BOKEN OM VANERNA
 
 ÅTERKOMSTEN

Ett Jämmer hördes från långhusen.
“Vår drottning gråter bittert över sin unge make.
Love gråter bittert över hennes mans öde.
Love begråter sin egen synd.”

Ing fångades i Kaupang.
Han kommer inte längre att sig i Njärdsjön.
Han kommer inte längre att löga sig om Lögardagen.
Han kommer inte längre att vörda Loves moder som sin moder.
Han kommer inte längre att göra sin plikt bland långhusens
unga flickor.
Han kommer inte längre att tävla med byns unga män.
Han kommer inte längre att höja Völse.

Love grät över Ing.
“Borta är min make, min Ijuve make.
Borta är min älskade, min ljuve Völse.
Ing har förts bort.
Den vilde hingsten lever inte mer.
Betäckaren, handjuret lever inte mer.

Jag frågar bergen jag frågar dalarna.
Jag frågar skogen, jag frågar djuren.
Var är min man?
Jag kan inte bringa honom föda.
Jag kan inte bringa dryck.

Njärd grät över sin son
Heid grät över sin broder.
Det var klagan i huset.
Det var song i de inre rummen.

När Love såg systerns sorg.
När hon såg Heids sorg,
talade hon mjukt till henne
Love såg sitt andra jag i systern,
sitt mörka trolldomsjag:
“Din broders hur finns inte mer.
Ing har förts bort av Jättarna.
Jag skulle vilja föra dig till honom.
men jag vet inte var han finns.”

Då dök en örn upp.
Den heliga fådeln kretsade ovanför Loves huvud
och sade:
“Om jag förtäljer var Ing finns, vad ger ni mig i gengäld?”

Love svarade:
“Om du berättar var Ing är ska jag låte dig besöka
Kvasers boning. Jag ska låta dig smaka av diktarmjödet
Du ska få vistas hos Höner bland skaldernas sånger.”

Örnen talade:
“Lyft din blick till Diseberg.
Där ska du finna Heids broder.
Där ska du finna fruktbarhetsguden Ing.
Där ska du finna din make.”

Love och Heid red till Diserna strand vid Disevi.
De fann Ing i tårar.
Love tog Ings hand hand och sade:
“Du skall vara i underjorden halva fruktbarhetsåret.
Din syster, som är jag,
har bett därom, att få vara andra
halvan av fruktbarhetsåret i underjorden.
Vid vårdagjämning skall du kallas, denna dag skall du tagas.
Du skall maja träden.
Din högtidsdag är midsommarafton
Du skall göra din plikt för de rika örtersängarnas skull.
Vid höstdagjämning skall Heid kallas.
Hon skall barra träden.
Hennes högtidsdag är midvinterafton.
Hon, son är jag,
skall kalla solen åter.

Love lade Ing i det eviga årets händer.
 
 
 

Skådespelarna lämnade skyndsamt skeppet som utgjorde spelplatsen.Love tyckte att Summerset var Alltet och Mitten och helt enkelt lysande
i sin skapelse. Love njöt i fulla drag och ville att Skådespelet aldrig skulle ta slut.
Knappt hade Summerset i rollen som ¨Love¨ lagt det eviga året i Ings händer förrän skeppet drogs undan med hjälp av hästar och handkraft.
Solen hade börjat att gå ner och en viss tidsnöd kunde skönjas.
Gydjorna och Godarna gjorde i ordning för tidsmarkering. Riktrodarna
stod på plats och mätte in Solens sista strålar. Hofgydjan Breed hade nu lyfts upp på ett högt Säte så att alla runt omkring kunde se henne.
Hon lät Solen stråla genom hennes särade fingrar när hon höll ut handen
mot Solljuset. Alla stod upp med ansikten vända mot Solnedgången.
Niotalet benpipor genljöd för att beledsaga Solen på dess sista vända i denna vända. Folket formade händerna till en trehörning för att kunna måtta in den Heliga Solen när den strålade på den Heliga Stenen för MidsommarSolens nedgång. Solens strålar glittrade över ristningarna
på den Heliga Stenen. Hofgydjan Breed förkunnade att Solen hade nu beslutat sig att vända och gå ner för vila. Hon snurrade ett varv med högerhanden utsträckt. Då kom en häst med vagn som drog den stora Solskivans mörka del. Den helt svarta sidan förevisades för folket som ett tecken på att Solen höll på att gå ner och att de ljusa timmarna skulle bli färre och färre tills Solen åter behagade återkomma vid Jul då Solhjulet åter skulle komma i bruk. Men först skulle den gula sidan, guldskivan visas upp vid Midsommardagens gryning. Det gällde att
blidka Solen och göra Jorden bördig och fruktsam, därför var det så viktigt att Bebådelsen lyckades. Hästen, som hade målats helt röd med rödockra och klätts med blommor, lunkade tålmodigt runt Viet. Vagnen bar tecken och utsirningar i form av Soltecken, rundlar, sick-sackmönster, spiraler, fyrhörningar, rundlar med säden träffande i Mornir. På vagnen stod en Lundagydja iklädd en mycket skir vit särk.
Hon styrde hästen med smackningar och ord. När väl hästen och vagnen kommit runt, vände alla åter blickfånget mot MidsommarStenen.
Mitt på nedgångsStenen hamnade nu de sista starka strålarna, som nästan
borrade in sin tid i Stenen och laddade den med all kraft.Tystnad. Saknad. Kanske skulle Solen inte låta sin nåd lysa över vanerna? Skulle
den Heliga Solen aldrig komma tillbaka? Skulle vanerna dömas till det eviga mörkret? Love hade tänkt dessa tankar tidigare, men de kom ständigt åter. Skräcken inför en evig Fimbulvinter och ett evigt mörker gav rysningar i hela kroppen.
Hofgydjan Breed lade nu sina händer på MidsommarSolens nedgångsSten, för att Helga Stenen men också för att själv ladda sig med kraft för alla de vaniska stammarnas skull. Genom henne och hennes skaparkraft kanaliserades de sista starka strålarnas kraft.
Hon ställde sig upp och tog de första tonerna i den sång som sedan urminnes tider alltid följt uppå en Midsommarsolnedgång. Alla slöt upp i sången som hördes långt, långt bort.
Ristare gjorde streck på näver och trä för att bättre komma i håg den Heliga Solens nedgång. Festen hade börjat. Det kunde Love höra på långt håll.
Man drack stora mängder Ale och sjöng. De åttiofyra paren drog sig undan till olika delar av området. Love och Rover smuttade försiktigt på Alen. Det gällde att inte dricka för mycket då kunde det gå galet vid Bebådningen.Lagom var bäst. Den gröna marken gav ett härligt och lockande intryck tyckte Love. Hon kände det som om Gudinnan Härns växtkraft aldrig skulle ta slut. De gick hand i hand upp på en kulle.
Från den kunde vagt skymta Helgedom Dowth. Rover berättade mycket om Helgedomen i Dowth.Rover berättade att Helgedomens ingång
har riktats mot Midvintersolståndet medan i Knowth har gången inriktats
mot vår och höstdagjämning likt Abu Simbel i Egypten. Knowth kantstenar har försetts med många tecken som kännetecknar Måntideräkningen. Rover frågade Love hur länge Roserna skulle stanna.
Love svarade att de skulle medverka vid Julhögtiden och därefter bege sig hem vid Orkney. Rover suckade och sade att han var avundsjuk på hennes långa resa. Han skulle nog aldrig komma ut på en så lång resa.
Det fanns litet för många duktiga både Harg och Vigodar som stod i tur före honom. Love tröstade honom och sade att det skulle nog ordna sig med tiden. De strosade genom den grönskande lövskogen för att sedan sätta sig vid ett av Rovers älsklingsträd. De kramades, men gav hela tiden akt på Solen. De fick inte missa gryningen. Nattens stjärnor lyste med sin frånvaro. Tunga moln täckte dem, men de såg ut att lätta upp.
Månens bakgrundsljus gav ändå tillräckligt med ljus för att belysa deras väg och ge dem god vägledning vad gällde tiden.

När de återkom till Newgranges Viplats såg de att andra par hade också värmt upp i den grönskande lövskogen och kom nu nedsläntrande för att inta sin platser i Brudsättrahusen runt Newgranges Helgedom. Det blev allt ljusare och nu skulle det inte dröja länge förrän Solens strålar åter lyste över Newgranges Helgedom. Brudsättrorna hade ett digert arbete framför sig. De skulle måla upp både brud och brudgum i de finaste färger som varje stam kunde frambringa. De skulle också smörja in brud och brudgum med den Heliga oljan och se till att alla Gydjetecken satt på rätt ställe. Många trängdes i de små Sättrahusen. Love förvånades att Sättrahusen var så små. Klar mindre än Sättrahuset vid Rösa Ring som mätte 20 gånger 12 fot. Karla klädde snabbt av Love och smorde in henne med den medhavda oljan för att sedan sätta på henne den särskilda Högtidsdräkten. En vacker snörkjol, ett bronshalsband, Loves Vigydjearmringar, Spännbuckla med trolleborgar, vildsvinsbetar som Karla fäste i snörkjolen. Karla gav Ulls ring  till Rover,
och knöt sedan fast Gudinnan Fullas gyllene hårband runt Loves blonda hår.
Karla rättade till spånnbucklan. Brudsättrorna  rusade om varandra och tvistade om oljor och färger. Karla klädde därefter av Rover och smorde in honom med olja.Hans kroppsristningar tre lussekattespiraler på vardera axeln och nio rutformiga fyrhörningar på bröstet lyste i ljuset från elden. Hon fäste hans Högtidsskynke runt midjan med en knut som lätt kunde öppnas. Hon gav honom de Heliga måtten, Alnen och en fjärdedels stång. Hon målade Solkors i hans panna och på hans lår med sotad rödockra så de blev mörkt röda. Love nickade gillande. De hastade ut för gryningen nalkades. Nästan alla par hade intagit sina platser framför de Heliga Stenarna runt Helgedomen i Newgrange. Även Visten och hans Vigydja från Knowth hade kommit på plats, så ock Sirpa och Tarja. Hofgoden Gaut stod beredd
vid Stenen bredvid Loves. Brudsättrorna gömde sig hukande bakom paren. De skulle finnas till hands om något gick på tok. Alltid fanns det någon Völse som inte ville.   Nu skulle Hofgydjan bäras fram. Åtta man
bar en bred bärbår uppför den norra Högtidsgången som var kantat med
människor. Love kunde inte överblicka hur många människor som slutit
upp för att fira Midsommar. Love visste av erfarenhet att många Midsommarfirare brukade trilla av pinn på grund av på tok för stor Aleförbrukning, men denna gång märktes det inte någon skillnad. Det som nu skulle ske lockade ju många. Det hade det aldrig varit något tvivel om. Love höll hårt i Rovers hand. Det kändes pirrigt. Hon hade fjärilar i magen. Rover sade att han kände likadant.
Nu bars vanernas första Hofgydja uppför den norra Högtidsgången mot
den väntande Hofgoden Gaut. Framför bärbåren gick  fyra lurblåsare,
tretton benpipsblåsare, tjugoen trumslagare, Allra först gick två män som bar en ihålig rund stock i band runt halsen. Bredvid gick, snarare dansade, en man med snörband runt knän och vrister. Han slog takten med två stora lindade trumstockar. Deltagarna runt omkring satt nu på knä och klappade samma takt som den dansande trumslagaren som i sin tur fick understöd från de tjugoen andra trumslagarna som gick längre bak i tåget. Efter bärbåren gick nittionio sångerskor i gråvita fotvida särkar som sjöng Bebådningshymnen. Kören växte sig allt starkare ju närmare Helgedomen de kom. Love kände hugstarka känslor välla upp inom sig. Hon tryckte Rovers hand ännu hårdare och kikade hastigt på
Karla som blinkade med ena ögonlocket till svar.
Den dansande trumslagaren tittade ömsom på gryningsljuset ömsom på Helgedomen för att mäta avståndet. När han märkte att det gick för sakta ökade han takten och trummade snabbare. Hela Högtidståget ökade takten och de kom närmare. Framme vid Helgedomen slutade plötsligt
den dansande trumslagare att slå på trumman. Tyst. Knäpptyst.
Hofgydjan Breed, insmord och smyckad med alla de dyrbarheter som de vaniska stammarna kunde åvägabringa, stod nu på bärbåren. Hon lyste av guld och brons. Love tänkte att hon måtte bära bortåt en sex stens vikt. I hennes hår hade Brudsättrorna stoppat i de finaste fjädrar skogen kunde frambringa. Brudsättraoljan kom att framhäva hennes kroppsristningar.
Hofgydjan sträckte ut bägge armarna och sänkte sedan armarna mycket långsamt, endast beledsagad av nio benpipsflöjter som lät som svalornas svirrande. Karla drog nu  i knuten till Rovers Högtidsskynke och lät det falla. De andra Brudsättrorna gjorde likadant. Hofgoden Gauts Brudsättra hade inte gjort knuten som hon skulle, så den fastnade. Karla
grep in skar upp snöret med en flintkniv. Sedan tog Brudsättrorna männen i handen och satte dem på marken, för att sedan lägga dem helt ner. Hofgydjan Breed sänkte fortfarande sina armar för hon såg att allt inte var helt klart. Karla lade Rover försiktigt ner så att hans fötter kunde vidröra vid den Heliga Stenen. Love såg hur alla de andra Brudsättrorna gjorde likadant. Även Hofgoden Gaut låg nu på rygg
med benen utsträckta mot den Heliga Stenen.
Hofgodens Brudsättra satte sig ner på huk bredvid Hofgoden och
fortsatte att smörja in hans bröst samtidigt som hon upprepade gång på gång;
- -  -Ökad är du Völse, och tagen fram, Ökad är du Völse, och tagen fram.
Karla märkte att Rover inte var beredd. Hon tog fram oljan och började även hon att smörja in honom.Hon tog tag i Rovers Völse och började galdra. När Völse styrkt sig började även Karla att nynna;
-Ökad är du Völse, och tagen fram, Ökad är du Völse, och tagen fram.
Hofgydjan sänkte armarna helt, vilket tydde på att förberedelserna var avslutade. Hon nickade och bärarna sänkte bärbåren. Hon klev av båren och gick rakt fram till den liggande Hofgoden Gaut. Hon vände sig om,
väntade in att de första Solstrålarna skulle hamna mitt på den Heliga Stenen, mitt i den vänstra spiralen för att gå mot höger.Hon måttade in den stora trärode med hål i som stod i Solens riktning. Genom hålet skulle de första Solstrålarna falla för att sedan hamna på den Heliga Midsommarstenen. Hon gav tecken till alla Gydjor att ställa sig på samma sätt, d v s rakt över de liggande männen. Hon sträckte ut armarna och började långsamt sätta sig ner. Långsamt, mycket långsamt lägrade hon Hofgoden vars Völse sedesamt stod.
Alla andra utvalda Gydjor och lärlingar gjorde likadant. Love sänkte sig långsamt ner över Rover. Karla hjälpte till för att få Völse på rätt plats. Love kände hur Völse trängde in i Mornir.
Hofgydjan Breed sträckte upp händerna och formade dem till en trehörning. Hon såg mot Solen. Hon bedömde tiden. Bebådningen måste ske just när Solguden Ulls första strålar träffade den Heliga Stenen.
Hofgydjan Breed satt nu grensle över Hofgoden Gaut och började röra sig allt snabbare. Hon slog ut med händerna och alla spelare alla olika speldon började spela. Kören började sjunga. Lurarna gick igång. Trummorna började trumma. Den dansande trumslagaren ökade takten.
Fortare och fortare. Alla Gydjor och lärlingar hade nu också höjt sina händer över huvudet och format dessa till en trehörning.
Hofgydjan Breeds ögon mötte den dansande trumslagarens.  Hon såg på
Solen, hon såg på Hofgoden, hon nickade till den dansande trumslagaren att öka takten ytterligare.Hon tittade ånyo på den allt tilltagande gryningen. Love såg på Rover. Han verkade inte kunna hålla i sig mycket längre. Love hoppade över ett par taktslag för att inte
Rover skulle bebåda henne för tidigt, innan Solen strålar nått den Heliga Stenen, då kunde hela skörden slå fel. Kanske i flera år.
Rover svettades och vred sig. Karla tog en bindel och satte för hans ögon för att han lättare skulle kunna komma ner på jorden igen.
Hofgydjan såg på Solen, och nickade tre gånger till den dansande trumslagaren som knappt kunde dansa längre på grund av den höga takten. Han slog sina trumstockar så hårt och snabbt han kunde.
Love såg att nu var det inte enbart de åttiofyra paren samt Hofgydjorna som deltog i bebådningen. Nu bröt det loss. Alla Midsommarfirarna deltog nu i den stora Högtiden. För att få ett barn som var Solens barn betydde lycka för all framtid, och möjlighet till en Gydjeutbildning.
När Solguden Ulls första strålar bröt igenom landslinjen i fjärran
och borrade sig igenom den stora trärodens hål hamnade det mitt i den trehörning som Hofgydjan Breed format med sina händer, mitt i vänstra rundeln samtidigt som Hofgoden Gaut sprutade sin säd i hennes sköte.
Hofgydjan Breed hade lyckats. Allt hade skett i rätt tid på rätt plats.
Nu rådde det inte längre någon tvekan. Nästa år skulle bli ett mycket fruktsamt år. Skördarna skulle bli större än någonsin.
Hesa, vilda, kättjefulla, glada och stolta skrik med hurrarop och lyckönskningar haglade över Hofgydjan.
Hon log och sträckte upp händerna mot skyn med alla fingrarna särade.
Hon ställde sig upp och Brudsättran samlade i hop säd med sina händer både från Hofgydjan och Hofgoden och smörjde in rundlarna och de rutformiga fyrhörningarna.
Hästen med vagnen som drog den Heliga Solskivan nu med den gula
guldglimmande sidan fram frustade och började sitt varv runt Högtidsplatsen. Den gula, BrisingaSkivan, d v s skivan som gnistrade i
Solstrålarna, blänkte och lyste över festdeltagarna. Allting skedde i rätt tid.
Karla hade tagit av Rover ögonbindeln och han skådade åter Loves fulländade kropp. Love böjde sig ner och kysste honom och ökade åter
takten. Rover ryckte till och Love kände igen Völses ryckningar och
hon njöt av att känna säden spridas i hennes kropp.
Love kikade litet längre bort. Det tycktes ha gått bra även för Visten och Vigydjan från Knowth. Många av paren hade sjunkit hop över varandra och vilade. Långt bort bland de övriga firarna hörde hon Maren och Ingolf ropa. Solvagnen vaggade sakta in mot Midsommarstenen. Dess otaliga rundlar gav ett intryck av evighet, tyckte Love. Dett ögonblick skulle hon för alltid minnas. Ögonblicket verkade dröja sig kvar i oändlighet. Tiden tycktes stå still.
Hon rycktes ur sin halvdvala av den dansande trumslagaren som återigen,efter att ha fått tecken från Hofgydjan, slog an trumman och gick bort medsols längs Newgranges Helgedom. Några av männen fattade sina kvinnor vid anklarna och snurrade dem runt, runt, för att ge ytterligare skjuts åt den Heliga säden. Kvinnorna skrek av blandad skräck och förtjusning. Det gällde att mannen inte var berusad och tappade taget för då kunde det hända att hon åkte in i Helgedom och även om det var en Helig Sten så var det hård Sten.
Dansen fortsatte. Trummorna ökade takten. Alla stämde in i sången.
Festen tilltog. Love tyckte att festen aldrig kunde ta slut. Roserna, Rover Elspeth, Tarja och Sirpa dansade tills de var helt utmattade. Visten och
hans Vigydja tycktes kunna dansa hur länge som helst. När Den Heliga Solen stod högt på himlen åt de morgonmål och bara låg i gräset och njöt av mat och dryck och av det fina vädret. Love viskade i örat på Rover att han måste visa henne alla Dowth och Knowth hemligheter. Han svarade lika viskande att det skulle han gärna göra och att Roserna var välkomna att bo hos dem tills det blev Jul. Love tackade ja för Rosernas räkning och sade att Roserna gärna bistod vid skörden, vid höbärgning, vid svampplockning, vid bärplockning. Rover passade på att även bjuda in Tarja och Sirpa som tackade ja.
 

Next...