BOKEN OM VANERNA
 
I HALLSTATT

Geirwald vaknade med ett ryck. Han stirrade på rakt upp i långhusets tak. Geirwalds äldsta bror, Brecht sov ännu djupt bredvid, likaså de övriga sju syskonen samt övriga släktingar. Det var trångt. Geirwald hade ont i ryggen därför att han tvingades ligga still hela natten. Han gav sin bror Brecht en rejäl knuf bara för att stunden efter, få ett slag i tinningen av Brechts handlob. Geirwald vände sig om och stötte i sin yngre syster Terrasias rygg.
För att få litet mer plats måste man ta till knep, tänkte Geirwald och måttade med tummen och pekfingret var han skulle få bästa greppet.
Han nöp till ordentligt i hennes nakna skinka. Terrasia ryckte till och körde in knät i sidan på den broder som sov på andra sidan så att han skrek till.
Terrasia, kraftigt byggd, mörkt axellångt tovigt hår, med nästan hopvuxna ögonbryn, rund haka och flackande blick, fanns sig inte i nypet utan dängde till Geirwald med sin hacka. Geirwald kände en växande smärta i höften och hur svullnaden tilltog. Därefter höll sig Geirwald sig lugn. Ett eget hus, tänkte han eftertänksamt. En egen sovplats, en egen härd, det vore som Wotans himmelrike, drömde Geirwald.
Vid Wotan, idag måste jag segra i spjuttävlingen. Åtminstone bli uttagen till fälttåget mot norr. I norr skulle jag kunna vinna rikt byte och hitta en egen bit land att försvara. Jag måste komma med i Hövding Walters härtåg, tänkte Geirwald samtidigt som han lät blicken glida längs innertakets mittbjälke.
Hövding Walter har turen med sig och han offrar rikligt till Wotan, som man bör, erindrade sig Geirwald. Hövding Walter hade lett många härtåg och alltid kommit tillbaka vilket lugnade Geirwalds släktingar.
Innan han somnade bet Terrasia honom i örat som ytterligare hämnd för nypet. Kvinnor, särskilt systrar ska ha stryk, tänkte Geirwald övertygat innan sömnen infann sig.
- Stå upp, skrek Hilbert befallande och sparkade på den närmaste sonen.
- Vi har mycket att göra och här ligger ni och slötrynar, fortsatte Hilbert, en man i gråspräckligt skägg, fem fot lång iklädd välansad vargpälsbeklädnad.
Motsträvigt kom Brecht, Geirwald, Terrasia och de övriga syskonen till sans för att ta itu med dagens sysslor. Solen stod ännu lågt på himlen när Geirwald smackande greppade ådret för att sätta fart på dragoxen. Sakta men säkert rörde sig oxen framåt. Geirwald plöjde så gott ådret tillät. Han ville bli klar med de två spannlanden som tillhörde hans familj för att sedan kunna sätta sig till hästs och rida till marknaden för att deltaga i spjuttävlingarna. Han förbannade ådret och dess ringa tyngd. Geirwald hade hört talas om att det fanns byar som hade åder av  en genomgjuten bronsblandning som gjorde att de kunde plöja både snabbare och djupare än med ett vanligt träåder. En sån skulle man ha istället för att gå här och träla, tänkte Geirwald surt.
Efter en mycket lång stunds knogande låg de båda spannlanden uppådrade och Geirwald kunde vandra hem till byn med oxen och bege sig till marknaden i byn bredvid. Han ryckte i tömmarna på hästen, skänklade och efter en stunds ritt närmade han sig byn Hraden. där de årliga spjuttävlingarna skulle äga rum.
Redan hördes  muller och skrän från byn.
Geirwald strök undan det bruna nacklånga håret. Geirwald var slätrakad
av medellängd och hade mörka ögonbryn samt väl markerade drag.
Han slog av något på takten. I Hraden kände han sig hemma. I Hraden fanns både släktingar och bekanta. Sigbaum, en stor och kraftig Hradenbo i fyrtiofemårsåldern, mötte honom med en Wotanhälsning. Geirwald hoppade ner från hästen och de började tala med varandra. Det fanns mycket att berätta. Vem som hade bytt till sig vad och när, vilka nya bytesvaror som dykt upp på marknaden. Mest rörde sig samtalet om vem som skulle vinna spjuttävlingen och vilka som ville,och skulle få, följa med Hövding Walter mot norr, till vanernas land. Landet som var överfyllt med guld och rikedomar som enligt sägnerna skulle ligga helt öppet på deras heliga stenar.
Sigbaum antydde att Hradbart skulle segra. Ingen kunde kasta ett spjut så långt och träffsäkert som Hradbart. Hradbart hade också de magiska krafterna på sin sida. Det hade stått klart i den senaste tvekampen då Hradbart kört spjutet rakt genom den andre kämpens sköld. Spjutet hade sedan med rusat rakt genom lungorna för att sedan nagla kämpen i ett träd. Hövding Walter hade redan låtit meddela Hradbart att han var önskvärd i fättåget mot vanerna. Hradbart brukade också varje onsdag, som de också kallade Wotansdag, offra kycklingar vars blod rann över hans spjut, till Wotans ära, sade Sigbaum.
Hradbart blir svår att slå, tänkte Geirwald. Sigbaum fortsatte att berätta
om Kellner, en sexfotskämpe som hade ärr över hela kroppen efter strider med olika folkslag och av koppärrspesten.
- Han är så fruktansvärd att skåda att motståndarna darrar av skräck bara de får syn på Kellner, sade Sigbaum med stirrande ögon.
 -När han skrattar eller vrålar, det är svårt att veta vilket, ser man de vidriga variga bölderna i hans mun, vilka han tycks tugga på. Kellner är ett monster rätt och slätt.
Sigbaum såg på Geirwald och sade sedan att han inte ville skrämma upp honom och att allt skulle gå bra. Dessutom kunde det vara skönt att ha med sig kämpar som Kellner och Hradbart om vanerna skulle göra motstånd. Sigbaum öppnade sin dörr och de steg in i hans långhus. Sigbaum tecknade åt en ung vacker slavinna med mörkt långt hår, att hämta något att dricka.Ängsligt tasslade hon ut i nästa rum och hämtade
en stor bägare fylld med mjöd. Geirwald och Sigbaum satte sig till rätta
på två bäddar av getskinn.
Slavinnan kom in för andra gången. Denna gång med två glas, sex tumm höga glas i grönt ogenomskinligt glas. Geirwald hade aldrig tidigare sett sådana dyrgripar. Han hade endast hört talas om att det fanns sånt glas, men att få se glas i verkligeheten, det var ett under. Slavinnan hastade mot de båda männen men snubblade på en ojämnhet i jordgolvet. Det ena glaset krossades men det andra lyckades hon rädda.
Sigbaum blev utom sig av ilska. Han slet till sig det oskadade glaset och räckte det till Geirwald. Sigbaum vrålade till slavinnan som lade sig på getskinnsbädden och drog upp sin beklädnad. Hon låg på magen med händerna över huvudet. Sigbaum ryckte åt sig ett långt hasselspö som hängde på väggen.
- Jag ska lära dig att inte tappa dyrbara saker, skrek Sigbaum så illröd i ansiktet att Geirwald trodde att Sigbaum skulle tappa skägget. Slavinnan drog snyftande klädnaden ännu längre över huvudet. Sigbaum tog sats och lät hasselspöt piska hennes nakna bakdel. Hon skrek när smärtan började kännas. Geirwald kände sig illa till mods, men han kunde inte göra någonting. Sigbaum skrek något ohörbart och spöt ven åter genom luften. Hon ryckte upp huvudet och skrek. Spöt randade hennes vita bak rapp för rapp. Geirwald kunde se hur slavinnans bakdel skiftade färg från vit till rosa för att sedan bli allt mer röd. Sigbaum tog sedan en bägare mjöd och hällde mjödet över hennes uppiskade brinnande stjärt. Sigbaum skrattade grovt och högt och befallde henne att hämta en träbägare istället för det krossade glaset.
Fumlande, halvt i blindo, kände hon på sin ömma bakdel, och försökte få ner klädnaden över kroppen samtidigt som hon sökte sig mot det andra rummets öppning, vilket gjorde att hon trillade ytterligare en gång , bara för att få ett sista rapp över ryggen från en skrattande Sigbaum.
- Jag ska lägga ett gott ord för dig hos Hövding Walter, sade Sigbaum närhan satte sig.
- Min far bad mig överlämna detta spjut till dig, utifall du blir utvald att följa med Hövding Walter, men endast då. Kom ihåg att det är ett familjespjut som ska gå i arv. Sigbaum lät Geirwald titta på spjutet.
Geirwald lät blicken glida över spjutets ingraveringar, hjortar, hornbeklädda ansiktsmasker, ormar, heliga kittlar, heliga tecken. Spjutet tycktes rymma en hel värld. När Geirwald noga inpräntat tecknen gav han spjutet Sigbaum åter.
Det uppdagades att Geirwal kommit en dag för tidigt och att tävlingarna skulle äga rum först nästa dag. Sigbaum erbjöd Geirwald att sova över. Ett stort kvällsmål avnjöts och därpå inföll nattvilan. Geirwald lade sig på en fäll på några fots avstånd från Sigbaums sovplats. Geirwald hann få syn på slavinnan som kikade ut genom förhänget i det andra rummet.
Han blinkade med ena ögat och hon log tillbaka. Skönt tänkte han. Hon verkar ha hämtat sig. Flera av Sigbaums och Geirwalds släktingar kom in och lade sig bredvid. Det blev åter trångt.
Geirwald kände sig nöjd med dagen. Han grunnade på sitt val. Antingen skulle han stanna hemma i Hallstatt och bruka jorden, troligtvis i ständig träta med sina bröder eller också skulle han få ge sig ut och söka lyckan på annat håll. Det innebar fara, men också hopp om rikedom och ära.
Geirwald ryste när han tänkte på Kellner. Det vore inte roligt att ha honom som fiende. Tänk om vanerna hade något liknande? Vad skulle kunna hända då? De kanske inte alls var så fredliga och vänligt inställda som alla sa. De kanske var stora och starka och kanske förskräckliga, fortsatte Geirwald att grunna.

Egentligen ville han inte ge sig ut. Han trivdes bra i Hallstatt, men det fanns inte plats för honom. De var för många i familjen. Det ständiga kivet med bröder och systrar gnagde inom honom. Vem skulle ta över gården? Han, Geirwald hade inte en chans. Gården var redan delad från hans farfar. Gården var för liten, endast 14 spannland d v s sju tunnland, räckte inte långt för en stor familj som i sin tur väntade tillökning.
Han hade egentligen inget val. Omständigheterna gjorde att han inte hade möjlighet att välja. Dessutom spirade hans  nyfikenhet på vad som fanns i landet där borta, landet vid kusten. Kustlandet med alla rikedomar, kusterna kring Östersjön, Nordsjön och Angliska sundet, de stora skeppen, alla tidsmätningsredskap, alla bronsföremål, allt guld, alla dyrbarheter.
Det skulle nog gå bra om han tillbad Wotan och Tiwas tillräckligt många gånger, med pannan i marken. Han sträckte handen uppåt för att nå glaset med mjöd. Slavinnan hade ånyo fyllt på. Han tittade sig omkring för att se henne men hon syntes inte till. Mjödet rann längs strupen och han kände hur mjödet hjälpte honom till sömnens rike.
Solen stod lågt när spjutkastarna radade upp sig för att delta i tävlingarna. Namn efte namn ropades upp. För varje namn  som ropades upp ställde sig ytterligare en krigare i ledet. När 49 deltagare namngivits, förtäljde  talaren  spjuttävlingens regler. Spjut skulle kastas: i språng, i strid, i ring och slutligen skulle man tävla om vem som kunde kasta längst.
Den första utmaningen gick ut på att man skulle springande träffa två uppställda stockar eller komma mellan dem. Avståndet var 24 fot. För att ytterligare öka svårigheten skulle deltagarna hoppa samtidigt som de skulle kasta. I denna tävling lyckades en kämpe vid namn Kriegerdorfer bäst. Kriegerdorfer var lång, smal, benig, med håliga ögon och tunt ljust hår och ägde en enorm hoppförmåga. Kriegerdorfer missade inget av de sjutton kasten. Hradbart kom fyra. Geirwald blev sexa.
Kellner höll så när på att bli utslagen men efter att ha hotat domaren med stryk tilläts han vara kvar i tävlingen.
Tävligarna fortsatte under hela dagen. Geirward gjorde bra ifrån sig,
särskilt i längdkasten. Hövding Walter följde tävlingarna med stort
intresse. Att hitta de bästa krigarna utgjorde en livförsäkring för Hövding
Walter själv. Krigarna skulle ha den rätta inställningen. Löftet om framtida byte skulle bära hela kostnaden för härtådet tills dess att byte
hittats i tillräcklig mängd. Men intill den stunden nödgades Hövding Walter betala utlägg för att hålla sina kämpar på marsch. Därför gällde det att hitta rätt män med uthållighet och bytesvillighet.
Hövding Walters här skulle ta sig en bra bit genom det keltiska kulturlandskapet innan de träffade på Vaner längs kusten. Hövding Walter hade därför redan för två år sedan förskott hövdingarna längs vägen att hålla mat i beredskap, mot betalning förstås, så att ingen skärmytsling uppstode, innan byte kunde tas. Första nymåne efter Göje månads slut, d v s den andra månaden efter Midvinter, skulle härtåget löpa av sin stapel med utgångspunkt i Hallstatt.
Efter spjuttävlingarna lät Hövding Walter meddela att de som önskade
följa med på härtåg mot kusten i norr skulle samlas vid den stora eken.
Spjuttävlingarna  vanns av Kriegerdorfer med Hradbart på andra plats.
Geirwald kom sjua. Kellner uteslöts när han, i vredesmod, bet av ett av de heliga tävlingsspjuten så att bölderna sprack, och i samma vredesmod
vridit av örat på en av medtävlarna som råkat stå för nära. Kellner lär skattande, brölande, ha förtärt det avslitna örat vid kvällsmålet.
117 män hade församlats vid eken för söka plats i Hövding Walters härtåg. Hövding Walter hade gärna tagit med alla med han hade enbart
förråd för 30 - 35 man, som mest 35 personer men helst 30. Då blev det
mindre gny om matransonerna. Som redan var knapert tilltagna.
Han blickade ut över den församlade skaran. Där fanns alla sorters män,
store och små, friska och lytta, allvarliga och flinande.
Han nickade åt Kriegerdorfer och Hradbart. Hövding Walter gick nu längs raden av män och granskade dem sorgfälligt. Ett felval nu straffar sig senare. Han ställde korta rappa frågor till några av dem. De svarade så gott de kunde. Ibland skakade han bara på huvudet och gick vidare
ibland nickade han och den utvalde kunde lämna ledet för att sälla sig Krieger dorfer, Hradbart och de övriga utvalda.
När tjugo kämpar var utvalda stannade Hövding Walter vid Geirwald.
Geirwald stelande till. Hövding Walter strirrade honom i ögonen.
Hövding Walter sökte erindra sig vad han sett av Geirwald och kom ihåg
hans långa spjutkast. De kunde komma väl till pass. Hövding Walter nickade och Geirwald kände knänen svikta men tog mod tillsig och ställde sig bland de övriga tjugo. Till vänster om honom stod en man med endast ett öga som stirrade på Geirwald. Geirwald såg honom i ögat.
Ondskan strömmade fram ur det kalla bruna ögat. Geirwald rös och höll på att tappa fattningen.
Efter ytterligare tiotalet kämpar kom Hövding Walter till Kellner. Han
visste att han skulle få problem med lydnanden och så var han ju så stor.
Kellner skulle säkert äta för två. Å andra sidan kunde det vara brukligt att ha med ett monster som Kellner för att skrämma fienden.
Enbart Kellners vedervärdiga utseende skulle vinna månget slag.
-  Lägg dig ner! beordrare Hövding Walter
Kellner läst sin 285 pund tunga kropp falla rakt ner i gyttjan och blev
liggande. Hövding Walter ställde sig på Kellners rygg.
Utmärkt Kellner, Du är med oss, ropade Hövding Walter och klev på
Kellners bakhuvud för att inte söla ner sin fotbeklädnad under det att han
gav order om uppställning för vidare order.

Geirwald återvände omskakad till Hallstatt. Han var glad att han hade
lyckats så bra. Farbror Sigbaum hade glädjestrålande lyckönskat honom
och överlämnat det ornamenterade spjutet. Geirwald känslor blandades,
än kände han förnöjdhet över att lämna familjen, än kände han äventyrslustan, men också fruktan för vad som skulle kunna hända honom på härtaget. Ingen vissate om han skulle komma tilbaka levande eller lemlästad. nu fanns ingen återvändo. Nu skulle han gå med i härtåget den första nymånen efter Göje månads slut.
Hilbert, hans fader, var överlycklig. Hans son Geirwald,hade lyckats i spjuttävlingarna och blivit uttagen till Hövding Walter härtåg, vilket innebar att försörjningsbördan hemmavid lättade.
- Nu ska du vinna stort byte och ära för familjen. Tveka inte i slaget, då är du förlorad. Slå först och fråga sen, var de faderliga råd Geirwald fick med sig på vägen tilluppsamlingsplatsen straxt norr om Hallstatt.

Next...