BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR LOVE BESÖKER VHITLYCKE I TANUM

 Noatun närmade sig den Bohusländska kusten. Roserna hade följt kusten uppåt. Rodulf kunde kusten utan och innan. Han kände till varje grynna och varje skär. Han hade färdats till Tanum många gånger och hade många vänner i byarna. Love kände på sig att något hade hänt. Någonting hängde i luften. Hon hade också sett tecken som avgjort påkallade uppmärksamhet. Tre örnar hade stillsamt flygit längs kusten och följt Noatun, men så plötsligt hade de vikit av inåt land. Inte den vanliga dykningen för föda utan snett på ett avvikande sett. Rodulf skakade på huvudet när han såg örnarnas beteende.
 Love skyndade sig att göra ett rundeltecken med handen, d v s en ring
 i luften, för att skydda henne och besättningen mot onda makter.
 De rodde förbi Kuballe röse, Haga, Brattås och Backa. De rundade Valön, på Valöns norra sida kunde de se tre stora rösen i sedvanliga kustlägen. Därefter dröjde det inte länge förrän de skymtade Tanum.
 De gick i land och Love lade sig ner på jorden och lät sin mage och bröst röra vid den bohusländska myllan. Love kände sig som en del av jorden och ville knappt resa på sig. När de hälsat på Jordgudinnan Njärd gick de med raska steg mot Vhitlycke. På långt håll såg Love att det rådde uppståndelse. Många människor hade samlats uppe på berget mitt emot Vhitlyckehällen. De hälsades välkomna av många uppbragda Vhitlyckebor som tävlade om att få berätta det hemska som hänt.  En äldre vithårig fårad man i gråbrungrön tunika med mönstergilla rundlar och Solkors lugnade Vhitlyckeborna och manade till besinning. Många grät och andra visade ursinne. Den äldre mannen sade sig heta Sven och tillhörde Vhitlyckeätten. Han var vigd Lundagode. Sven sade sig känna väl till både hennes far Alf och hennes mor Hofgydjan Leufsta. Medan de talade förde Tanumborna sina döda till Högen på berget en bit i från hällristningshällarna.
 Sven bjöd in Love att deltaga i bröllopsfesten som kommit av sig beroende på det som hänt. Anglerna kom ridande, gjorde halt och och satte av. De kom fram och hälsade på Roserna och Love berättade att de just kommit från Orkney och Newgrange. Anglerna sade sig ha många släktingar på andra sidan vattnet och gladde sig åt nyheterna trots
det hemska som hade hänt.Anglerna berättade hur de hade paddlat i rasande
fart för att hinna upp Hövding Walters här. Det hade varit lätt att följa deras spår.
Alla härjningar hade gjort att alla byar hade noggrannt kunnat redagöra
förvilken väg Hövding Walters mannar hade tagit.
 Anglerna leddes av en liten seg man i välskuren dräkt med ett otal Njärdtecken invirpade i särken. Bakom honom stod en lång kraftig kvinna med mörkblont hår. Hon hade endast ett bröst, det vänstra. Love förstod att hon skurit av sig bröstet för att bättre kunna hantera bågen. Hon kunde nästan mäta sig med Maren, men bara nästan. Hon såg på Maren och Maren såg på den angliska kvinnan. Tycke uppstod inte det såg Love på en gång.
 Roserna och Anglerna erbjöds husrum för att medverka i Vhitlyckebornas
 Högning, d v s begravning. Redan inom ett halvt månvarv var Högnings
 förberedelserna färdiga. De döda vanerna hade lagts på bärbärar som
 bars av sex man och två kvinnor.
 Hela Högningståget utgjordes av bortåt hundrafemtio vaner och leddes av Lundagoden Sven. Tre par bronslurar gick längst fram i tåget.
 Sedan kom ett antal gravsättror med gravgåvorna och efter dem kom
 de närmast sörjande. Därefter Vhitlyckebor och sedan gäster. Sist
 gick de hummande sångarna som hummade gravsången.
 Love lade märke till att Vhitlyckeborna inte brände sina döda som
 många andra sydligare folk.
 De högtidstågade till Grebys stora gravfält. Många Vhitlycke bor
 hade redan begravts här. Hela fältet var täckt med runda Högar.
 De bar de döda rakt in i den öppna kammaren. Lundagoden Sven
 talade länge och påminde om alltings återfödelse och livets eviga
 kretslopp. Att dessa släktingar dött gjorde att fler barn skulle födas
 för att ge nytt liv och ny kraft till Vhitlyckeborna. Nytt liv och ny
 skulle se till att Sederna för alltid levde kvar och ristningarna
 ristades i sedvanlig ordning. Efter att de döda Höglagts gick begravnings-
 följet arton varv runt Högen, nio två gånger varv, för att inneboende
 fruktsamhetskraften hos de döda skulle föras över till de levande
 Vhitlyckeborna för att föra släktet och Sederna vidare.
 Gravåvorna fördes fram av gravsättrorna, främst välsnidade kammar
 och pärlor. Love överlämnade vis Karla ett tyg med Rodens Soltecken.
 Anglerna överlämnade ristade skifferhängen. Alla gravgåvorna lades
 runt de döda i kammaren. När detta var gjort, stämde sångarna upp
 i gravsång. Gravsången rörde Love som kände samstämmighet mellan
 död och liv, begravning och återuppståndelse. Hon tänkte på hur allt
 bestod av små små beståndsdelar och hur dessa i jorden fick ny
 växtkraft och sedan återföddes på något vis. Love ansåg att de döda
 Vhitlyckeborna inte var döda utan redan på väg att återbildas. Hon
 hade just börjat tänka dessa tankar när jorden östes över de bryskt
 nedslaktade vanerna, efter att gravkammaren förslutits Snart syntes de inte
 längre. Snart återuppstår de igen,sade Love tyst för sig själv.
 Sången ekade över Grebyfältet under det att arbetet pågick.
 Det dröjde inte länge förrän Högen hade lagts igen och en fin rundning
 syntes. Bronslurarna ljöd och lät meddela att återtåg skulle ske.
 De återvände till Vhitlycke och alla gravgäster inbjöds till stort
 gravöl hos Lundagode Sven.
- På mina döda släktingars höga uppmaning manar jag och påbjuder
    jag allmän gravgamman. Jag vet att de ville att deras minne och
    återfödelse ska fyllas och hyllas med glädje och inte med sorg.
    Därför lyfter jag den första skålen till återfödelsen av våra döda
    ättemedlemmar. Skål! För runt skålen på det att alla må smaka.
    Skålen vandrade lag om lagom på vaners vis och när den kom till
    Ingolf sade Karla åt honom att inte dricka för mycket utan att ta
    så det räckte åt alla. Ingolf bara log och bäljade i sig så att det rann
    längs kinderna. Vhitlyckeborna och Sven skrattade gott och lät
    nästa skål gå av sin stapel.
    Karla nämnde för Love att hon var orolig för att Ingolf skulle lägga
    kräkla i bronsluren. Karla pekade bort mot hörnet där Ingolf stod
    redan duktigt berusad och kikade in i bronslurens inre. Lurspelaren
    verkade måttligt road och Maren gick över för att hämta hem Ingolf
    När hon kom bärande på Ingolf fick hon ett instick från
    den angliska långa kvinnan som smädade Maren och Roserna.
- Det var en klen typ som inte klarar lite gravöl.
 Maren slängde Ingolf åt sidan och var på väg att de kvinnan en
rejäl omgång då Karla dök upp och fick Maren  att ändra sig.
Det tog Ingolf i armarna och fotlederna och bar ut honom.
Ingolf fick vila upp sig på mossen på hällarna.
Dagen därpå tog Roserna farväl av både Angler och Vhitlyckebor.
De begav sig först södeut för att sedan färdas på Vänern, Hjälmaren    och Mälaren för de längtade hem. De tog sig ner till Orust in i Stigfjorden
De rodde förbi Granhogen, en stor Hög nio fot hög och nittio fot bred.
Medelst Bratteforsån tog de sig till sjön Hällungen och från Hällungen
via småfloder till Huveröd och de tjugo stora Högar och fem
domarringar som låg där. Med stor möda tog de sig uppför Göta älv
och kom till Halleberg och Hästevad. Halleberg utgjorde en jätteborg
med helt lodräta klippor av svart urstark sten. De största stenvallarna
återfanns vid Storegårdsklev som var uppåt 4500 fot långa.
På Halleberg hade man sedan urminnes tider firat olika Högtider.
De fortsatte och kom till Hästevads domarring femtiofyra till sextio
fot i omkrets med åtta sexfotstenar som jämte en gravhög utgjorde
domarringsområdet. De fick medvind och seglade med god fart längs
Vänerns stränder.De rundade Vänersnäs. De gjorde strandhugg vid Flyhov och beskådade de många och fina hällristningarna, Solhjul, tidsskepp, månar i form
av fotsulor, stjärnor i form av älvkvarnar. De stod länge kvar och
beundrade de tätristade hällarna. De rodde fram till Björnsundet och
tog in så att de kom till Vänsjön. De fortsatte att ro genom Ullersundet
uppkallat efter Solguden Ull och kom ut på Kinneviken.
De rodde rakt över viken och kom till Kinnekulle, där de mottogs
med öppna armar av Solfolket på Kinnekulle som berättade om
Falköpings Gånggrifter, tjugo till antalet. Gångrifterna hade samma
riktning mot Midsommarsolståndet som i mittersta Danmark. Därav
kunde Love sluta sig till att gånggrifterna rests för två tusen tre hundra
trettio år sedan vid den stora Solförmörkelsen som kunde ses utmed
hela den vaniska kusten mot Atlanten och upp till Uppland.
Love hänfördes av Kinnekulles utsikt. Den gav ett sådant lugn och
välbefinnande att de satt nästan längst upp hela dagen. Längst upp fanns
ett Stallare och runt satt Hopt och Bond.
Dagen efter fortsatte de uppför Vänern till Åråsviken och in i sjön
Skagern för att senare under dagen göra strandhugg vid Revsten vid
Rudskoga. Vördsamt gick de in i de två domarringar med sju och
åtta stenar. Den ena domarringen var trettio fot i omkrets den andra
tjugofyra. Domarringsstenarna mätte två fot och åtta tums höjd.
De stod där alldeles övergivna när Roserna gick in i dem efter att
Love bett Gudinnorna om tillåtelse, blottat bysten och gjort rundel-
tecknet med höger hand. De fortsatte upp på Letälven och  kom till
sjön Möckeln.  Med hjälp av byinnevånarna i Ölsdalen lyckades
de baxa Noatun över Knutsbo och ner genom Ölsdalen till den långa
sjön Ölen. De fortsatte ner till sjön Toften och gick Svartån upp till
Hjälmaren. Noatun fick medvind och de kunde slappna av. Rodulf
stod som en fast klippa vid styråran och Noatun flöt fram i god fart.
Rodulf beslöt sig att utnyttja vinden så de fortsatte att färdas hela
dagen och hela natten. Övriga Roser hade beslutat sig för högning
varpå de blev liggande i högningen resten av natten. När morgonen
grydde befann de sig redan i Tiggeby och kunde beskåda Brätterösen
Stenssättningar, skeppsättningar, stenfyllda sättningar med mittrösen
och tre kokstenshögar. Den sista kokstenshögen fylldes på av de
Tiggebybor som inte flyttat vidare med djuren utan beslutat sig för
att övervintra på samma ställe som de bedrev sommarbete på.
De vinkade och välkomnade Roserna som blev ett trevligt avbräck
i arbetet. Roserna fick smaka en ypperlig fisksoppa och Ingolf åt
så han nästan storknade. Love höll ett kort tal och berättade förstås
omNewgrange och alla de andra upplevelserna. Tiggebyborna gjorde
stora ögon. Roserna fick väganvisning hur de skulle fortsätta sin
långa resa. De kom in i Mälaren och tog av till höger och kom fram
till Sundbyholm. De gick vidare in i Björsfjärden och kom till
Sörfjärden. De stannade till vid Högberga och fick se två avlånga
rösen samt elva högar av skörbränd sten, bränd sten från bl a matlagning. En gammal kvinna vaktade  den ännu pyrande stenen och hon hjälpte dem med den fortsatta vägen. Innan de for sade kvinnan:
- Love, av Hofgydjan Leufstas ätt. Jag har ett par saker att förtälja dig.
  Inom sin tid kommer det order söderifrån att inlandsmänniskorna
ska föröda alla platser där vårt folk som de kommer att fördriva har hållit
sina Sedvänjor, vare sig detta har skett på Höga berg eller höjder eller
någonstans under gröna träd. Inlandsfolket söderifrån kommer att bryta ner
våra Stallare och slå sönder våra stoder och bränna upp våra Rodar,
     hugga ner våra heliga utskurna träd, och de kommer att
försöka att utrota våra namn från våra heliga Viplatser.
Inlandsfolket söderifrån kommer att slå sönder vårt helhetssynsätt och
dela upp det i delar för att kunna härska över oss. Utan helhetssyn hos
de erövrade folken, är det givetvis lättare att styra även yttre delar av ett väldigt rike.
Ätten kommer att ersättas av makten i söder. Själ och kropp kommer
att säras från varandra. Begreppet Hug kommer att försvinna. Det vi
avser med Hug, d v s att kropp och tanke är förenade, att Hugen är som
en kram, en upplevelse som måste delas med andra för att finnas, det
begreppet kommer att försvinna. Världen kommer att delas i två delar,
en naturlig och en övernaturlig, en världslig och en andlig, en ond och
en god. Det skrivna språket kommer att behärska tanken. På samma
sätt som skett hos Kopterna i Egypten och Armenien. Vårt sätt att tänka är helt annorlunda.
Vi uppfattar allting som genomträngt av krafter, påverkan och händelser.
Dessa är, trots att de inte är iakttagbara genom våra sinnen, så verkliga
att alla ting smälter samman och ingen skillnad görs mellan vår värld
och ‘ den andra’ och mellan ¨vad som verkligen är uppfattbart med
våra sinnen och vad som ligger bortom’. Därför är alla föremål och
helheter i naturen inte skilda från varandra utan förenade med så starka
band att det ena är en del av det andra. Alla delar är en del av en helhet
samtidigt som de i sig är helheten själv. Det blir vad det egentligen
inte är. Varje helhet kan befinna sig på många platser samtidigt.
Alla ting är i sitt innersta väsen levande, ogripbara och dimmiga.
På samma sätt som jag sitter här och vaktar den sista elden som
har bränt den skörbrända stenen. Vi vet att Stenen lever. Stenen
befinner sig nu på många platser samtidigt i sitt sönderbrända väsen.
Så är det också med oss. Allt hänger ihop. Ytterst små omärkliga händelser
kan ge upphov  till skeenden som är omöjliga att förutse. En fjärils
vingslag hos Kopterna i Egypten kan vara den orsak som utlöser en storm
hos oss. Allting upprepas. Allting går igen. Och Love, hav förtröstan
vårt annorlunda sätt att tänka kommer igen, när språket förlorar makten
över tanken. Varje människa utgör en mittpunkt, därför finns det ingen
given mittpunkt även om inlandsfolket söderifrån så hett önskar detta.
Varje öga, varje öra, varje näsa, varje del av vår hud utgör en mittpunkt.
Tack vare mätningarna vid många tusen Midsomrar, Midvintrar, Vårdagsjämningsdagar, Höstdagjämningsdagar, Solförmörkelser o s v
vet vi att tyngdkraften kröker vår uppfattning av tiden i rummet så
att vi uppfattar det som om vi färdades runt, runt.Därför är varje
människa värdsalltets mittpunkt.
Vår helhetssyn skapar en otydlig gräns mellan människan och allt
omkring oss. För oss är det helt naturligt att både vara oss själva och
en annan varelse eller ett annat ting. Därför kan vi mycket lätt anta
djurhamn och anta djurets Hug.
För mitt folk är jorden okränkbar. Varje glänsade ekblad, varje sandstrand
varje dimma, varje äng, varje surrande bi. Allting är Heligt. Vi kan
känna saven som flyter i träden på samma sätt som vi kan känna
blodet som flyter i våra ådror. Vi är en del av Jordgudinnan Njärd
och hon, jorden, är en del av oss. De doftande blommorna är våra
systrar. Älgen, Rådjuret och örnen är våra bröder. De Höga bergens
klippor, ängarnas safter, värmen från älgens kropp, och Vi, tillhör
alla samma släkte. Det glittrande vattnet som rör sig i bäckar, åar
och floder är inte bara vatten, det är våra förmödrars blod. Varje
spegling i sjöarnas klara vatten kan berätta sagan om vårt folk.
Vattnets porlande  är min mormors röst. Floderna är våra systrar.
De släcker vår törst, de bär våra skepp och de föder våra barn.
Vi måste därför visa floden den godhet som man skulle ge en syster.
Kom ihåg att luften är värdefull för oss. Luften fördelar sig i allt
det liv den vidmakthåller och ger oss sin andedräkt. Vinden som gav
vår förmoder hennes första andetag och mottog hennes sista suck.
Samma vind ger också våra barn livets anda.
Kom ihåg att lära era barn vad vi har lärt våra barn!
Jorden är vår moder. Vadhelst som drabbar Jorden, drabbar också
alla Jordens barn. Jorden tillhör inte människan. Människan tillhör
Jorden. Allting är förenat liksom det blod som förenar oss alla.
Människan väver inte livets väv, han är blott en tråd i den.
Vadhelst han gör mot väven, gör han också mot sig själv. Det kommer
Nornorna att tillse. Allting upprepas. Allting går igen.
Kvinna sade detta medan hon rörde med en käpp i den svalnande
skörbrända Stenen. Ingen sade något på en lång stund.
Love tänkte på det som kvinnan hade sagt och gjorde upp
minnesregler för att komma i håg hennes ord.
Kvinnan från Högberga förtalde Roserna att de måste givetvis
beskåda Frejs trästod i Rällinge. Fyllda av uppmuntran bordade Roserna
ånyo Noatun och begav sig iväg mot Rällinge.
Det dröjde inte länge förrän de hade kommit fram till Rällinges strand
och gjorde fast Noatun. De hörde feststämning lång väg. Ingolf
log med hela ansiktet. Han bara lyste fest. Love kände också hur det
kittlade i hela kroppen. Karla blev fnissig och Maren fick
kättja i blicken. De närmade sig byn Rällinge skyndsamt. Love
kunde på långt håll känna doften av nykokade kräftor. Hon som hade
inte hade ätit kräftor på ett helt år. Nu rådde skördemånad, ingen tid
var mer lämplig än skördemånad för att förtära kräftor.
    Roserna kom in i byn som var kantad med långhus. Långhusens vasstak
    hade flätats i snygg och prydlig ordning lade Love märke till.
    Förberedelserna inför festen var i full gång. En kraftig kvinna kom dem
    till mötes. En frågade barsk vilka de var och varfrån de kom och
    i vilket ärende de tänkte sig till Rällinge för nu hade de Heligt i Rällinge.
    Love berättade länge om deras resa till Newgrange och Orkney, om
    vad de hade varit med om. Kvinnan som lyssnade till hennes berättelse
    hade ett fårat, grovt ansikte, kraftiga axlar, mörkblont flätat hår.
    Hon sneglade på dem som om hon inte riktigt trodde på deras berättelse.
    Kvinnan berättade i sin tur att många av deras ättemedlemmar hade
    dött i en sjukdom som de inte visste vad det var för något.  Helt
    plötsligt hade många dött. Varför visste hon inte, men nu skulle de
    dansa till Frejs ära och förtära sjöarnas läckerheter enligt den Sed
    de alltid i urminnes tider hade följt. Kvinnan berättade att alla
 Gydjor hade dött i sjukdomen och ingen lärling hade hunnit gå i lära
 för att lära sig kunskaperna. Love lovade att tillse att en en Gode eller
 Gydja skulle komma till dem för att föra över kunskapen.
 Under tiden hade Karla hämtat en armring i guld som hon gav till
 Love som överlämnade ringen till kvinnan. Först tvekade hon eftersom
    hon inte var vigd. Love talade om att hon var Vigydjevigd och att
 hon just kommit från Newgrange och att armringen endast var virad
 två varv. Helt plötsligt kastade sig kvinnan om halsen på Love
 av tacksamhet. Därefter började hon ropa till de övriga som började
 uträtta bestyr i byn. Kvinnan förde dem till mitten av byn, där
 de skådade en tio fot hög trässtod av fruktbarhetsguden Frej.
 Love ansåg att Frej var en ny gud som inte riktigt levde upp till
 den rang som Fruktbarhetsguden Ing höll. Men hon visste också
 att Frej åtnjöt stor dyrkan i denna trakt och då var det så.
 Frej satt med korsade ben och den ena armen hade han som stöd till
 hakan. Vänster hand låg på knät. På huvudet bar han in toppig
 huvudbonad för övrigt naken. Hans Völse stod rakt upp.
 Ekträet hade gnidits för att skina särskilt mycket. Ollonet på Völse
 gnistrade i aftonsolen. Runt honom låg högar av blommor och
 i hans knä låg nykokade kräftor. Love hade aldrig sett så många
 kräftor förut. Doften spreds sig. Ingolf sade att snart kunde han
 inte hålla emot längre. Karla sade åt honom att lugna sig.
Kvinnan samtalade med en annan kvinna och dansen satte igång.
 Nio män med benvärmare och stånd dansade runt Frej. Trummorna
 ökade takten. Maren lät sin utforskande blick vandra över de
 dansande männen. Hon vädrade byte. Love undrade hur de
 kunde hålla stånd medans de dansade. Trummorna virvlade. Alla
 i byn slog på något som kunde ge ljud. Likadant gjorde Roserna.
 Roar, Visten och Karla hittade en ihålig stock att slå på. Varje gång
 en dansares Völse slaknade måste dansaren lämna dansringen.
 En efter en tvingades de lämna ringen. De utslagna ställde sig i en ring
och började snurra Völse runt runt i högervarv. De fick en vinare som
gav ett surrande ljud när de snurrade den. Det gällde att snurra den
snidade träbiten i ett snöre samtidigt som de snurrade Völse.        Endast Endast den mest ståndaktige skulle finnas kvar. Takten ökade till slut fanns det endast två män kvar. De for runt Guden Frej och snurrade sina kroppar på alla
 vis fram och tillbaka. Till slut föll den ene av delvis utmattning
 delvis sjabbel med fotarbetet. Alla jublade. Den mest ståndaktige
 sprang nu runt Frejs trästod och hoppade på en stor skinnpung.
 Alla skrek. Skinnpungen ledde upp den mjölkvita vätskan genom
 Frejs inre och ut for Frejs säd som spred sig över kräftorna.
 Det var tecknet för att alla fick ta för sig. Nästan som besatt rusade
 alla byns innevånare fram till Frejs knä för att ta för sig av
 läckerbitarna. Ingolf stack som en pil. Love hann inte göra något.
 Maren lufsade fram litet försynt. Karla försökte klämma sig emellan.
 Rodulf, Roar och Visten tog det lugnt. Endast Ingolf och Karla
 fick tag på kräftor och delade med sig till de övriga. Ett våldsamt
 kalasande. Trummorna hade tystnat för trumslagarna var upptagna
 av att få i sig så många kräftor som möjligt.
 Festen fortsatte långt in på natten och Rällingeborna visade sig vara
 mycket festbenägna så det var ett sjå för Rodulf att få upp besättningen
 dagen efter. De ville hem, så de satte sig ånyo bakom årorna efter
 att de tagit farväl av Rällingeborna.
 De rodde på mot vinden som slet i deras kläder. Det var tungt att ro
 men de beslöt att fortsätt i alla fall. Karla och Ingolf ville besöka
 Vansö men de fick inget gehör från de övriga. De färdades förbi
 Arnö och Grönsö och gick upp i Björkfjärden. De stannade till vid
 Munsö för att släppa av Roar som återvände hem.
 De tog in för komma till ‘draget vid Kalmarsand’ där Noatun skulle
 dras över en liten landremsa som hade kommit i dagen.
 Love sade att hon önskade vara ensam och att hon skulle gå upp
 till Rösaring för en stund med Gudinnorna. De visade sig att
 Noatun sprang läck vid dragningen och de tvingades att stanna
 vid Rösaring för att laga henne.
 

Next...