BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR LOVE BODDE I DOWTH OCH KNOWTH

Så blev det. Roserna vandrade med ledning av Rover till Dowth för att vara där under hösten. Roserna blev varmt mottagna av Dowthborna som såg snabbt till att härbärgera Roserna. De fick husrum i de finaste långhusen som låg ett stycke bortom Helgedomen. Roserna fann sig snabbt tillrätta. Roar, Rodulf, Visten, Ingolf gick med Rover och de andra männen i Dowth för att jaga. Tiden visade redan skördemånad och jakten började så smått. De gick på sina dagliga jaktturer. Love, Maren och Karla samlade in hö och grödor. De hjälpte till att hacka i jorden och plocka upp rotfrukter. Love kom väl överens med Dowthborna, särskilt Rovers släkt var mycket gästvänliga av sig. Dowthkvinnorna och Love, Maren och Karla plockade svamp och bär under de tidiga höstmånaderna.Skogarna och fälten dignade av frukt, bär och svamp.Stensöta, ullig kardborre, vass, enbär, nypon, islanslavar, navellavar, bruna skägglavar, kärleksörten. Love tyckte förstås bäst om att plocka kärleksörten. Den smakade gott och så påminde den henne om alla goa kära lekar hon hade haft i sitt liv. För varje kärleksört hon plockade mindes hon en man och mötet med honom. Kvinnorna samlade också in sav men annars skedde savsamling mest på våren när saven steg.  Framför allt ville de få ihop kåda för att använda till tänderna vid tandgnidningen. Love hade redan förälskat sig i sin grävkäpp. Grävkäppen, förmodligen människans äldsta redskap, tjugo tum lång och en tum grov, som Love hade vässat i den grövre ändan. Hon använde grävkäppen utan att tänka. Först hackade och skrapade hon runt roten, därefter bröt hon loss själva roten och lyfter upp hela roten. Love tyckte att tillgången på föda var stor och många av kvinnorna arbetade snabbt och vant. Förråden måste fyllas inför vintern. Männen kom oftast hem tomhänta. Under höstmånad fällde dock Rover och Visten tillsammans två rådjur, men det var också allt. Love tyckte att männen mest satt och pratade om hur de skulle jaga. Långa utläggningar om vilka pass som skulle användas och om vem som skulle sitta och var och hur länge och vilka som skulle gå i drevkedjan och vilka fallgropar som skulle användas. Kvinnorna vägrade att gå i drevet. Det var karlgöra hävade Dowthkvinnorna som också sade att om det skulle bli någon mat under vintern då gällde det att kvinnorna fick tid att samla in föda, och sköta hackåkrarna. Love hänfördes över alla seder som hörde till jakten. Männen skulle samlas på ett särskilt ställe, vid en viss tidpunkt. De skulle ha målat sig med jaktmålning. De skulle ha med sig de rätta tecknen för att kunna tala och fånga djurens andar. Man fick inte jaga något djur om man inte hade fått tillåtelse från djurets ande.Jaktvapnen måste genomgå en reningsrit och förlåtelserit och sedan heligförklaras för att inte bringa olycka över folket. Varje jakt föregicks av ett stort antal förberedelser, som var så invecklade att Love inte förstod särskilt mycket. Männen betraktade jakten som sitt område.
Love räknade ut att det egentligen inte blev så mycket tid över till själva jakten. Den var, när allt kom omkring inte det viktigaste, utan det var själva livet inom jaktlaget, alla förhållande mellan de olika människorna som utgjorde det viktiga. Det verkade ibland som de bara gick runt och bar på sina bågar och stoltserade med sina jaktdräkter. Love tyckte ju förstås att en del av jaktdräkterna lockade å andra sidan kanske det mest berodde på vilken man som bar dräkten. Hon fnittrade för sig själv. I tankarna klädde hon av männen i jaktlaget och fortsatte att finttra. Hon återgick till tankegodset om stammens försörjningsbörda. Hon tyckte att deras jaktmålningar och runtbärande av vapen blev ett sätt att märka ut stammens område, ungefär som tjädertupparna. Hon gillade liknelsen.
Love räknade ut att kvinnorna i Dowth bar hem tre fjärdedelar av förnödenheterna till stammen. Den återstående fjärdedelen stod männen för.

Roserna och Love trivdes i Dowth. De vilade när de inte samlade in mat.
De deltog i samkvämen om kvällarna när man träffades och berättade sagor och händelser för varandra. Roars berättelser och lustigheter föll Dowthborna på läppen och Roar blev snabbt omtyckt och inbjuden till månget långhus för att roa. Tiden gick och Skördemånad blev Höstmånad. I Höstmånad vandrade Dowthborna och Roserna till Knowth för att fira Höstdagjämning,  d v s när halva tiden återstod till Jul. Helgedomen i Knowth hade byggts just för att passa Vårdagjämning
och Höstdagjämning.
Love drog andan av lycka över att också få skåda Knowth. Helgedomen i Knowth liknade Helgedomen i Newgrange men Knowth var litet mindre. Denna sägenomspunna Helgedom som hon hade hört så mycket talas om. Nu stod hon framför dess öppning och Gydjor och Godar gjorde i ordning till Högtid. Love hörde Högtidståget komma på avstånd. Hon lät blicken söka sig runt de olika Heliga Stenarna. Hennes blick föll på den femte Stenen som avbildade det Heliga Bröllopet mellan Solen och Månen.
I mitten fanns Solen avtecknad som en spiral. På vardera sidan en halvmåneformad Måne, varav den högra var sammankopplad med Solen som tecken på Förening mellan Solen och Månen.
- Var än Månen befinner sig kan vi läsa av det med hjälp av vår Helgedom, berättade Vistens Vigydja från Knowth, Goldy
Visten hade återfunnit sin sköna midsommarkärlek och log med hela ansiktet. Han drog med sig henne och sade stolt till de övriga Roserna att
detta var Goldy från Knowth.
Goldy hade korpsvart hår med guldslingor i håret åtminstone föreföll det så. Love tyckte att blandningen gnistrade.
Goldy fortsatte att berätta om Knowth. Hon tog Visten i handen och såg till att de kunde se den Heliga MånStenen. Love räknade till den femtioandra Stenen. På Stenen fanns sju rundlar ristade, en ¨orm¨, tjugoen halvmånar, två halvmånar under  de sju rundlarna, och i mitten en stor spiral.
-Under tre dagar av Månens vandring är Månen osynlig, den återföds.
Ni ser att tre av halvmånarna döljs av Gudinnespiralen. Dessa tre halvmånar motsvarar dagarna tjugoåtta, noll och ett, sett från höger till vänster. Månen återföds dag tjugonio som tecknas som noll. Resterande ristningar betecknar Månen i sina olika utseenden. Det vill säga man följer Stenen runt om, från höger till vänster, upp  vänster till höger och sen ner för att komma åter till spiralen. Hela ringar, de längst upp, natt elva till sjutton kännetecknar de nätter då Månen lyser som starkast. Under Fullmånen, natt fjorton, ser ni två halvmånar som understryker vilken halva som visar när Månen är i vardande och i avtagande, berättade Goldy stolt för de närvarande. Hon fortsatte.
-Sextiotvå gånger visar sig Månen på fem Solår, vilket blir ett helt Månvarv. Då gifter Solen och Månen åter med varandra.
I bakgrunden hörde Love Högtidståget gå fram runt Helgedomen. Tyst i natten gled de fram, iförda fotsida särkar. De höll facklor i händerna och sjöng viskande tyst, liksom som om de inte ville störa Heligheten.
Goldy sa åt de övriga att fatta varandras händer och se upp mot Månen
och stjärnhimlen. Love såg upp mot en stjärnklar himmel som gnistrade
natten till ära. Love kände som om de for rakt upp mot himlen, som om de lyftes från marken och flög likt fågeln men rakt upp. Love visste att hennes mor och alla de andra Roserna därhemma också firade Höstdagjämning och tog del av samma himmel. Love kände som om Stjärnorna sände meddelande till henne från hennes mor. Alla vaner delade samma upplevelse, just nu, var än de befann sig på vår jord.
Love rös av delaktigheten, den hela delaktigheten, helheten i sin fulländning.
Love avbröts i sina tankar av ett gigaliknande ljud som sakta närmade sig Helgedomen. Magiskt, Ljudets Megi, inneslöt åhörarna som allt eftersom föll in i låten och de antog en sakta vaggande gång. Tonerna lockande till tänkande och Love lät tankarna flyga fritt.
Efter Högtiden stannade de ett par veckor hos Goldy i Knowth och hjälpte till med de dagliga sysslorna innan de återvände till Dowth.

Höstmånad blev Vintermånad som övergick till Julmånad. Roserna trivdes bra i Dowth och vädret ställde inte till med rackartyg. Nu stundade Julen, Ljusets Högtid. Många förberedelser skulle göras.
Arbetet med födoförråden hade avslutats. Torkningen av fisk och kött
hade lyckats bra. Bär, svamp och växter hade också torkats och lagts i lager. Nu kunde man återvända till Högtidsgöromålen.
En av de viktagaste frågorna som alla talade om var vem som hade burit frukt. Vem bar Solens barn? Love strök sig över magen som fortfarande var alldeles platt. Hon visste att Solen inte hade bebådat henne för Månens Gudinna Disa hade skänkt henne Månblodet varje Månad.
Love kände på Tarja och Sirpas magar, men de bara skrattade och skakade på huvudet. Rover sade att Love fick nog hålla sig till tåls tills de kom åter till Newgrange. Där skulle hon bli varse vem som bar Solens barn. Karla och de andra brudsättrorna i Dowth arbetade med att ta fram oljor och gåvor till den stora Julfesten. Ingolf och Visten fick i uppdrag att samla in Mistlar. Roar berättade lustiga sagor om ett träd som var grönt hela året om, och då avsåg han inte enen, vars bär smakade bra i spetsad Ale. Dowthborna putsade brons och guld, rengjorde de pinglande klockorna,de valde vilka torkade frukter som skulle ätas upp under Julhelgen.
Ett par dagar innan Midvintersolståndsdagen begav Dowthborna och Roserna till Newgrange för att fira den stora HJulHögtiden. Återigen hade stora skaror av vaner samlats för att fira HJul i Newgrange.
Love kände igen många människor från Midsommarhelgen och Love hälsade till höger och vänster. Roserna och Dowthborna slog läger
ett antal hundra fot från Helgedomen. Love och Karla gick runt för att hitta vänner och för att höra med Vigydjorna vad Love skulle göra.
De stötte ihop med Elspeth som blev vild av lycka över att återse Love och Karla. Elspeth berättade att hon haft en skön höst med lite skördearbete, jakt och givetvis nya kroppsristningar.
-Var då?, frågade Love undrande.
-Har du någon bit som du inte har ristat? Var skulle det vara? frågade Love.
Elspeth log och lyfte på håret så att nacken blev synlig. Två fina  spiraler
och tre halvmånar hade ristats i hennes nacke ända upp till hårfästet.
Love och Karla gav till ett förtjust skrik.
-Vackert, stilfullt, sade Karla, men nu kan du inte ha någon fri yta kvar att rista, fortsatte Karla.
-Ni har inte sett allt. Jag har fler nya ristningar, svarade Elspeth och fnissade. Hon log och vände sig om och drog sakt upp höftskynket och
särade på benen. Love och Karla hann bara skönja ett virrvarr av ristade tecken på hennes bakdel innan Elspeth lät höftskynket falla igen och sade att de måste gå till sin plats vid förberedelserna.
Elspeth tog Love i handen och förde henne till Vigoden Nillerton som meddelade att Love utan brudsättra skulle närvara vid Juldagsmorgonen,
då Solguden Ull förenades med Jordgudinnan Njärd, inne i Newgranges Helgedom.
Så blev det beslutat och Love återvände till Roserna som just börjat göra sig i ordning för att medverka när Solskivan visades upp. Samma rödockrefärgade häst som dragit Solskivan vid Midsommar stod nu åter beredd att visa den mörka sidan, som ett tecken på Solens nedgång.
Solguden Ull skulle draga sig tillbaka för natten. Många hade redan tänt facklor och stod runt Viet. Tystnad. Inget ljud bröt tystnaden.
Hofgydjan Breed hade nu äntrat ingångStenen och lät höger Solhand falla, varpå vagnen med Solskivan satte sig i rörelse  och den svarta sidan av Solskivan förevisades för den församlade skaran. Tystnad.
När Solskivan kommit halvvägs på sin färd runt Viplatsen lyfte alla sina facklor till en hälsning till Solen att komma tillbaka.
Det enda ljud som hördes var rasslorna i Hästens tyglar.
Hofgydjan Breed förkunnade att nu stundade Högtidsmåltiden och att tidsmarkering och kröning skulle äga rum i morgon bitti.
Roserna samlade sig och gick i fackelskenet till långhusen som låg i närheten av Helgedomen. Det blev mycket trångt inne i långhusen.
Horn fyllda med skummande Ale skänktes runt till den som ville ha.
Alla hade bidragit med något som lagts i en enda stor hög som nu fördelades lag om  av Vigydjorna så att det räckte till alla. Gröt av alla de slag fanns i lerkärlen som bjöds runt och den helstekta grisen smakade gott som den alltid brukade göra. Love åt gott och småpratade med Rover och Elspeth. Love kunde inte låta bli att tjusas av hennes kroppsristningar. Ingolf och Roar stod upp och skrålade HJulsånger.
Hjulsångerna handlade om Hjulet, det vill säga Solskivan, om Ull om Njärd , om deras Heliga möte.
Hofgydjorna satt för sig. Skenet från eldstaden spred sig i det stora långhuset där man fejat alldeles särskilt inför den stora Högtiden.
Natten kom och mörkret tilltog allt mer. Love och Rover gick ut ett slag efter Högtidsmåltiden och kramades i den första kammaren.Love drog Rover under misteln som hängde vid ingången till långhuset. Rover gjorde halvtappert motstånd, men Love var envisare. Hon tog ett stadigt tag om Rovers nacke och böjde honom bakåt och kysste honom häftigt. Sedan gick de ut i natten. De blickade upp mot Stjärnorna och Love tänkte på sin mor och de sina där hemma. Hon kände en allt kraftigare hemlängtan. De fortsatte att kramas och såg då och då någon med en fackla komma eller gå. Love tyckte mörkret var mysigt vid HJul. Utan mörkret skulle det inte finnas en sån fin ljusfest som HJul. Hon älskade skenet från långhusen, från facklorna, från eldstäderna, från bronsugnarna. Allt hörde de HJulen till, likaså var det med Sederna och maten och tidsmarkeringen, skåringen, som Anglerna kallade den.
Sederna höll livet vid liv. Sederna gav god fruktsamhet och talade till Gudinnorna. Sederna gav Ull ny kraft att lysa och befrukta Moder Jord.
Efter att ha gnuggat näsorna mot varandra gick de åter in i långhuset och fortsatte festen. Roar hade kommit i högform. Han stod på ett ben på
ett bjälklag och sjöng en HJulsång samtidigt som han svängde hornet med skummande Ale. Maren, Elspeth och Karla hade hittat var sin man och trängdes nu under misteln. De tre paren buffades och skuffades för att komma rakt under misteln, vilket slutade med att alla sex hamnade i en hög på golvet samtidigt som de pussades och buffades.
Folk skrattade och skrålade.Ingolf hade druckit litet för mycket ale och kräktes i Roars
kohorn utan att Roar märkte det, förrän det var för sent. Kul HJul, tänkte Love eller Kool Yule, som de säger här. Love och Rover lade sig ner. Trångt men mysigt tänkte Love och drog Rover närmare till sig och somnade.I

Love vaknade av att Karla väckte henne. Gryningen hade börjat och det var hög tid att bege sig till Helgedomen.Love hade fortfarande inte fått reda på vem som skulle krönas. Hon frågade Karla om hon visste något.
Karla svarade småleende att Love skulle snart få se.
Karla ruskade liv i de övriga Roserna som sakta kom till sans. Love och Karla gick upp mot Helgedomen efter att Karla i all hast klätt Love i hennes Vigydjedräkt och försett Love med ringar och gåvor samt smörjt in henne med god doftande olja, som gjorde att Loves kroppsristning lyste än mer. Vigoden Horse stod vid ingången och sade åt Love att skynda på för nu var det bråttom. Han lyfte upp henne över den Heliga Ingångsstenen. Ingången hade täckts för med ett svart kläde och det rådde becksvart mörker. Hon kände hur någon tog tag i hennes hand och ledde henne genom den sextiotvå  fot långa gången. Love kände att gången kunde inte vara mer än tre till fyra fot bred. När hon tittade upp i taket kunde hon knappt skymta att de överkragande stenar som skapade ett valv. Hon fördes förbi de Gydjor och Godar som stod uppradade inne i Helgedomens gång. Hon kom in i ett valv som mätte tjugoen fot i höjd.
Hon skymtade Hofgydjan Breed, Hofgoden Gaut, Hofgydjan Sunneve
Vigoden Nillerton. Tystnad rådde inför det högtidliga ögonblicket då Solguden Ulls livsgivande strålar skulle komma in och befrukta Jordgudinna Njärd. Love hade lagt märke till att man hade avlägsnat den Heliga Stenen som satt ovanför ingången, den så kallade Solstenen. Genom det hål eller låda som bildades när man tog bort Solstenen, som mätte ungefär tre fots längd och en fots höjd, skulle Solgudens strålande Solsäd nå in i det allra Heligaste.
Tyst väntan. Love kunde inte urskilja mycket. Någonting rörde sig på Stenarna bredvid henne, men hon kunde inte se vad det var för något.
Fortsatt väntan. Love blev otålig, men lugnade sig sedan och erinrade sig hennes mors ord om att väntan i sig är målet.  De väntade i tysthet, i mörkret. De andra människornas närvaro gav stöd och kraft och skapade en alldeles särskild känsla av gemensamhet. Love kände att hon tillhörde allt och alla som fanns i närheten som en del av helheten.Hon vande sig mer och mer vid mörkret.
Först syntes den översta delen av Solen ovanför landlinjen. Solguden Ull reste sig för att bebåda just det land vars linje Solgudens strålar just hade kommit över. En liten stund senare sprängde ljuset in i den Heliga gången. Love hade aldrig tidigare upplevat en större skillnad. Det kändes som om hon hade fallit i en mjölsäck. Den första tunna strålen av Solguden Ulls Solsäd trängde igenom ljusluckan och gled längs  ¨lådan¨.
Love skådade de ristade väggarna. Hon räknade till tjugotvå stora stenblock varav femton var ristade med rundlar och spiraler.
Ljusstrålen nådde ända in till det innersta av Högtidsgången, till den Heligaste Stenen d v s Stallaret som låg till höger om Love. Runt Stenen stod nio gulklädda Vigydjor med vita halsdukar. Nu såg Love vem som låg på StenStallaret. Det var Summerset. Hennes väninna Summerset skulle bära Solens barn. Love blev alldeles vimmelkantig.
Summerset satt naken på Stallaret med benen uppdragna.Hon stödde sig på sina händer och huvudet höll hon bakåt så att hennes hår föll fritt.
Det rödbruna långa hårtoppar berörde sakta Stallaret.Love såg Summersets vackra fötter och händer. Love tyckte att hon aldrig skådat vackrare Vigydjelemmar. Det föreföll självklart att dessa vackra händer och fötter skulle ha kraft att locka till sig Solen. Framför Summerset låg en hästVölse stoppad med Lin och Laukar, d v s med lin och lök för att den skulle hålla stånd. Solguden Ulls Heliga Solstrålar föll på hennes mage och Vigydjorna sjöng en sång om bebådelse, om hur Njärd och Ull älskar med varandra och hur ljuv tillvaron blir. Sången studsade runt i valvet och tycktes finnas överallt. Love tyckte att sången kom från alla håll. Summersets  brudsättra tog nu tag i Völsen och förde den in i Summersets Mornir. Brudsättran hade smort in Völsen med olja för att den enklare skulle glida in trots sin storlek.Love såg hur det ryckte i Summersets mungipor och läppar.  Vigydjorna fortsatte med sin sång om den Heliga bebådelsen och när Völse kommit på plats sjöng de:
-Må Mornir mottaga detta lyckostycke!
 -Må Mornir mottaga detta lyckostycke!
- Må Mornir mottaga detta lyckostycke!
-Må Njärd mottaga Ulls Solsäd!
- Må Njärd mottaga Ulls Solsäd!
- Må Njärd mottaga Ulls Solsäd!
Love såg hur Solgudens Ulls strålar bildade ett sju tum brett band över
Summersets bebådade mage. Ulls ljusband av Solsäd svängde sakta över kammarens inre.
Hofgydjan Breed kom nu fram och ställde sig framför Summerset. Hofgydjan förde sakta den Heliga bronsyxan så att den snuddade vid Summersets mage och blänkte i Ulls Solsäd.
-Högst ärade Vigydja Summerset. Du bär Solens barn i Ditt Sköte.
Ulls strålar har bebådat Dig både vid Midsommar och vid nu vid Midvinter. Du är nu vanernas Konaung. Du bär vanernas tecken.Du ska befrukta åkrarna med den Helighet. Du skall skänka Helig Mjölk som skall bestrykas på träåderna. Du och Ditt barn kommer att färdas många miles för att Helga alla åkrar. Du kommer att framkalla god årsväxt och fred. Du kommer att skapa fruktsamma kvinnor. Du kommer att låta Solgudens Ulls kraft välsigna de fruktsamma kvinnornas sköten och de kommer att bringa många barn till världen genom Din försorg och välsignelse.Ditt barn kommer att lära sig Sederna och Tiden och bli Vigd till Gydja eller Gode.
Du förkroppsligar Jordgudinnan Njärd. Du kommer att bära Hennes och Solguden Ulls gemensamma barn. Du kommer att bära Hennes vilja och Hennes fruktsamhet och Du kommer att tillse att allting växer.
Hofgydjan Breed vände sig om och fångade in Ulls strålar med sina uppsträckta händer så att Solljuset strilade mellan hennes fingrar. Därefter vände hon sig om och lade sina laddade händer på Summersets bebådade mage och viskade något som Love inte kunde höra.
Summerset nickade. Sedan samlades hela det Högsta rådet och viskade något till varandra under det att de pinglade i små klockor, den s k rådsringningen. När ringningen klingade ut återtog alla de höga Gydjorna och Godarna sina platser.
Hofgydjan Breed forsatte gå runt Stallaret och ställde sig bakom Summerset och de övriga Gydjorna och Godarna kom fram en och en.
Först kom Hofgydjan Loweswater och lade sina laddade händer på Summersets mage, därefter gjorde Hofgoden Gaut samma sak.
När Loweswater passerade Love stack Loweswater till Love ett föremål som hon hade haft i sin Högra Solhand när hon samlade Ulls kraft.
Loweswater tryckte föremålet i handen på Love som inte förstod någonting men hon kunde ana. Föremålet kändes som en guldkedja.
Guldkedjan hade nu fått helig kraft genom att Loweswater hade låtit Solguden Ulls Solsäd belysa kedjan. Loweswater hade tagit Loves öde i sina händer. Enbart de som bar en Solkedja belyst och välsignad av Ulls Heligaste Solsäd kunde komma i fråga vad gällde vanernas högsta ämbeten. Love kunde knappt fatta vad som hade hänt. Men kunde verkligen Loweswater göra så här. Tydligtvis, och valen och urvalen äro många innan vanernas främsta Hofgydja väljes. Men nu hade i alla fall Loweswater sett till att Love fanns med och var valbar om det skulle bli val. Hofgydjan Breed var antagligen inte särskilt nöjd med Loweswaters självsvåldiga agerande men Lowewater hade sin rätt att välja de valbara som hon ville föra fram.
Love kände hur Hofgoden Gaut tog hennes hand och kedjan och fäste den runt Loves hals.
Love log mot Hofgoden Gaut som log tillbaka.
Hofgydjan Sunnevi, Vigoden Nillerton och Vigoden Horse gick förbi Summerset och lade likaledes sina laddade händer på Summersets mage.
Sången vidtog och nu avtog Solljuset i styrka. Hofgydjan Breed
fäste nu ett vidunderligt halssmycke kring Summersets hals. Halssmycket skimrade nästan lika mycket som Brisingamen som Hofgydjan Breed bar. Hofgydjan Breed fäste också en särk runt Summersets axlar och en av Brudsättrorna fäste ytterligare en trevirad armring runt Summersets högra fot. Sången ekade fram och tillbaka.
Love kände doften av luktärtor som fuktats och smulats för att skapa dofter. När de sista strålarna från Ull lämnade det innersta av Helgedomen kröp en Brudsättra fram och drog sakta ur Völse ur Summersets Mornir. Brudsättran höll upp Völse just när Ulls sista stråle försvann. Völse sveptes in i ett kläde och bars ut genom gången. Gydjorna och Godarna tågade sakta mot utgången samtidigt som de sjöng en sång om Solljuset som nu skulle dröja ett helt år innan det åter befruktade Jordgudinnan Njärd
Ute runt Helgedomen hade Solskivan med sin guldsida förts runt för att visa att Solen hade kommit tillbaka allt enligt Seden. Solsångerna hördes starkt under den tidiga dagen. Gydjorna och Godarna hälsade vördnadsfullt på Solen, Solskivan och bugade sig mot jorden. Sedan ställde de upp sig framför utgången för att invänta Summerset.
Brudsättrorna lyfte försiktigt upp Summerset som om hon varit deras dyraste ägodel, och det var hon ju i själva verket. Deras liv, avkastningen från tegarna, fisket, bärplockningen, allt hängde nu på henne.
De lyfte henne sakta och ställde henne upp. De tvagade och smorde in henne så att hon luktade gott. De strök henne över magen och lyssnade med örat mot magen och försökte höra ljud från det kommande barnet. De kysste henne och önskade henne lycka till. Vissa av Brudsättrorna skulle komma att följa varje steg hon tog under de närmaste tre åren.
Love kände att hon skulle sakna födelsefesten för Summerset och hennes
barn, men de hade redan varit borta länge från Rosernas land och Love längtade hem.
Brudsättrorna satte Summerset i en liten bärstol och bar henne genom gången ut till den väntande församlingen. De bar ut Summerset och ställde henne på Stallarstenen under ständigt pågående tillrop från åskådarna som snarare agerade medskådare än åskådare.
Hofgydjan Breed tog en flätad ring av Mistel och satte denna vördsamt på Summersets huvud. Summerset fick också en Helig Ring, Galdrar samt de Heliga måtten att ha med sig på sin färd runt åkrarna för att bibringa alla vaniska stammar fruktsamhet. Summerset fick också en Helig väska med läkande och helande örter och utvald säd att sprida på de vaniska tegarna.  Hofgydjorna och Vigodarna ställde sig i en ring runt Summerset och fattade varandras händer. De lyfte händerna samtidigt som de sjöng en kröningssång.
Love skymtade Elspeth som blinkade med ena ögat till svar. Love hade just kommit ut ur gången och upplevde det starka ljuset efter det becksvarta mörkret. Love vinkade Elspeth till svar och hänfördes återigen av Elspeths mönstrade kropp.  Vigoden Horse drog lätt Love i särken för att hon skulle ställa sig på linje tillsammans med de övriga Vigydjorna. Brudsättrorna ställde sig längre ut till höger.
Hofgydjan Breed tecknade till trumslagarna och piparna att börja spela.
Därefter fördes Summerset nio varv runt Helgedomen i bärstol. Efter de nio varven sattes bärstolen på en med Heliga tecken snidad vagn. Vagenen hade fyra hjul med många ekrar, även dessa sirligt snidade.
Kusken, hon tog tömmarna, smackade och sedan bar de iväg längs Högtidsgången. Vanerna vinkade farväl till sin nykrönta Konaung. Varje stam hoppades bli den stam som först fick besök. Men allra först skulle hon föda sitt barn.                                                                                  Godarna och Gydjorna hade mätt och måttat tiden med hjälp av stolpar  d v s Rodar och slipade skåror i både trä och sten för att bevara tidens gång d v s Solens Gång. Vissa använde långa rep, andra mätte med siktredskap i trä. För att varje mätning skulle bli så bra som möjligt krävdes högsta möjliga noggrannhet. Ytterst noggranna teckningar hade gjorts om den Heliga Solens ställning och dess förhållande till den kommande nattens Stjärnor. Kartor ritades i tillplattad jord för att hjälpa minnet för att kunna sätta Rodar och stolpar rätt.
Love lade märke till att det stora SolHJulet var uppfirat i sina ställningar
av trä. Solhjulet var mindre än de SolHJul hon hade sett i Rosernas och Gutarnas länder.  Omkretsen mätte åtta fot.Solhjulet var flätat av den finaste halm som tegarna hade frambringat under året.  Hofgydjan Breed nickade och den samlade församlingen satte sig ner. Hofgydjan tog en fackla i höger hand och gick mot SolHJulet. Deltagarna började så sakteliga att sorla. Det hörde till. Sorlet steg för varje steg som Hofgydjan tog mot SolHJulet. När hon kommit en tjugo fot från SolHJulet sänkte fyra Vigydjor SolHJulet medelst två rep som var fästade i var sitt tackel. Repen ledde upp till två träställningar  tjugoen fot höga. SolHJulet befann sig nu i en slags gunga som sänktes för att Hofgydjan skulle kunna antända den. Hofgydjan gick nu rakt fram och lyfte facklan mot SolHJulet. Sorlet från deltagarna ökade än mer. Breed förde facklan mot SolHJulet som snabbt fattade eld. Samtidigt ryckte Vigydjorna till i repen så att SolHJulet for upp i luften. Det gällde att passa tiden så att
SolHJulet kom så högt upp i luften som möjligt. När SolHJulet nått sin högsta topp small det till.
Love häpnade. Något liknande hade hon aldrig tidigare sett.
Hur kunde de få SolHJulet att smälla i luften eller var det Gudinnorna
som ville vanerna illa, ett järtecken.
Love hann inte fundera särskilt länge för hon såg hur Solskivan på den Heliga vagnen fördes fram till det ställe där Solhjulet hade befunnit sig.
Klart att hon skulle ha tänkt på att detta kännetecknade Solens pånyttfödelse. Det eviga kretsloppet. Gudinnorna var inte alls onda mot vanerna. Tvärtom, Gudinnorna tycktes stå vanerna bi i denna himmelska föreställning.
Sedan följde ett antal långa och invecklade ritualer och Seder för att Helga den Återkommande Solen och dess Heliga Förening med Gudinnan Njärd. Gydjorna och Godarna gick med och mot varandra i olika väderstreck och då och då visade sin aktning till Jorden och Solen.
Dagen förflöt och  Rover och Elspeth förde Roserna tillbaka till långhuset där de fick vila ut. Roar, Rodulf och Love höll rådslag om de skulle avvakta eller resa senare. Än så länge var vädret milt och inget tydde på omslag, men en väderförsämring kunde komma snabbt.
 

Next...