BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR GEIRWALD OCH LOVE MÖTS IGEN

 Geirwald och Kellner stod ensamma i skogen. De hade flytt under
 många dagar och knappt sovit under nätterna. Kellner kånkade
 på den stora säcken med alla guld och bronsföremål. De hade ingen
 aning om var de befann sig. Geirwald hade en känsla av att de
 inte var på rätt väg. Många gånger hade de gått runt och kommit
 där de började. De vågade heller inte fråga någon av rädsla för att
 röja sig. De kunde bara fortsätta att gå. Geirwald ville att Kellner
 skulle göra sig av med skinnsäcken. Med skinnsäcken i famnen
 var det uppenbart vad de hade gjort och de skulle nog inte få en
 nådig död. Kellner vägrade för allt i världen. Då skulle ju hela
 härtåget ha varit i onödan. Med säcken skulle de vara rika när
 de kom tillbaka till Hallstatt. Geirwald erindrade Kellner att det var
frågan om och inte när. De hade hört hundar eller vargar och trodde att
vanerna hade framkallat trolldom. De hade återigen flytt hals överhuvud,
kastat sig en båt som de stal och korsade ett antal sjöar innan båten
sprang läck på ett skär som det inte hade sett.  De åt bär, rötter.
svamp och Kellner lyckades till och med snara en hare som knäckte
nacken av med sina tänder. Det stekta köttet smakade utmärkt men
de befarade att elden skulle locka till sig vaner.
Så höll de på i två månvarv. Till slut sade Geirwald att han inte stod ut
längre. Han måste tala med någon annan. Han måste få veta var de
befann sig. Han sade åt Kellner att gömma bytet och sedan hålla sig själv
gömd tills han Geirwald kom tillbaka. Kellner gick motvilligt med på
förslagen under förutsättning att Geirwald inte fick veta var han skulle
gömma guldet och bronsföremålen.
Geirwald gick en halv dag och kom sedan till ett antal byar. Han gick
rakt in i den första byn han stötte på beredd på att bli nedstucken
omedelbart, men ingenting hände. Fyra kvinnor och ett par äldre män
satt vid ingången till långhusen och vinkade till honom.
Han gick fram och försökte säga något men de förstod honom inte.
Geirwald ritade i jorden och tecknade av de omkringliggande vikarna.
Han pekade på sig själv och försökte se frågande ut. De gav honom att
äta och dricka eftersom han såg utsvulten ut. De tog in honom i ett
långhus och lät honom vila. När han vaknat satt de många människor
runt honom och de sade saker han inte förstod. Sedan satte de fram mer
mat och färsk mjöd att dricka. Efter många förklaringar och många
ritningar i jorden stod de klart att de befann sig i Boglösa. Han försökte
få reda på åt vilket håll havet låg och de pekade österut. Han bugade
och gav sig av för att hämta Kellner. De gav sig av österut som Boglösaborna
visat. De smög genom lövskogarna. Ibland var det mycket svårt att
undgå upptäckt särskilt i de stora ekskogarna där de stora kraftiga ekarnas
löv kvävde all växtlighet på marken. De rundade Ekolnsundsviken.
De kom fram till ‘draget i Kalmarsund’ där de såg en båt stå uppdragen
De skymtade också människor som tycktes laga den uppdragna båten.
För att undgå upptäckt simmade de med hjälp av två stora stockar över
till Rösaringudden. Kellner som inte kunde simma höll på att drunkna vid ett
flertal tillfällen. Särskilt besvär hade han med den tunga säcken.
Men över kom de i alla fall. De smög längs stranden. Plötsligt fick
Geirwald syn på en kvinna som satt i försjunken i sina tankar längst
uppe på Rösaringsberget. Han sa åt Kellner att fortsätta längs stranden.
Han skulle komma ikapp Kellner senare. Det var något särskilt med
kvinnan. Han tyckte att han kände igen henne. Försiktigt smög Geirwald
upp mellan tallarna. Han gick litet till vänster uppför den branta backen.
När han kom upp på krönet möttes han av den vidunderliga utsikten.
Han blickade ut över fjärden och såg öarna låg som ett pärlband i
aftonsolen.
Där kvinnan satt var utsikten helt öppen. Geirwald såg ett antal Högar
som låg på den flacka bergstoppen. Träden hade rensats bort så det
hade blivit en öppen plats. Markväxtligheten var sparsam.
Han kände nu igen kvinnan. Han hade inte haft fel. Det var hon.
Den största skönhet han någonsin sett. Han kom ända fram utan att
hon märkte något. Inte förrän han stod alldeles bredvid upptäckte Love
honom. Love skrek till, mest av förvåning. Love reste hastigt upp och
började springa. Geirwald skrek något som hon inte förstod och försökte
stoppa henne. Hon slet sig lös och hann ta ett par steg. Han hann ikapp
henne och tog fast henne igen. De började brottas. Love körde upp
sitt knä i Geirwalds underliv och han vek sig dubbel. Han hann emellertid
greppa tag om hennes anklar så att hon föll raklång. Han kom upp och
över Love. Hon måttade ett knytnävslag och fick in en träff på Geirwalds
öga som mulnade.Han började riva av Love hennes tunika. Hon
sprattlade med benen och skrek. Geirwald höll hårt om Loves handleder
och hon kunde inte göra så mycket med händerna. De var som fastlåsta.
Love vred och vände på sig. Hon slingrade sig av och an. Hon fick runt
Geirwald och de rullade runt och utför branta slänten. Nu gick det fort.
De rullade allt snabbare nerför slänten tills det plötsligt sa stopp. Love
slog bakhuvudet i en tall. När Love kvicknade till upptäckte hon att
Geirwald hade slitit av alla hennes kläder och hon låg helt naken på magen.
Geirwald trängde in i henne samtidigt som han höll ett stadigt grepp
om hennes hals och nacke. Loves ben var låsta av hans. Hans tunga kropp
låg ovanpå. Loves bakhuvud värkte. Hon kände sig dimmig och yr.
Geirwald stötte som besatt med sitt underliv. Han var på väg att lämna
sig själv. Han var på väg att tappa besinningen. Det här var det
sista han hade velat. Han ville ju bara tala med henne. Han ville att
hon skulle tycka om honom. Han ville göra ett gott intryck, och så
händer detta. Varför gjorde det han det? Tankarna flög runt. Han blev
allt dimmigare. Han var på väg att lämna sig själv och anta djurhamn.
Han hade helt fölorat makten över sig själv. Love kände hur mannen
stötte sitt underliv mot hennes. Hon trycktes framåt i och med varje stöt.
Hon kände hur barkbitarna på marken rispade hennes bröst och under-
armar. Love försökte vrida sig ur hans grepp men det var lönlöst.
Hon prövade att trycka in knäna under kroppen men det gjorde bara
att hennes bakdel kom längre upp samtidigt som hon fick skavsår på knäna.                              Love hade svårt att samla tankarna.Bakhuvudet värkte.
Geirwald tryckte på allt ursinnigare. Med sin tyngd tryckte han ner Love
än hårdare i marken. Tills slut skrek han allt vad han orkade
ut över norra Björkfjärden. Love kände hans lem rycka inuti sig.
Geirwald tog ett nytt andetag och skrek ännu en gång. Nu hördes även
ekot av hans röst. Stilla. Allt blev plötsligt helt lugnt. Geirwalds benhårda
grepp runt Loves hals och armar slappnade av. Love gjorde ett ryck och
kom upp på knäna och sedan drog hon armarna framåt och fick tag på en
trädrot. Med trädroten som stöd ryckte hon sig framåt och kom upp
på benen. Geirwald stod kvar på knä med, av säd, droppande lem.
Love vände sig om, stannade upp ett tag och såg på honom.
Hon tyckte ett tag att han såg ynklig ut men samtidigt söt.Tanken
försvann lika fort som den kommit. Han rörde sig inte. Han bara stirrade
på henne. Love blev ursinnig. Hon tog två steg framåt och sparkade
honom i ansiktet rakt på tinningen så nu hade han två blåa ögon.
Geirwald tog sig åt huvudet och föll om kull. Love rykte till sig sin
sönderrivna särk och sprang därifrån. Geirwald ropade efter henne men
kunde inte förmå sig att springa efter henne. När hon springande vände
sig om såg hon att han fortfarande stod på knä och höll sig om huvudet.
Han skrek Love allt vad han kunde i sitt erbarmerliga tillstånd. Hon
vände sig återigen om men slog inte av på takten. Love sprang tillbaka
till Noatun och berättade vad som hade hänt. Rodulf, Visten och Roar
gav sig av för att söka efter Geirwald men utan att finna honom. De
återvände i skymningen. Maren undrade varför Love hade börjat slåss.
Love svarade undvikande att hon inte hade börjat.
 

Next...