrörelse tecknade Vigydjan Disa åt alla närvarande Högtidsdeltagare att sätta sig ner. Vigydjan Disa var klädd i en gul fotsid dräkt med Solar och rundlar och Skepp sirligt insydda i ärmar och dräktkanterna. Vigydjan Disa höll ett Soltecken med fyra fält i mitten, som kännetecknade de fyra årstiderna och tidens uppdelande. Vanerna mätte tiden från Midvinter till Vårdagjämning till Midsommar till Höstdagjämning för att sedan åter komma till Midvinter. En Harggydja i ljusblå tunika med färre Solar, rundlar och Skepp än Vigydjan ropade upp namnen på alla stammar som hade hörsammat kallelsen att närvara vid Vigningen.
Därefter ropade hon upp namnen på dem som skulle vigas. Alla lärlingar
eller Gydjor, eller Godar  som skulle få högre rang, ställdes i den bortre delen av fyrsidiga och avlånga Hargen. De som ska vigas  är nio till antalet, fem kvinnor och fyra män, alla väldrillade i läkekunskap, räkenskap, Stjärnornas rörelse, tideräkning, sejd, Seder och samband d v s hur de vaniska stammarna skulle hålla samman genom ett invecklat system av gåvor och motgåvor.
Gydjerådet tog plats framför den tio och halv fot höga Roden som stod åttiofyra fot från själva Hargen. Lundagydjan i sin vita fotsida särk tecknade nu åt lärlingarna att sätta sig i en ring framför Gydjerådet. Nu vidtog utfrågningen Varje Gydja eller Gode ställde nio frågor till någon av lärlingarna. När det gällde någon Gydja eller Gode som skulle erhålla högre rang ställdes givetvis högre krav.
Love fick frågan om den nittonåriga Solbanan av en gammal Gode i gråvitt långt skägg.
-Du Love av Rosers stam, säg oss nu hur den för oss oerhört viktiga nittonåriga Solbanan förlöper.
 - Högst oerhört magnefike Harggode, svarade Love med hög och tydlig stämma. Den nittonåriga Solbanan träffar fullMånen vid Midvintersolståndet vart nittonde år. Helt stämmer detta inte, för  riktningen för fullMånens upp eller nedgång vid Midvinterssolståndet ändras på grund av Månbanans vridning. Vi måste också beräkna Jordens Gudinna Njärds lutning. Hon låter Jorden luta. Det krävs 1368 och ett halvt årsvarv för att Jorden ska snurra ett helt varv. Vid fullMåne under Midvintersolståndet slipar vi en skåra i berg eller häll i Solens
riktning mot landlinjen där Solenguden Ull går ner, således vart nittonde år gör vi en skåra till Jordgudinnan Njärds och Solguden Ulls ära, svarade Love lugnt och säkert.
Utfrågningen fortsatte med läkekonst.
- Du Maja av Jyllers stam, förtälj oss nu om alla läkande örter som till ägnas Gudinnan Eir, frågade den barska och kraftiga Harggydjan som läst lusen av Love häromdagen.
Maja, vars namn kom från lövningen av Majstången, lång, slank, gråblont rakt halvblont hår, påbörjade uppräkningen.
Utfrågningen fortsatte tills Solguden Ulls strålar avtog i styrka.
Räkenskaper, Stjärnkunnande, galdrar, sånger, Seder, sagor allt prövades.
När väl Solguden Ull sagt sitt stod det klart att Love och sex till bestått prövningen. Två lärlingar nödgades vänta tre år på nästa tillfälle.
Tre Lundagydjor, alla i vita prunkande fotsida dräkter ställde de antagna
på ett rakt led.
- Fatten varandras händer, beordrade den äldsta Lundagydjan. De antagna bildade en ring tillsammans med Gydjorna.
- Låtom oss nu dansa nio varv runt Roden, sade samma  Gydja uppmanande och kastade en blick mot åskådarna. Ringen av de antagna
och Gydjorna rörde sig runt Roden under det att åskådarna klappade takten och vassvisslorna ledde dansen i långa rullande lockande visor.
Efter att de hade dansat nio varv runt Roden leddes var och en av de antagna fram till det gråa Stenstallaret, nio fot långt, tre fot högt och fem fot brett. Framför Stallaret stod sjufotsgoden LångeRolf, Lundagode till rangen. LångeRolf  tog fram en armring av guld, höll upp den så att alla såg. Han skulle inte behöva hålla upp den, tänkte Love för sig själv.
Det hördes ett sus från den församlade skaran.
-Maja av Jyllers stam, Sven av Dala stam, Orm av Västergoters stam, Love av Rosers stam, Turid av Trönners stam, Lycke av Aros stam, Starkad av Skanders stam, ni må nu frambära edra gåvor till Stallaret, sade Vigydjan Disa med hög röst. De antagna hämtade sina gåvor och överlämnade gåvorna enligt den gamla Seden. Karla gav Love
Björknäverasken med Egtvedsvin. Askarna ställdes längst fram på Stallaret med varje stams tecken synligt. Var och en av åskådarna kunde nu se vilken stam som nedlagt största mödan att rista sina tecken på asken.
Vigydjan Disa gick nu nio varv runt Stallaret och höll ut sin Solhand över askarna. I den vänstra höll hon tecknet för Månen, en Månskära.
När helgestunden var över gav sjufotsgoden LångeRolf tecken åt de antagna att sätta sig ner framför Stallaret. LångeRolf, i lång vit Godesärk med Lundatecken, tog en av guldringarna och höll fram den med vänster hand. Vigydjan Disa, i gul särk och med långt böljande blont hår, tog ett par steg fram och fattade med höger hand om ringen och sade:
 -Vänner av vaners ätt. Ringen utgör vårt gemensamma Tecken. Förutom att Ringen betecknar samhörighet, så kännetecknar den också kunskap. Endast den som besitter kunskap inom alla områden utgör en del av naturen, en del av helheten. Utan kunskap blir människan ett strå för vinden. Ringen kännetecknar Gydjeämbetet. Det Heliga Gydjeämbetet har till uppgift att se till  att kunskapen om Jordens alla förlopp förs över från släktled till släktled. Varje Gydja och varje Gode har att alltid leva upp till goda Seders lag. Missbrukas ämbetet och allt vad som där till hör, fråntages kvinnan eller mannen värdigheten Gydja eller Gode. Antagna, sägen efter mig med handen på hjärtat:
 - “Jag lovar och försäkrar”
-   “Jag lovar och försäkrar” sade alla antagna i kör.
- “ Att alltid hålla Gydjeämbetet högt i ära”
- “ Att alltid hålla Gydjeämbetet högt i ära”
- “ Detta är min Ed aldrig sviker jag den”
- “ Detta är min Ed aldrig sviker jag den”
-  Sven, Starkad, Maja, Orm, Lycke, Jag förklarar eder, i den av Gudinnorna mig förlänta makten, såsom Lundagydjor och Lundagodar.
Love av Rosers stam och Turid av Trönners stam, jag förklarar eder, i den av Gudinnorna mig förlänta makten, såsom Vigydjor.
Mottagen edra Gydjeringar som ett Tecken på den värdighet ni nu innehar. Givet den dag som idag är i Jordgudinnan Njärds namn på Vaurberget.
Vigydjan Disa släppte taget om Ringen och gav Ringen till LångeRolf som vände sig mot alla deltagarna i Högtiden.
-I nio gånger nio vittnens åsyn giver jag dig , Love av Rosers stam
Tecknet för värdigheten Vigydja, anmodade LångeRolf samtidigt som han sträckte fram Ringen av guld.
Love gick fram, knäsvag inför allas blickar. Hon hade aldrig känt sig så liten i hela sitt liv inför denne jätte. Även om hon sträckte upp handen i luften skulle hon ändå inte nå över hans huvud.
- Love, du är härmed en av Gydjorna i vanernas land. Sträck fram Månarmen, uppmanade Vigydjan Disa.
- Love sträckte fram vänster arm. LångeRolf trädde på guldringen och bände till den runt Loves överarm. Love kände hur LångeRolf tog i.
Slutändarna av guldringen blev till handtag. Tillböjningen nöp i skinnet.
Sakta men säkert tryckte sjufotsgoden Ringen på plats. Love hade inte sett något vackrare i hela sitt liv. Tre varv med guld med Vigydjetecknen inristade. Gydjeringen rörde sig inte. Den kändes redan som en del av hennes kropp. Som en del av mig, som en länk till livet runtomkring, tänkte Love stolt.
Love kände hur näsan droppade och snöt sig i handen samtidigt som hon kom på att hon beskådades av en massa människor. Hon böjde sig ner och smetade av
snoret på gräset.
En efter en kom de antagna fram till Vigydjan Disa vid Stallaret och den högreste Goden bände till Gydjeringarna runt Månarmarna.
Vigydjan Disa anbefallde att vagnen som drogs av två hästar skulle komma upp för sluttningen och fram till Stallaret. Fyra kraftiga ekhjul bar upp vagnens ekstomme. Vagnen mätte nio fots längd och tolv fots bredd. Längs borden på alla fyra sidorna återfanns alla vaners stammars tecken, skepp, Solar, Månförmörkelser, Solförmörkelser, skålgropar om tre, Rodar, rundlar, lurar, horn, och Brisingamen förstås.
 En hästvan lärling styrde vagnen som var täckt med ett rödockrafärgat kläde, förbi den utkarvade Roden fram till Stallaret. De nyinvigda Gydjorna och Godarna satte upp tillsammans med LångeRolf på vagnen.
-Nu bär det av nerför sluttningen, skrattade Edla vid tömmarna. Håll i Er
för går det fort.
Vigydjan tecknar till spelemännen att börja spela.
- Låt höra trummorna, håll takten spelemän, sade Vigydjan och fortsatte
- Sitt ner , det återstår mer att förtära med ögonen, ropade Disa högt.
-Vänner av vaners stam. Gydjevigningen beseglas sedan urminnes tider med fruktbarhetshoppet innan vigningsölet skall intagas. Fruktbarhetshoppet, hoppet om en säkrad ålderdom, hoppet som ett Tecknet för årstidernas gång, hoppet om kvinnors havande,  hoppet om livets lycka, hoppet om det eviga kretsloppet, hoppet om Ars och Fridur.
Harggydja Erna, du som flyger likt örnen, kan du flyga?
- O högst Heliga Vigydja. Vi ska flyga, sade Erna. En smal, lång Gydja med höga kindkotor, blå ögon och mörkt hår ner till midjan. Erna hade antagit örnhamn, iklädd örnens fjädrar skickligt fastsatta längs armar, rygg och ben. För att ytterligare öka flygförmågan hade hon fäst bruna
tygstycken längs ryggsidorna upp till armarna, likaså mellan benen ner till anklarna. På huvud bar hon en välmålad örnmask av trä.
-Jag Erna, som antagit örnhamn, ska flyga som örnen. Erna log och i hennes panna såg Love att en örn var ristad, när Erna tog av sig masken.
Trummorna ökade långsamt takten allt eftersom Erna tog de första dansstegen. Hasselrasslorna rasslade runt Ernas anklar. Nio Gydjor snurrade vinare av trä som ven likt vinden. Erna dansade fram
på viga fötter i örntecknad dräkt. Örnfjädrarna spelade runt om hennes smidiga kropp som var insmord  med bäverfett, likaså klädet och vissa delar av fjäderskruden. Erna närmade sig Stallaret som hon rundade nio gånger innan hon siktade in sig på den utskjutande klippavsatsen. Nedanför fanns ingeting annat än den 115 fot branta klippan och det bråddjupa havet. Klippan lutade tvärt.
- Örnen flyger! Örnen flyger! Örnen flyger! Örnen flyger! Örnen flyger!
Åskådarna eller snarare medskådarnas tillrop till Erna blev allt häftigare och hetsigare. Erna dansade fram och tillbaka. Hon lekte med åskådarnas upprymdhet. Hon rusade mot klippavsatsen när hon hörde att högtidsdeltagarna börjat riktigt hetsa upp sig. Örnen stannade i allra sista ögonblicket och det gick en susning genom hela folkhopen. Örnen kurade ihop sig på avsatsen bara för att hoppa upp och vända i luften. Erna som nu kände örnkraften sprida sig i varje del av hennes kropp rusade i full fart mot åskådarna samtidigt som trummorna ökade takten och bronslurarna ljöd. Vigydjan Disa blåste i ett kohorn och ropade:
- Erna befrukta vårt sköte! Befrukta havet som ger oss liv! Befrukta havet om ger oss mat!  Erna bär säden från Roden! Låt örnhamnen verka fritt! Erna lät högra armens fjädertoppar vid högra flankens handklappande beundrare bara för att ta mer fart. Hon rusade med all fart mot stupet och gjorde ett fulländat avstamp  från klippavsatsen och kastade sig handlöst utför. Örnen fällde ut sina örnfjädrar. Högtidsdeltagarna skek av upphetsning och hänförelse.
- Örnen flyger! Örnen flyger! Örnen flyger! Örnen flyger! Örnen flyger!
Från vagnen såg Love hur Örnen flög ut från klippan. Love hänfördes av hur Erna lyckades styra sin kropp i ett par ringar i luften innan hon sträckte ut sig i dykställning. I vattnet nedan för simmade nio svennar som bildade en stor ring. Örnen dök rätt ner i vattnet utan större åthävor.
Få blev ringarna av svallet. Endast några örnfjädrar vittnade om att en hundrafotsflygning ägt rum. I ringen av simmande svennar dök Erna upp. Två svennar dök ner för att samla ihop de delar av örndrökten som
som trillat av i samband med dykningen. Från Hargen på klippan hördes bronslurarnas dån i segerglädje Örnens lyckade befruktningshopp. Erna tycktes vara välbehållen eftersom ringen med män med Erna i mitten rörde sig mot land. Ett dovt ljud darrade genom luften. LångeRolf hade slagit med den fårskinnsvaderade på den stora gula Solskivan Ljudet spred sig som ett allomfattande dån över nejden. Sjofotsgoden LångeRolf hade givit lösen enligt den gamla Seden. Vigningshögtidens festligheter kunde börja.
 Love och de övriga invigda sattes  nära Högsätet och beskänktes med gott öl. Stam för stam kom ner från klippan för att samlas runt elden. Erna sattes på bärbår och bars runt av svennarna. Trots att Erna var naken så när som på en snäckskalskjol verkade hon klädd. Love trodde inte sina ögon, hela Ernas kropp var örnristad. Längs armar, längs rygg, längs ben återfanns fjädrar ristade i Örnens alla färger. På höger bröst fanns en ristad en örnhanne som med klorna tycktes gripa om bröstvårtan. På vänster bröst satt en örnhona på samma sätt. När Erna vinkade till åskådarna tycktes fjädrarna röra sig och bröstörnarnas rörde de sig lustfyllt mot varandra.
Erna bars fram till elden. Hon räcktes ett med skummande Vigningsöl.
- Skål nya Gydjor och Godar! Ars ok Fridur! utbringade Erna från bärbåren. I ett drag svepte hon hornet och  svennarna satte ner bärbåren.
- Låtom oss börja Vigningsfesten enligt urgammal sedvänja.
Sång, befallde Vigydjan Disa som lyfts upp av LångeRolf och således stod på hans handflator. Sångerna och danserna avlöstes av ringlekar runt elden. Trummorna trummade, hasselrasslorna rasslade i takt. Vass och grenflöjter beledsagade de dansande.
Ullfrid utbringade två skålar till Ernas ära. Morbror Höskuld försökte stoppa Ullfrid vid den andra skålen men det var för sent.
- Vem är du som dricker så frodigt, frågade Erna och log mot Ullfrid.
- Jag är Ullfrid från Rosernas land, är i följe till Love som Vigydjevigts.
Erna log och tog Ullfrid i handen och de två hoppade in i ringleken.
Denna fest slutade sent.
 

Next...