BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR LOVE BESÖKTE ORKNEYÖARNA

Love ansåg att de skulle ta sig vidare. I värsta fall kunde de övervintra hos någon annan vanisk stam tills vädret blev bättre. Love, Rodulf och Roar samrådde med de övriga Roserna som också ansåg att det var bättre att nyttja det goda vädret innan det blev sämre. Sagt och gjort, efter att ha tagit farväl av Rover, Elspeth, Vigodarna och Vigydjorna bordade de Noatun och satte av mot den motsatta kusten. De hade tur för vinden
kom rakt akterifrån och de fick god skjuts. De gick rakt mot the Rhinns of Galloway för att passera Moors och sedan vidare upp mot Ayr.
Från havet kunde de skymta Mayboles stora Majstång.
Vinden mojnade och de tvingades ta till årorna. Med stadiga årtag gled de förbi Rothesay, d v s Rodesön. De fortsatte upp in i Fyneviken
och tog sedan in i Tarbertsundet. De gick iland på Knapdalesidan av det smala sundet för att äta och för att få färdvisning. När Roserna skulle sätta sig till rätta för att inta middagsmålet i en ek och endunge upptäckte de ett älskande par. Paret lade märke till att Roserna kom men brydde sig inte så mycket om dem utan fortsatte att älska med varandra. Roserna gjorde sig heller någon brådska. De åt och tittade på. Ingolf och Visten hade somnat när paret slutade. Love bjöd in dem att dela Rosernas måltid.
De åt tillsammans och Love berättade om Rosernas resa. Det förälskade paret njöt av maten och gav Roserna råd om hur de skulle färdas för att snabbast ta sig till Orkneyöarna. Paret som knappt kunde sluta att kyssas föreslog att de skulle ta sig genom Loch Linnhe och Loch Ness sunden.
Det skulle avgjort gå snabbast. Men varnade också för jätten som sades bo i sunden och som kunde ta med sig båtar ner i djupet.
Berättelsen om jätten skapade förstämning i lägret men man beslöt sig i alla fall att gå via sunden. Roserna tog farväl av det älskande paret och begav sig uppför Jurasundet för att sedan passera Luing och Seilöarna,
för att komma in i Lornviken vilken ledde upp till Loch Linnhe och Loch Ness. Roserna rodde in i sundet med stor värdighet och vördnad.
För att vara på säkra sidan ställde sig Love i fören med blottad byst och Karla i aktern. Ingolf hängde över relingen för att få en skymt av jätten
i vattendjupet.Ingolf hängde och blängde än över babords reling än över styrbords reling. Till slut lutade sig Rodulf över honom utan att han märkte något och ropade bu. Ingolf for upp som en pil och stirrade förskräckt omkring sig. De övriga hade svårt att dölja ett stort fniss. De rodde. Ingenting hände. De kom ut i Morayviken och forsatte upp längs Svartön. De slog läger för att vila ett par dagar.
De hade rott länge och kommit en bra bit på vägen.
Med nya krafter satte de sig åter vid årorna och rodde förbi många floder, Strath,Brora, Kildonan, Langwell, Berriedale. De stannade i
Berriedale några dagar då de träffat en mycket gästvänlig familj som bjöd på de godaste sylter och bärrätter som Ingolf hade ätit i hela sitt liv, åtminstone uttryckte han sig så.  De kom till Wick som var en av de finaste naturvikarna på hela Kaithness. De gick inte i land utan vinkade till de båtar som de passerade. De fortsatte norrut och tog sig in i Freswick, en annan mycket skön naturvik som gav lä och skydd för havets stormar. Vädret höll sig. Ljummet och milt. Rodulf och Roar skrockade förtjust att Gudinnorna stod dem bi och önskade att så skulle förbli resten av resan. Rodulf antog att eftersom de hade deltagit i så många Heliga Seder så kunde inte Gudinnorna vara annat än gynsamma just nu. De rundade Kaithness udde och tog sikt på den första av Orkneyöarna, Södra Ronaldsön. De kom till en liten by uppkallad efter Guden Bure, Burwick. De rodde in i Skapa Flow och kom till Hoy sund, som låg bredvid ön Hoy, den höga ön.  De sneglade mot den höga klippan. Karla, Visten och Maren inbegrep sig i en ordstrid om hur högt berget kunde vara. Karla ansåg att berget mätte fem tusen fot, Visten å sin sida tyckte att fyra tusen var lagom, medan Maren hävdade sex tusen.
Karla avslutade ordgemänget med att det i vilket fall som helst fanns ett Vi på toppen. Karla fortatte att berätta att Viet var allmänt det vill säga att inte enbart Gydjor eller Godar hade rätt att Helga platsen. Vem som helst kunde komma dit och älska till Gudinnornas ära. Love såg på Maren och förstod vad Maren tänkte. Love såg att det lyste Helig Kättja i Marens ögon och om hon hade kommit åt skulle Maren ha tagit sig en man och älskat på det Heliga Viet.
De fick snart annat att tänka på. De närmade sig snabbt Stromness. Love såg den röda sandstenen lysa mot henne. Hon tyckte att landskapet var gudinnligt vackert. De landade i Stromness efter en hel del besvärligheter med strömmen utanför som förde Noatun av och an. Rodulf tyckte inte att han hade mycket styrkraft utan strömmen gjorde liksom som den ville. Efter mycket om och men kom de i alla fall i land.
De hälsades välkomna av en kraftig kvinna i sextioårsåldern. Hennes vita hår vittnade om många strapatser och ett långt liv. Love hade hört talas om henne. Morbror Höskulds far Hofgoden Olof hade berättat om den vackra stolta kvinnan på Orkneyöarna. Love hade antagit att de hade levt tillsammans ett tag och varit mycket lyckliga tillsammans men att de kom att skiljas av någon orsak som Love inte hade fått reda på.
Kvinnan hette Vif, det kom Love ihåg. Vif var inte Vigydjevigd. Dock bar hon på mycken kunskap och ledde folken från Orkneyöarna. Hofgoden Olof hade berättat för Love när Love var liten att Vif var den kvinna som troligtvis kunde mest om olika läkeörter av alla de vaniska stammarna. Vif hade besökt och levt med Schamanerna och Nåjderna i
norr och i Sibirien. Av dem hade hon lärt sig många hemligheter och många ansåg henne vara kunnig i Galder.

Den stora kvinnan omfamnade Love när Love kommit upp mot byn.
-Vi sätter stort värde på att ni tog er hit. Två av mina stamfränder deltog i Midsommarfirandet i Newgrange och de berättade att du var där. Jag hoppades att du skulle ha vägarna förbi och att vi skulle få tid att talas vid, sade Vif och kramade Love än hårdare. Hon fortsatte utan att vänta på svar.
-Låt oss nu sätta oss i mitt stenhus så länge innan vi beger oss till Skara Brae. Gudinnan Eir har talat till mig och sagt att jag skall överföra läkekunskap till er. Men först ska vi skicka i väg en båt för att de ska värma  upp husen i Skara Brae. Så här års används de inte men nu när du Love har kommit hit ska vi visa dig vår Heliga plats och sedan ska vi gå till Brodgarringen och jag ska låta inviga dig och din Brudssättra i Ringens Heliga Seder trots att månen inte står rätt, sade Vif och vände sig om och gick upp mot husen i Stromness. Hennes gråbrunröda särk stramade. Sömmarna hade sytts med omsorg annars skulle de inte ha hållit för påfrestningen. Rundlar och Soltecken hade sytts med hjälp av valross och grisbetar. Valrossbetarna och grisbetarna hade omsorgsfullt sytts i fina ringar och rundlar. Love förstod att Vifs särk var värd en förmögenhet.
Å andra sidan kunde bara Vif bära den eftersom alla kände till henne.
Roserna följdes till stenhusen occh fick sitta ner. De fick en besk dryck att dricka. Det smakade gott efter den senaste färden. Inne i husen kunde Love enbart utröna brottstycken av husets innandöme. Hon såg eller snarare kände hur ett par Stromnessbor trängde sig förbi och gick åstad till båtarna för att bege sig till Skara Brae.
Love kände lukten av bränd torv och fågelspillning.
Vif skrattade och sade att:
-Här, måste vi vårda våra få träd. All spillning och annat som kan eldas, används för att värma husen. Träd får endast fällas om Rådet har givit klartecken. Därav lukten, men ni vänjer.
De fortsatte att talas vid och Vif ville veta allt om Loves familj och givetvis om Hofgoden olof. Love berättade att Olof nu var så svag att han inte orkade förflytta sig längre sträckor. Ibland måste han bäras till olika långhus. Love sade att hon antog att han inte hade så långt kvar innan han för evigt skulle förenas med Gudinnan Njärd. Love berättade att även hennes mor låg på sjukbädd.
-Love, kom i håg en sak. Det är inte roligt att bli gammal och orkeslös.
 att se sina vänner sakta tyna  bort, att se de starka älskare som jag har haft knappt kunna lyfta en flintskiva. Jag kan fortfarande känna Olofs andedräkt över mig, känna honom i mig, känna hur jag slukade honom och hur jag dagen efter kände hans väsen i min kropp, ur jag stolt och lycklig bar på hans Hug. Dessa minnen bär jag med mig vart jag än går.
-Vif, han bad mig överlämna en liten gåva till dig, svarade Love och vände sig om till Karla som hade tagit fram en liten figur i brons.
 Karla lade den lilla figuren i Loves hand.
Love öppnade sakta handen och sträckte fram den fint gjutna figuren till Vif.
-Bronsstoden avbildar Guden Frej eller Fruktbarhetsguden Ing. Olof
kunde inte bestämma sig. Ing är mycket äldre men Guden Frejs kärlek till sin syster Fruktbarhetsgudinnan Freja föll honom i smaken. Hofgoden Olof älskar dig fortfarande trots att han är långt borta och många slipskåror har gjorts sedan ni skildes.
Vif tog andaktsfullt den lilla bronsstoden i sin hand, knappt tre tum hög.
Fruktbarhetsguden satt med benen i kors och med ena handen som stöd för hakan som om han tänkte på någon särskild. Den andra handen
sökte det praktfulla ståndet. Vif tog den lilla figuren och kysste den.
-Love, du har gjort mig innerligt glad. Jag hoppas att du hinner återse Olof innan möter Gudinnan Njärd för att sedan återuppstå. Säg honom då att mina känslor inte har svalnat . Jag älskar honom fortfarande.
Karla svarade.
-Han hyser samma känslor för dig. När han gav mig bronsstoden så sade han att han uppammat sin sista krafter för att tömma sin säd över figuren.
Vif log och blundade.Hon höll hårt om den lilla bronsstoden, så hårt att knogarna vitnade. De tre kvinnorna satt tysta en lång stund.Love såg hur
tårarna trillade över Vifs kinder. Vif tog Loves hand. De log mot varandra.
Vif gick ut ur huset och gav order om att båtarna skulle sjösättas. Roserna äntrade Noatun utom Love som åkte med Vifs skepp.
De satte ut mot Hoysundet för att ta sig till Skara Brae.
De kom snart fram för vinden var dem gynnsam.  Vif berättade att förr i tiden bodde Orkneybor året runt i Skara Brae. Den landtunga som stack ut och gav skydd för vind och stormar nöttes bort och sedan fanns inget skydd mot havets envälde. Därför beslutade man att flytta till andra platser. Numera användes stenhusen i Skara Brae som Sättrahus för att göra deltagarna i ordning för Högtidsgångarna vid Brodgarringen och Stennessstenarna.
De gick upp mot Skara Brae som låg inbäddad i gulnad grönska. Love kunde knappt urskilja vad som utgjorde Sättrahus och vad som var vanlig kulle.  Hon förstod snart vad som var vad när röken ringlade sig ur rökgången. De fyra män och fyra kvinnor som begivit sig till Skara Brae i förtid hade värmt upp huset till hög värme. Ankomsten av långväga gäster gav anledning till att lägga på mer av den fåtaliga ved som drivit i land. När Love kom in i det första stenhusen genom en sten- karmförsedd trädörr märkte hon de kallmurade väggarna var minst tre fot tjocka och det av överkragade stenar byggda taket mätte åtta eller nio fot.
Alla sju stenhusen hade byggts på ungefär likartat sätt. En stor eldstad i mitten av rummet byggd av flata hällar, ställda på högkant. På samma sätt hade Orkneyborna byggt de väggfasta sängarna. I sängarna låg torrt gräs och ljung och ovan på låg fårskinnsfällar. Love tyckte det såg mycket bekvämt ut. Ingolf nickade och höll med. Love förstod att Ingolf var trött och skulle utan tvekan kunna knyta sig vilket ögonblick som helst. Hon stirrade stint på Ingolf som förstod vad hon menade och stramade upp sig.  Ovanför varje säng fanns  en hylla i stenmuren. Hyllan befann sig på bekvämt avstånd från den sovande att lägga i från sig sina smycken, flintbitar, horn eller annat. Rakt fram i de femton gånger 20 fot stora rummen fanns stenhyllorna. Ungefär fem fot breda och fyra fot höga, väggfasta, gav de plats åt en myriad av saker som stod i och ovanpå stenhyllorna. Det som genast lockade Loves ögonfröjd var delar av en kaskelotvalskäke. Där fanns också sylar och stenklubbor i olika former och storlekar och en rad med lysande pärlor fint bearbetade av sten. I hörnen på rummen fanns förvaringskärl av stenhällar med fint lerfogade fogar, som användes för att förvara uppblötta snäckor och bete för fisket.
Som utstickare från varje rum fanns små stenkällare som användes som förvaringsskåp för fint snidade benföremål. Love och Rosernas visades runt i gångarna som ledde runt till de nio olika husen. Man behövde således aldrig gå ut och utsättas sig för blåst eller storm för att besöka någon av grannarna förutom det första huset  vid ingången.
Det fanns till och med avlopp som förde ut avföring med vatten genom särskilda kanaler ut utanför husområdet. Två smårum var avdelade för att förrätta sitt tarv.
Vif sade åt Roserna att sätta sig runt härden i mitten och låta sig väl smaka av späckhuggarspäck, krabba, ostron och musslor. Bladinbakad
torsk grillades över eldstaden och det vattnades redan i munnen på Love.
Love frågade Roar vart Maren hade tagit vägen. Roar svarade att
 Maren hade varit försvunnen sedan Stromness. Love anade vad Maren hade för avsikter men hon kunde inte göra något åt det och skulle hon förresten göra något åt det. Hon, Love skulle ha gjort samma sak själv.
Love antog att Maren hade tagit sig till Hoyhöjden.
När alla fått att äta satte sig Vif ner hos Love. Vif ville veta mer om Newgrange, Stonehenge, Ale Stenar och Loves hem. Love berättade med glöd och Vif lyste och myste förnöjsamt.
När Love avslutat sin reseberättelse sade Vif:
-Love, en sak har jag aldrig förstått. Vad hände med din far?
- Min far Alf blev dödad i strid med asarna.
Ett antal krigare från Urnenfelder hade byggt ett brädhägn
i Skades södraste land. Min far och ett antal Gydjor gick
dit för att läsa Galdrar för dem för att med ramsornas makt
få dem att göra avkall på sitt intrång.
Då kastades ett uddjärn i flocken som träffade min far.
Det var den första folkstriden mellan vaner och asar.
Det gjorde Gydjorna så rasande att asaborgens brädhägn bröts ner.
Med galdrar gick de fram över fältet,
svarade Love återhållsamt och sorgset. Vif slöt Love i sin famn och kramade henne innerligt.
-Love, låt nu oss göra oss redo för en Högtidsgång i min tappning.
Inget tecken eller medgivande från Gudinnorna kan erhållas nu. Jag måste gå ut i mörkret och söka ett tecken. Om tecknet bliver gynnsamt
beger vi oss i morgon till Brodgarringen och Stenness och går Högtidsgång, sade Vif och tog fram en kanna med starkt kaskelotale.
-Drick det här och se till att alla får smaka, fortsatte Vif samtidigt som
hon kallade på en ung man som böjde sig ner.
 -Love, den unge man du ser fram för dig är min yngste son, Yulner, sade Vif. Hon vände sig sedan till Yulner och sade:
-Yulner, Du ska ta väl hand om Love under den tid jag möter Gudinnorna för att skärskåda ett tecken. Du ska uppfylla alla hennes önskningar. Får jag höra att du inte lystrat till hennes giga då blir det räfts vid senare tillfällen.
-Love, jag hoppas verkligen min son faller dig i smaken, sade Vif nästan bedjande.
Love såg upp på den unge mannen. Bredaxlad, slätrakad, långt svallande mellanblont hår, fina ansiktslinjer, smala höfter och det viktigaste -  vackra knän.
Love såg upp på Vif . Log och nickade.
-Utmärkt, sade Vif och reste sig upp och såg uppmanande på sin son som log tillbaka.
- Ge mig litet mer kaskelotale och knåda mina axlar, sade Love
uppmanande samtidigt som hon sträckte ut sig på en av de fårskinnsförsedda sängarna.
Yulner försåg henne med mer ale och började sakta mjuka upp hennes axlar och rygg. Love tyckte att Yulner hade händer av guld. Karla,Visten, Rodulf och Roar tryckte också ner sig i sängen och det började bli trångt.  I sängen mitt emot tjoade redan de andra Stromnessborna som också blivit uppiggade av kaskelotalen.
Love tyckte att det började bli trångt. Hon tog Yulner i handen och drog honom ut i gången. Love hade bestämt sig för att ta ett annat stenhus i besittning och hade ryckt med sig ett par fårskinnsfällar.
Hon rusade runt i gångarna och snodde höger runt ett hörn sen igen höger och såg en dörr. Hon tryckte dörren inåt som träffade Ingolf på
låret samtidigt som Love och Yulner kom inhalkandes i rummet för tarvförrättande. Ingolf tappade jämvikten och trillade framåt. Yulner försökte undvika att trampa på Ingolf och gjorde därför ett svanhopp över honom för att sedan själv hamna i rännan. Yulner glömde att släppa taget om Loves hand så hon rycktes med och dråsade ner på stackars Ingolf som med bringan framåt gled ner mot rännans utgångshål.Ingolf lyckades med nöd och näppe undvika att dras in i själva hålet. När den värsta uppståndelsen lagt sig kunde Love bara fastslå att de satt i skiten alla tre.
Upp till öronen, åtminstone för Ingolfs del.  De började skratta. Länge och gott. De samlade försiktigt ihop fårskinnsfällarna som lyckligtvis inte har blivit nedskitade och sprang snabbt ner till stranden. De hade vädergudinnorna med sig som försåg dem med en för årstiden mycket mild vind när de kastade sig i vattnet. Efter noggrann tvagning återvände de till det uppvärmda stenhuset för att torka kläderna och berätta den dråpliga händelsen.
När kläderna äntligen börjat torka kom Vif in och säger att hon har sett ett järtecken som gör att de kan gå Högtidsgång i morgon. Gudinnan Sjofn hade låtit säga medelst en eld och två skuggor på längst upp på Hoys höjd. En stor jättekvinna och en klart mindre gudom hade låtit avteckna sig medelst skuggan från elden. Skuggan hade förstorats till jättelik storlek.
Vif var nöjd med tecknet. Nu hade Gudinnorna, Sjofn och Härn givit tillåtelse till en Högtidsgång som inte stod ristad i stjärnorna, eller den Heliga Månen eller den Heliga Solen. Love hade inte hjärta att tala om att det var Maren som dragit med någon upp på berget. Love log inombords.

De vaknade på morgonen. Elden hade inte slocknat. De åt morgonmål tillsammans och gick sedan mot den smala landtunga som skiljer Loch Harraysjön och Loch Stenness sjön. Landskapet lockade samtidigt som det var kargt på grund av de eviga stormarna som slog in över öarna.
Det  kändes något särskilt med just denna plats. På långt håll kunde de skymta Brodgarringen och Stennesstenarna.
De gick taktfast mot de stora Stenarna. Vissa av Stenarna var så höga att de nästan skrämdes, tänkte Love och sneglade upp mot toppen på den högsta av Stenarna. När de kom närmare såg Love att dikesgången runt
Brodgarringen mätte 32 fots bredd och på sina ställen kom ner till ett djup av elva fot.  Hela ringen bestod av sextio stenar, med en omkrets av 340 fot.
På Orkneyöarna använde man sig av ett särskilt yardmått som mätte två och en halv fot och ytterligare ett par tum. Således enligt Orkneyyarden mätte ringen 125 Orkneyyards. Ringen ägde två ingångar, en i nordväst och en i sydöst.
Vif sade att Månen inte tänkte närvara därför att det i det denna dag inte var någon särskild mätdag eller skåringsdag som Orkneyborna också kallade en dag för när man markera Solens eller Månens närvaro i berget eller med stolpar.. Men de hade fått tillåtelse av Gudinnorna att närvara och begå Högtidsgång utan Månens deltagande. Vif ville så gärna att Love skulle få deltaga i Seden kring Brodgarringen och Stennessstenarna.
Vif hade tillsett att sex personer hade i förtid tagit sig till den Heliga Viplatsen och förberett Högtiden. När Vif anlände med Roserna i släptåg
delade Stromnessborna ut de Heliga Tecken som alltid användes vid Högtidsgång i Brodgar och Stenness.  Vif berättade att Brodgar och Stenness användes till att mäta Mångudinnans olika rörelser. Med hjälp av Ringarna kunde man förutsäga alla Hennes nycker och ställningstaganden.  Vif visade Love alla måttmärken uti i naturen, till Kame, 5,12 miles, till klipporna vid Hellia på ön Hoy, 8,33 miles, till Mid Hill  3,74 miles och fördjupningen vid Ravie Hill. Vif visade Love Gudinnesstenen som märkte ut Gudinnans färd genom luften för många år sedan.
Love hörde någon slå an ett stränginstrument men kunde inte se vem som spelade och varifrån ljudet kom. Vif gjorde ett tecken och de sex deltagarna från Stromness började gå runt i Diket. De bar på Solkors och Månskäror. Månskäran gick först eftersom detta Vi var Helgat åt Mångudinnan Disa. De tog nio steg åt gången och vilade sedan. Sedan återigen nio steg och sedan vila. Vinden mojnade. Luften var ljum, nästan varm. Love kände Högtidskänslan stiga inombords. Hon blev varm om hjärtat och önskade att allt skulle förbli som det var just i detta ögonblick. Solen lyste pliktskyldigast. Kanske nästan litet förläget för att all hyllning nu gavs till Mångudinnan Disa.Love kom att tänka på Disatingstungelfesten i Rodens land. Då Diserna kopplade ihop fruktbarheten med Månen och Månens inverkan på kvinnans Månblod. Men å andra sidan har Solguden Ull fått sitt så många gånger att Brodgar och Stenness skapar litet bättre jämvikt tänkte Love och såg sig förnöjt omkring.
Efter högtidligheterna satte sig Vif tillsammans med Love och de övriga Roserna för att äta en avskedsmåltid. Vif önskade dem lycka till och gav dem riktningar för att kunna få bästa vind. Noatun satte ut och de följde kusten neråt. Noatun tog sig fram med hjälp av förlig vind och kraftiga roddtag. Love hörde hur vattnet skvalpade mot babords förbord när hon låg och tog igen sig. Noatun knirkade.  Love njöt av ljudet som gav henne säkerhet och en känsla av helhet. Fint väder gjorde att de kunde segla och ro nästan hela tiden. De hade fått gott om mat från
Vif som hade Sejdat över maten. Det gick undan. De följde kusten på avstånd men behövde inte göra strandhugg förrän vid Lindisfarne som också kallades för den Heliga ön. Love lade märke till de fina Högtidsgångarna som fanns på ön och som ledde fram till ett välhugget Stallare på den södra delen av ön. Love hade som vanligt stått i fören med blottad byst för att vänligen närma sig landvättarna vilka hade svarat med att sörja för deras välbefinnade. Roserna hade hittat både bär och frukter. De bordade åter Noatun och fortsatte neråt kusten. När de kom till Lowestoft i Norfolk, en by tillägnad kärleksgudinnan Love, stannade de ett par dagar innan de fick tag på färskvatten. Sedan satte de åter ut, denna gång för att ge sig ut på havet. Rodulf hade tagit ut riktningarna för att inte segla fel. De kom ut på Nordsjön och skymtade
snart de sydfrisiska öarna. De fortsatte uppåt mot de nordfrisiska efter att ha passerat Helgoland.Ett tiotal grindvalar simmade bredvid Noatun. De slog följe med båten. Roserna vinkade till dem.Den Heliga Solen värmde. Grindvalarna fortsatte att simma bredvid Noatun och Roserna tog det som ett gott tecken.Grindvalarna följde Noatun i tre dagar. Det visade att havets invånare var vänligt inställda och att ingenting skulle drabba Roserna under resan. Den Heliga Solen sjönk ner bortom den rand som skiljer hav från himmel. Love tyckte att upplevelsen var bland det vackraste hon upplevt. Roserna kom till Danernas land och fortsatte upp längs kusten tills de kom till
Skagen, den nordligaste udden i Danernas land. De slog läger och gjorde
fast Noatun. De såg inte till någon människa. Roserna vilade på stranden
och tog det bara lugnt. De hade färdats långt och kände sig slitna. Love kände av sträckningar i armmusklerna av rodden. Hennes händer hade valkats än mer. Hon hade också blivit solbränd av alla dagar i den Heliga Solen. Hennes blonda hår lystrade än mer mot Loves brunbrända kropp. Love låg på Skagenstranden, och hänfördes av ljuset. Det milda sakta vackra ljuset som gav en alldeles särskild känsla. Love kom att tänka på Diserna. Love visste att i Skagenljuset fanns Disernas kraft. I det matta solskenet spred sig Disernas Hug runtom. Med hjälp av Skagenljuset genomlös Diserna allting omkring Love och henne själv med evinnerlig kraft för ett evinnerligt liv. Love tog av sig sin tunika och lade sig naken på stranden i det Heliga Solljuset. Hon lät Skagenljuset täcka alla delar av hennes kropp. Love kände hur hon fylldes av ny kraft och välmående.
Love kände sig litet yr av den kraftiga hettan i Solen. Love tänkte på Solguden Ull och tog emot hans livgivande strålar. Hon log när hon tänkte på att hon kanske skulle bli bebådad av Ulls Solsäd, hon hade ju fått det Heliga Tecknet av Hofgydjan Loweswater, en guldkedja belyst av Ulls Solsäd. Guldkedjan hängde runt hennes hals och Love kände hur den sög åt sig värme från de Heliga Solstrålarna. Love hade nu förstått att hon skulle bebådas och att det skulle bli Solens barn. Love somnade och vaknade av att Maren kittlade henne med ett grässtrå. Maren log
och sade att hon ville hitta på bus.  Karla som stod bakom nickade.
-Jag ser på er att ni vill hitta på nåt rackartyg, sade Love när hon satt sig upp.
-Just det, sade Maren. Kommer du ihåg vad vi brukar göra när vi jobbar på åkrarna och hade blivit trötta på att svinga hackan. Mellan hömånad och höstmånad när någon ensam man råkar gå förbi sädesfälten där kvinnorna skördar säden, så är han lovligt byte för alla kvinnor som arbetar på fälten. Hömånad är stunden, kom ihåg det Love.
-Jodå, den Yausa-seden kommer jag ihåg sade Love och lade sig återigen ner på stranden, men nu är vi Danernas land och de har kanske inte samma sedvänja här.
- Love, sen när har du blivit så fin i kanten, svarade Maren.
- Sen när skulle du ha nekat en Yausa? frågade Karla Love och tittade stint på henne. Du brukade ju vara värst. Den som krävde mest och gav den påsatte mannen rejält med stryk när han inte längre hade styrkt lem.
Du brukade vara den som först slet av mannen kläderna och också såg till att han fick springa naken hem.
-Ja ja ja. Visst så var det förr. Men nu är vi inte på åkrarna och långt från Roden, sade Love och vände på sig.
Maren och Karla tog också av sig tunikorna och lät Solguden Ulls strålar fylla deras kroppar. De låg på stranden under hela förmiddagen.
Love vaknade av att hon hörde en mansröst som talade till dem. Hon förstod först inte om det var en av de andra Roserna men hörde snart att det var en fiskare som kommit längs stranden med sitt metspö och sin korg med skaldjur. Han hade ställt sig för att titta på de tre kvinnorna.
Han stod tyst en lång stund och betraktade Love, Maren och Karla.
- Är han inte lovligt byte? undrade Karla och tittade på Maren.
- Han kan inte bli mycket lovligare, svarade Maren och rusade upp.
Karla hängde på. Mannen som knappt var över fem fot lång, långt brunt-beiget hår i trettioårsåldern hann bara ta ett par löpsteg innan Maren hunnit i fatt honom och slagit ikull honom med ett bensvep. Karla kastade sig över honom och rev av hans kläder. Maren kopplade ett stadigt grepp runt hans armar och hals. Love kom snabbt på fötter.
Yausa-Yausa ringde det i hennes öron. Hon rusade fram till Karla och Maren som höll i den vettskrämde mannen. Maren kastade ner honom på stranden och satte sig på hans händer. För att han inte skulle vara alltför kaxig sopade hon till honom med en trägren. Love kastade sig
fram och tog tag i hans Völse. Karla höll i hans ben. Mannen trilskades, sparkade och tjöt så att Maren och Karla nödgades byta plats. Maren putade ut med sin fasta byst och Karla smekte hans panna med sin Mornir. Love runkade upp mannens lem till angenäm styrka och när väl ståndet infunnit sig satte hon sig grensle över honom. Hon förde in Völse och ökade takten. Hon dunkade sin Mornir i hans lemrot. Han kved och skrek om vartannat bara för att få en ny råsop av Maren.
Vid varje smäll slaknade dock ståndet och de fick ånya runka upp hans lem. När Love efter en lång stund var nöjd satte sig Maren grensle
över honom. Love tog hand om hans armar och såg till att han höll sig i styr. Han gjord allt mindre motstånd och Love kunde se hur hans ögon började snurra runt av den omilda men tydligtvis lockande behandlingen. Maren lade märke till att det började rycka i mannes lem och hon reste sig snabbt och tog tag i ståndet för att hjälpa till
Den vita Säden sprid sig över hans mage och runt Marens hand. Maren fortsatte att smeka hans lem. Han ville inte riktigt vara med så han fick sig en örfil. Karla tog över bearbetningen och snart infann sig ånyo ett sedesamt stånd. Karla äntrade nu mannen som nu inte längre visste var han befann sig. Karla rörde sina höfter upp och ner. Mannen stönade allt mer. Karla daskade sin skinkor mot mannens uppfläkta innanlår så att det stänkte av kättjesaft.Mannen stånkade allt mer och högre. Karla
ställde sig på huk och guggade mannens lem mot sin Mornir. Love såg hur det ryckte till i mannens Völse. Hans säd sprutade och fastnade i hennes blygdhår likt ett pärlband. Karla gnuggade förtjust in säden
i sitt blygdhår och torkade sedan av sig på mannes bröst.
-Bra att han har en rejäl handduk till förfogande, sade Karla när hon torkade av det sista av hans säd. Under tiden hade Love rivit sönder mannes kläder.Upp kom en massa uppdämd ilska som tidigare inte fått utlopp. När hon kom tillbaka upptäckte hon att mannes lem hängde slak. Hon tog i hans lem och börja att berabeta den med sin mun. Han började vrida på sig för att komma undan. Han skrek saker  som de inte förstod. De sade åt honom att hålla stånd tills de var nöjda. Han skakade uppgivet på huvudet. Efter en stund reste sig återigen en ståndsfäig lem och Love sänkte sig ner över honom, denna gång med ryggen vänd mot honom. Fiskaren sprutade en tredje gång och nu ville Maren utnyttja honom. Den påsatte fiskare kunde inte längre få stånd trots att Maren runkade honom med all kraft och Karla sög. Love tryckte in sin Mornir i hans ansikte och skrek åt honom att slicka. Han slickade inte. Love blev utom sig av raseri och gav honom ett par knytnävslag i ansiktet. Maren och Karla gjorde ytterligare ett par försök att få fart på hans lem men den hängde livlös. Love dunkade sin bakdel i mannes ansikte bara för att få sig ett bett i ena läppen. Hon reste sig upp. Kom på fötter och skrek åt Maren att vända på honom. Maren gjorde som Love hade beordrat. Karla såg till att mannens röv kom i luften. Love spottade i mannens håriga bak och körde sedan in samma trägren som han tidigare fått smisk med. Mannen tjöt rakt ut. Han ryckte till och vred på sig så att han återigen hamnade på rygg. Han förde händerna mot sin bakdel men Maren var snabbare. Hon låste hans händer en gång till och Love ställde sig bredbent över den fasthållne fiskare och lät sitt vatten strila över hans ansikte.  Han spottade och fnös. Karla och Maren skrattade gott. Love sade åt Maren och Karla att släppa honom. Medan mannen samlade ihop sin korg med skaldjur och sitt fiskespö skrek flickorna i kör: Yausa, Yausa, Yausa-Yausaman.
Han försvann med sin korg och sitt fiskespö samtidigt som han försökte rycka ut trägrenen ur röven. Love skrattade som hon aldrig gjort tidigare i sitt liv.
De låg kvar ett tag trots att dagen redan blivit sen. De återvände sedan till den plats där Noatun låg förankrad. Roar berättade för Love att de hade sett en vettskrämd man naken komma springande endast iförd korg och fiskespö som skrek någonting om kvinnlig gruppvåldtäkt och att vi borde fly för våra liv.
- Vi förstod genast att ni hade varit i farten så vi svarade ingenting. Men nu är det bäst att vi sätter ut till havs innan de har samlat i hop en hel här.
  Eller också tycker han att det är så pinsamt att han inte berättar, sade Rodulf och lossade på Noatuns bogsprötstamp.
De slörade ut från Skagen och satte av mot kusten på andra sidan. Rodulf hade färdats här många gånger tidigare och han kände till vattnen.
Love tyckte att Gudinnorna hade visat sin gynnsamma sida. De hade till och med bjudit på en Yausa och det sker inte var dag. Hon låg längst ut i fören och såg hur Noatun klöv vattenytan. Love älskade det kluckande ljudet mot fören. De skymtade Läsö på styrbords sida och Rodulf sade att de låg rätt. De hade medvind men det var egentligen självklart därför att delfinerna hade följt med dem på vägen. Inget kunde drabba dem.
Så fort de hade fått syn på fastlandet lade de om kursen norrut. De färdades mot Tanum, en av vanernas mest Heliga platser.
 

Next...