BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR GEIRWALD KOM TILL TANUM

Asahären tågade mot Tanum. Hövding Walter hade hört talas om allt guld som skulle finnas i denna by. Alla i asahären berättade den ena sagan efter den andra om vanernas guldrikedomar. Det fanns inget hejd. Hästar av guld, lurar i guld, halssmycken i renaste guld, vagnar
solskivor, stoder av Solguden Ull, stoder av Jordgudinnan Njärd i guld.
Guldtörsten ökade för varje steg.  Vad Hövding Walter inte visste var att de sex snabba båtarna hade råkat ut för storm och hade tvingats att söka nödhamn på Själland. Samma storm hade delvis också berört asahären men de kunde ändå fortsätta att tåganorrut.
De stal ett antal hästar och fortsatte härtåget medelst hästrygg.
Stämningen var hög. Hövding Walter kände nu att han hade Wotan med sig och att det skulle bra. Han hade fortfarande en känsla av att vara förföljd . De tågade norrut och red förbi Lugnarohögen, som byggts ovanpå en skeppssättning. Geirwald kunde inte förstå varför vanerna hade plötsligt bestämt sig för att bygga en hög ovanpå den åtta meter långa skeppsättningen.
De fortsatte norrut till Eldsberga, där Kellner nästan skrämde livet ur en grisaherde som berättade att en jättelik kultyxa fanns i gånggriften som mätte sex gånger sjutton fot. Kellner hade blivit så upphetsad att han rusat fram till gånggriften för att på de kraftiga stenblocken.
Hövding Walter hade talat om för Kellner att det skulle krävas många dagar, hästar och mycket manfolk för att flytta på dessa jätteblock.
 Kellner skrek för han kunde se den stora kultyxan men inte komma åt den. Han skrek och svor och ruskade sina munbölder.
De fortsatte ritten förbi Hagbards Galge i Asige som bestod av fyra resta stenar i två grupper. Geirwald lade också märke till sex inristade ringarna och den krokiga figur som fanns på den andra stengruppen. Kellner tjöt för det fanns inget byte att röva. Han förslog att de skulle äntra närmaste by och våldta alla kvinnor bara för att göra sig av med besvikelsen över att ha sett byte men inte kunnat ta det med sig.
Hövding Walter hade talat om för honom att de inte hade tid med fritidssysselsättningar om de skulle få med sig något.
Nästa anhalt blev Högaberg inte så långt från Vaursberg. Hövding Walter hade räknat med att hitta en by bredvid Högaberg och det gjorde man också, men invånarna han fly när den såg den anstormande hären. På Hövding Walters order tog de bara med sig smärre saker. Kellner hittat en fin guldring i ett hus och Geirwald fick med sig smält brons. De red förbi Högabergsgravfältet och satte av mot norr. De kom till Ölmevalla, vid Näsbokrok där Geirwald såg åtta stenrösen på en bergudde formad av inlansisen. De största av rösen mätte bortåt sextio fot i omkrets och tio fot i höjd. Kellner vrålade av lycka när han plockade på sig guldringar, smycken, halsband, runda sköldar av hamrad brons. Övriga asar sprang runt och tog för sig av värdesakerna som log helt öppet, helt oskyddade. Geirwald undrade varför vanerna inte skyddade sin ägodelar bättre, men antagligen hade det inte behövts, förrän nu då asarna hade kommit.
Styrkan rörde sig framåt och uppåt landet. Geirwald såg hur öarna växlade. Den ena ön efter den andra dök upp. Han hade aldrig tidigare sett så många öar samtidigt. Vikar och vattendrag, skär och kobbar.
De kom till Kuballe röse, den högsta punkten på ön Tjörn. Röset mätte sextiotvå fot i omkrets och omgavs av en hög mur om nio fot.
Kellner och Hradbart rotade fram ett bronsvärd och ett bronsspänne, en knapp och en rakkniv. De kom i gruff om vem som hade hittat värdeföremålen. Tvistemålet löstes av Hövding Walter som tittade stint på Kellner och frågade om han kunde bära mer byte. En fråga som Hövding Walter svarade själv på. Han sade att Kellner nog skulle få skeppan full när de kom längre upp. Kellner gav med sig med ett grymtande och sladdrade med bölderna så att varet rann längs mungiporna. För att ytterligare visa sin missbelåtenhet drog han senare upp sin tunik framför Hradbart och lät sitt väder vilket förorsakade en mindre kuling med hagel i form av böldvariga konkelbär. Hradbart svarade med att kasta malda svartsniglar i nacken på Kellner. Den blåsvarta sörjan rann längs nacke och rygg på Kellner som vrålande kastade sig på mossan för att torka på snigelsörjan.
Inget mer hände och asarna gjorde nattläger. Geirwald hade hundvakten och somnade. Han väcktes av Kaisper som knäade Geirwald över munnen så att överlåppen sprack. Målet för härtåget var Tanum.
Bättre byte än i Tanum kunde de knappast hitta ansåg Hövding Walter som nu kände att de skulle snart stöta på motstånd.  De fortsatte till Vrångstad, där Geirwald iakttog en stor döse på ett brant berg, byggd av fem stora hällar täckt av ett väldigt stenblock och omgiven av en avlång hög. Runt högen låg en krets av större stenar.
Asarna hörde bronslurarna på lång väg. Geirwald stannade upp vid det säregna ljudet. Asahären kastade sig ner i skydd. Snart reste sig åter Hövding Walter och ledde hären framåt. Ljudet från bronslurarna kom från Kalleby. Vid Fossum smög de försiktigt i skogarna och Geirwald såg en vacker Vigydja dansa på hällen iklädd snörskjol. Geirwald såg hällristningar vart än han kom. Ett virrvarr av mönster, skepp, djur och människorbilder mötte honom. Geirwald funderade över vanernas bergreppsvärld. Han undrade vad de tänkte på och varför. Vad betydde alla skeppen? Varför fanns det en massa bemanningsstreck på däcket på dessa skepp? Och varför alla dessa fötter och Solhjul? Geirwald hade hört att vanerna markerade tiden med hjälp av dessa skepp men han hade aldrig förstått till vilken nytta . Tiden försvann i alla fall. Jo då det kunde vara nyttigt att veta när man skulle skörda och när man skulle så, men varför hålla reda så många år och varför så länge? Ett par år kunde räcka tyckte Geirwald, när han granskade hällbilderna.
Asarna ryckte framåt mot Tanum. De tog sig sakta fram till skogsbrynet och kunde se ett bröllopståg sakta skrida fram längs Högtidsgången ner för berget. Ett nittiotal vaner hade samlats för Helga bröllop.
Brudparet stod på Stallaret och Vigoden höjde den jättelika välornamenterade Vigyxan och förkunnade de Heliga orden som band de två människorna och deras ätter samman. Ristarna hade flinkt redan ristat brudparet och Vigoden.
Geirwald gillade Vhitlycke som orten hette. Det rådde ett lugn och en stillhet som han tyckte om. Men det var endast lugnet före stormen.
Geirwald kunde se att det var troligen högt uppsatta vaner som gifte sig här i Vhitlycke eftersom bröllopsgästerna dingnade av guld och brons.
Ringar, halsband, smycken, Guldprydda Solhjulstecken, finpolerade bronslurar, hästklockor och hästbjällror i guld och brons plingade när hästarna rörde på sig.
Asarna avvaktade. Hövding Walter hade fortfarande inte givit order om anfall. Kellner gnydde av otålighet. Han hade svårt att se läckerbitarna vanka omkring där nere vid ån framför den ristade klippan. Helt plötsligt kom en vagn framfarande och det nakna brudparet satte upp och for iväg med en stormande kusk.
Nästa par vagnar anlände och bröllopsgästerna satte upp. Nu förstod Hövding Walter att de måste gå till anfall. De rusade nerför backen.
Kellner tjöt så hela socken fick kalla kårar längs ryggraden. I fjärran kunde Geirwald höra bronslurarna tuta. Asarna kom ner lagom för att hugga sönder hjulen på en vagn som skulle ta de sista gästerna därifrån. Hradbart och Krigerdorfer rusade först med lyfta spjut och vräkte dessa genom kropparna på de vaner som försökte hoppa av vagnen. Kellener tog sitt svärd och slog av fästbommen på den stegrande hästen för att vagnen och godbitarna inte skulle fly. Alla de nio vanerna slaktades och rånades på sina guldringar och bronsföremål. Hradbart kom med hela famnen full av guldringar och guldkittlar som hade stått på Stallaret. Han sken som en sol. Kellner slet också av vanernas blodiga finsydda kläder, vilka föll honom i smaken. Geirwald kunde på långt håll höra hur bronslurarna ändrade ton och höjd. Nu låt ljudet på ett helt annat sätt än tidigare. Betydligt mer hotfullt. Kriegerdorfer lugnade ner hästen och förde den i motsatt riktning. Asarna hade fått rejält med byte. Nu gällde det att sätta iväg innan de blev upptäckta. De fyllde sin säckar och läderpåsar med byte och spåände upp dem på hästarna och på sina ryggar. Kellner tyckte bäst om att ha koll på allt vad han hade tagit. Han bågnade under tyngden.
Asahären vände om och drog sig tillbaka mot Tegneby. De red med dragna spjut. De hade vagnen med allt byte i släptåg. Plötsligt
kom Anglerna ridande i full skritt rakt mot asahären. De drabbade samman mitt på Tegnebyhällen. Anglerna hade hunnit kapp asahären och gjort sig stridsberedda. Nu anföll de med höjda bågar. Kriegerdorfer, Hradbart, Kaisper satte av rakt mot Anglerna med ett tjugotal asar i släptåg. Striden böljade av och an. Angelerna var skickliga ryttare och omringade asarna som gjordes ner man för man.
Pil efter pil skickade as efter as till Valens rike, de dödas rike. Kellner hade kommit på efterkälken redan från början. Geirwald hade brutit samman av skräck när han såg de anstormande Anglerna. Han hade lagt sig i ett dike och gråtit. Skräcken hade tagit sådan överhand att Geirwald hade svimmat.
När han åter kom till sans var allt åter lugnt. Han såg hur Anglerna hade ridit bort för att söka bröllopsfesten. Kvar på Tegnebyhällen låg många asar döda bland dem Kriegerdorfer, Hradbart och Kaisper. Hövding Walter såg han inte till. Inte heller Kellner. Då hörde han ett brak. Det var Kellner som kom framur buskarna. Geirwald hade aldrig varit så glad över att se det koppärriga ansiktet. Kellner stirrade sig vilset omkring. Han bar på sitt byte och tecknade åt Geirwald att följa honom mot skogen. De sprang in i skogen så fort de kunde.
De dröjde inte länge förrän de åter hörde hovslammer. Anglerna och vanerna kom åter för att söka efter resten. Geirwald och Kellner sprang för livet. Kellner kånkade på den stora ryggsäcken så att svetten rann tillsammans med varet från bölderna ner över halsen. De sprang norrut. De sprang i två dagar och höll sig gömda under natten utan att göra upp eld.Kellner berättade att Hövding Walter och ett tiotal man hade flytt hals över huvud med diverse guldföremål. Övriga asar hade mött döden på Tegnebyhällen.
    Nu stod de där, Kellner och Geirwald, mitt i ekskogen. De hade tappat riktningen. De rådslog åt vilket håll de skulle gå. De ville gå söderut för att förhoppningsvis hitta Hövding Walter och den återstående delen av asahären. Inom sig tvivlade Geirwald på att de skulle hitta Hövding Walter. De gick söderut, åtminstone var det vad de trodde, i själva verket gick de norrut, mot sjön Vänern.
 

Next...