BOKEN OM VANERNA
 
LOVES AVRESA TILL NEWGRANGE

Love vaknade långsamt. Röken från eldhärden gav ifrån sig en välbekant
doft av igenkännade. Hon vände sig och lade sig på den andra sidan.
Hon hade blivit utvald att företräda Rosernas stam vid mötet i Newgrange och i dag skulle resan gå av sin stapel. Under resans gång skulle man hämta upp andra vaner längs kusterna och sedan åka till Eirs
land och de heliga platserna Newgrange, Knowth och Dowth i Boynedalen. Roserna var i full  gång att avsluta arbetet med ett stiligt skepp som skulle föra deras utvalda till Newgrange.
Ett praktfullt långsskepp med höga bord, styråra och arton roddplatser.
Två gånger nio. Skeppet var smidigt och kunde med lätthet framföras av mindre besättning. Längs skeppets sidor syntes rikliga tecken och utsmyckningar, solkors, hoppare, slingor, skålgropsstjärnor, träd, tidsskepp, fruktbarhetstriter. Att i enlighet med Gudinnornas vilja. Njärd,
Vår, Syn, Sol, och förstås Eir, läkekonstens och Landet Eirs Gudinna.
Alla föreställdes med sitt Heliga Tecken på skeppet.
När Love kommer till båtplatsen var det mesta redan iordningsställt. Hon
hade haft en lång genomgång med farbor Höskuld som hade givit henne de heliga gåvorna som hon skulle lämna på vägen till de olika vaniska stammarna som betygelse på vänskapen men också som bekräftelse på handeln mellan Roser och övriga vaniska och angliska stammar. Den största gåvan skulle emellertid frambringas vid storstallaret i Newgrange. Bronsgjutarmästarinnan Turid hade tillsammans med sin far Völund tillverkat en särskild bronslur med mycket lågt ljud. En baslur.
- Den når den nionde lågtonen. Hade  Turid sagt när  hon med ett stort leende överlämnade bronsluren till Höskuld.
- Det här kommer att få Danerna gröna av avund, sa Höskuld och granskade mästararbetet.
- Vi håller på med lurens make. Maken blir nog färdig till nästa solfirande, sa Turid och tittade på sin far som drog sig skägget och nickade.Farbror Höskuld överlämnade luren med stort allvar och såg på Love med besinnad blick.
- Love, denna lur är ett mästerverk. Ingen har tidigare gjort en så stor lur den är över 6 fot lång och frambringar toner som får alla vara med i Seden, vare sig de vill eller inte. Var rädd om den. Det har krävt mycken kraft och vilja att ta fram denna mästarlur och få en så låg ton, sa farbror
Höskuld. Love kunde knappt hålla den höga luren. Luren stöttades av ett par stödben som gjorde det möjligt att blåsa stående. Dessutom kunde Love höra klingadet av de nio bronsbleck som slog mot varandra och som alltid gav den där underbara känslan av helighet - helhet.
Williard hjälpte Love att bära gåvorna till båten. Många Roser hade mött
upp för att sjösätta skeppet. Först lastades förnödenheterna och utrustning ombord och sedan Love. Sådan var den gamla Seden. Övrig besättning skulle gå ombord först efter att båten sjösatts. Med hjälp aven finurlig anordning av rullande stockar kunde skeppet sättas i sjön. Men
innan dess hade sjufotsgoden LångeRolf tagit till orda. Love stod i båtens för, med ett stadigt grepp om skeppets älghuvud som utgjorde förens utsmyckning.
- Love, Du har en viktig uppgift. Du ska företräde oss Roser på vägen till och i Newgrange. Må lycka och välgång alltid följa och Ditt skepp som härmed kallas för “Noatun”. Må alla Gudinnor vara med Dig.
Han tog därpå en riska och stänkte av det heliga ölet på skeppets styrbord. Många Roser satte skeppet i rullning och det gled ner i havet.
Love höll hårt om älghuvudet för att inte trilla omkull när väl “Noatun”
klöv vattenbrynet. Noatun gjorde en nigning och när väl skeppet var i vatten drog man det mot strand medelst ett par rep och övrig besättning steg ombord.

Rodulf, en kunnig och ärrad sjöman som hade många sjöfärder bakom sig. Han kunde alla skär, grynnor, strömmar, vikar och Lundar och Harg
med eller utan Stallare. Fyrtio årsvarv.
Visten, en tyståten, stark, högvuxen sjöman som kunde ro i dagar, månvarv, ja nästan år utan att göra uppehåll. Trettio årsvarv.
Karla, en brudsättra som skulle hjälpa Love med kläder, utstyrsel, håruppsättning, tecken, ringar, smycken, gåvor, för att allt skulle vara riktigt som Seden påbjöd. Tjugotre årsvarv.
Ingolf, med rundhylt anskikte och tänder som korsade likt plockepinn, från Esternas rike som kommit medelst båt till Rosernas land och blev kvar där när de övriga Esterna åkte hem. Tjugo årsvarv
Maren, kraftigt byggd, långt över sex fot lång. Med ett brett och härligt bländande leende. Maren hade långt blont svallande hår. Hon njöt av att skjuta med pil och båge och kunde skjuta lövet från eken, bara någon valde ut ett lämpligt att sikta på. Tjugosex årsvarv. Det var besättningen som klev på i Rosernas land. Någon fler skulle äntra under resans gång för båten var stor och fler årpar fanns. Ullfrid ville åka med men fick inte tillåtelse av Morbror Höskuld eller Hofgydjan Leufsta.

När besättningen tagit plats bakom sina åror och tagit de första årtagen
hördes dånet från ett par bronslurar som från stranden tog farväl av skeppet. Love stod länge kvar i aktern och såg farbror Höskuld, LångeRolf, Turid, Höga Rådet och alla de andra Roserna sakta försvinna.Hon kände en klump i halsen när hon tänkte på att hon kanske aldrig skulle återse dem mer, om något hände på vägen eller någonting hände hemma i byn. Det var i och för sig länge sedan någonting hade hänt på en ritual Högtids tågresa. Men ändå, och rykten hade gott om onda människor från inlandet i södern som ville bemäktiga sig kusterna.
Med vemod såg hon sin hembyggd försinna. Hon satte sig ner, tog åran och började ro. Ro ger ro, tänkte hon och rodde. De rodde längs Väddööarna förbi Yxlandet. Efter ett par dagars rodd hade de tagit sig ner till Ekerö, vida känt för sina fina eklundar. På ekarnas öar vilade de en dag och bytte gåvor med Ekeröborna. De gick Högtidstågsgången ner till vattnet och lät sig väl smaka av vildsvinsköttet som grillades till deras ära.
Ekeröbon Roar klev ombord. Han blev snabbt bekant med den rosiska besättningen enär han var en överdängare till att berätta berättelser och sagor. Dråpliga, med mer eller mindre sant innehåll, men de var underhållande vilket var det viktigaste under många timmars rodd.
Färden gick vidare genom sjösystem som bildades farleden. Roar kunde
alla uddar och sund på sina fem fingrar och skeppet gled ståtligt fram genom sjö efter sjö och föröver låg Hovs Stallare. Där gjordes halt och kvällsmål intogs. Alla njöt för omgivingen var förtrollande. Dagen därpå
fortsatte de genom kanalerna till stora sjön och följde sedan kusten förbi nya Kaupingen i Bråviken, d v s handelsplatsen.
Tända vårdkasar ledde dem rätt in i Bråvikens gap. Bergen stegrade sig och gav hälsning. Rosernas ankomst var väntad. Folket i Herrebro hade arbetat länge för att förbereda ögonblicket. Resan till Ings land gjordes
bara vart nionde år. Å andra sidan kom Anglerna på besök dessemellan så så lång tid var det ju inte. Nu kunde de höra en kraftig bronslurston ljuda över Bråviken. “ Hon som står på berget och spelar över sundet” kallades av folket i Herrebro för Bergsundskan. Hon lät tonerna segla över
sundet, skeppet tillmötes. När de väl kommit fram möttes de av en stor församling som hjärtligen mottog dem.
Inför denna högtidliga stund hade många Herrebrobor färdats från kobbar och skär och lade nu an för att slå följe med sina båtar och ledsaga skeppet till gästhamnen.
Love kunde skönja ett smalt sund och till vänster satt hällristare som
slutristade det som tidigare hade visat sig på stjärnhimlen. Att besöket nu kom på exakt rätt tid var som det skulle. Solen började snudda vid horisonten och Rosernas skepp beordrades vila på årorna för att komma rätt i siktlinjen så att de denna heliga dag avtecknade sig mot solen. Allt måste stämma för att ristningen skulle bli rätt. Solens läge, dagens ordning i nummerföljd, skeppets läge så att det beteckhade tiden i förhållande till solen och stjärnorna. När en av Gydjorna helt plötsigt upptäckte att det saknades en roddare blev det stor ordväxling. Då skulle inte antalet dagar stämma, vilket vore att förolämpa Gudinnorna . En av Herrebroroddarna fick simma ut till skeppet för att fylla upp. Egenligen skulle ytterligare en van ha tillstött vid Hovs Stallare men ingen dök upp. Efter att Herrebroroddaren satt sig till rätta och Gydjorna räknade igenom antalet roddare och jämförde med antalet dagar verkade allt stämma och de gav tecken till hällristarna att fortsätta arbetet. Allt var beräknat intill sista ristningsslaget eller årtaget. Herrebroborna var de hällristare som var de mest noggranna och sorgfälliga i sin omsorg att få allt med, Solguden Ull, dagarna, tiden på dagen, de som skulle agera, skådespelarna, hopparna,
skeppen och skeppens läge. Herebroristarna var kända i hela den vaniska och angliska världen för sin noggrannhet.
Love begrundade hur det kunde komma sig att skepp fått en så särskild betydelse. Varför kom det sig att just skepp skulle betyda så mycket.
Varför var skeppen av så avgörande vikt. Kanske hade det med meddelandekraften, kanske med havet, kanske med möjligheten att resa, kanske förenade skeppet kunskap med makt och just därför blev skeppen så framstående på alla hällristningar. Att de skårade tiden tedde sig självklart men var det så viktigt att de just därav skulle få den främsta platsen. Hon stannade upp för tanken om kunskapen. Skeppet stod för kunskapen som kunde förflyttas. Människorna som reste med skeppet förde med sig kunskap till andra stammar som kunde dra nytta av de nya lärdomarna och ingen och inget kunde stoppa det fria flödet av kunskap som reste på havet. Skeppet stod för den obändliga kraften och för den otämjda friheten.
Hon väckets ur sin dagdrömsfundering av Rodulf som litet lätt knuffade
henne i ryggen för att hon att skulle gå ur skeppet och kliva upp på stranden där Herrebros Harggode i björnskinn sträckte sina händer i luften och lät alla fingrar lysa mot solen. Han hade alla fingrar kvar. Således var han en riktig gode.
Han visade att Love skulle resa på sig så att hennes kropp kom att avteckna sig i solen ombord på båten. Han gav ånyo tecken, på det tecknet reste sig Visten med den utsirade bronsyxan. Yxan var tung, mycket tung. Bara bladet vägde över 60 stenar. Skaftet, även det av brons var försett med ett fyrtiotals bjällror. Bjällrorna hördes klingande mellan sunden. Ögonblicket tycktes stå stilla. Tjugosju personer deltog i seden. De stod utspridda längs hällarna för att alla fylla sin uppgift, vare sig den var ägnad åt Gudinnorna eller om gällde själva mätningen.
Love kände det hugstarka i ögonblicket. Vilken lycka att få medverka och stå i Solen. Nu ristade ristarna ivrigt. Sand sten och vatten yrde. Ibland ristade man enbart konturerna för att senare slutföra ristningen. När mästarristaren nickade till Harggoden i björnskinn vinkade han med handen och ett par simmare simmade ut för att ljudlöst föra skeppet till stranden igen. Efter det att Love kommit tillbaka till stranden påbörjades dansen längs klipporna och hällarna. En långsdans som likt ormen och örnen flög över de nya tecken och bilder som tillkommit under dagen. Dansen skulle avslutas med ringdans för Gudinnorna slulle ta emot ristningarna på riktigt sätt.
- Nu mina vänner ska vi gå upp för floden och mot festplatsen så att ni kan deltaga i våra fester som sed är, när vi får besök, sa Harggoden Hasselrot och tog täten för att leda klungan mot festen. När väl de kommit fram radade Roserna upp sig på ena sidan och Herrebroborna på den andra för att överlämna ritualgåvor till varandras stammar. De satte sig ner med benen i kors och seden kunde börja. Harggoden överlämnade ett par hasselnötshalsband och nio stycken vinare som tecken på vänskapen mellan Roser och Herrebrobor. Love överlämnade en ristad smårode i röd gråsten med solkors, tidsskepp, åderbruksristningar i utbyte.
- Välkoma till Herrebro sade den hasselnötshalsbandsklädde Harggoden.
Hur mår din mors bror Höskuld?
- Ån han mår bra, men många månvarv har gått och han vill ej längre resa långt, sa Love.
- Den gläder mig att han mår bra. Vi har många minnen tillsammans. Vi har rest tillsammans på många ritualresor runt vår värld. Han torde vara den som allra bäst kan räkna på Solen och månen och stjärnorna och dagarna. Men, jag berör den tid som flytt. Låt oss nu ägna oss åt oss och njuta den nyss fälld älg som vi har berett till dagens måltid. Älgen har givit sitt kött till oss för att vi ska kunna stärka hans hug, så är det sed, sade Harggoden Hasselrot samtidigt som man såg man såg att han försvann i tankar. Har ruskade sig och fortsatte.
- Dessutom har vi ett bröllop att viga. Bruden och brudgummens klaner ser fram emot att ha er som gäster, forsatte Harggode samtidigt som älgköttet bars fram.
Doften av stekt älg fick näsborrarna att vidgas på besättningen som inte smakat stekt älg på länge. Ingolf och Visten himlade med ögonen av lycka. Ingolf utförde en tacksägelsedans till älgens ära: Maren tillstötte. De fick  inte stöta sig med älgen för då kunde älgen försvinna helt och hela stammar hade blivit utan älgkött under lång tid bara för att de inte hade beaktat älgens hug.
- Söndrar man skogen får man själv och andra lida, sa Rodulf och tog en rejäl tugga  älgstek.
- Roar, du berättelsernas mästare och sägesman. Låt nu orden flöda fritt.
Här finns öl på stora fat, tillräckligt att släcka all törst och slippra mången tunga. Ditt rykte har nått oss här i Herrebro så vi vill höra och hänföras, sa Harggode och rättade till björnskinnet.
- Visst kan jag det, svarade Roar. Nu har du lovat att skänka fritt och stort. Då skall jag berätta om Danernas Hofgydja och vad som hände vid senaste Kyndelstunglet.
Roar berättade och berättade. Alla storskrattade. Vissa fullkomligt kiknade av skatt och trillade av trästocken där de satt. Roar ägde en vidunderlig förmåga att säga orden på rätt sätt vid rätt tid.
Ingolf reste sig inte efter att ha trillat bakåt men så var ölet inte bara  friskt utan också starkt. När de gnagde de sista resterna från älgsteken
kom ett bud från giftasklanerna att det nu var dags för vigning av brud och brudgum. Roserna, utom Roar och Ingolf som sov rusfylld sömn,
gick med löparen till stranden där klanerna hade samlats för att bevittna bröllop och sängledning enligt den gamla seden. Harggoden och brudens mor tog med sig Roserna till hedrande platser på brudens sida.
Love kunde se hur två skepp närmade sig varandra från var sitt håll. Ett skepp med bruden med brudsättra och följe och ett skepp med brudgummen med följe.

De bägge skeppen hälsade och lade varandra bi. Gåvor utväxlades. Därefter klev brudgummen över till bruden skepp och brudskeppet stävade in mot land. På land väntade sex stycken hornspelare och fem personer som ven med vinare så att vinande ljud uppstod. Folket som hade något prassligt eller rassligt med sig rasslade i takt med hornen.
Två Vigydjor förde brudparet upp mot Stenstallaret  alldeles vid stranden. Framför Stallaret stod en lång Harggydja som skulle viga brudparet. Vigydjan hade blond rakt hår och var klädd i gult kläde och runt armarna hade hon de utmärkande ringarna. Bruden vackert rödockrainsmord, hade fått sin giftassnörkjol snörad av brudsättran som ängsligt övervakade att brudens långa lockiga bruna hår inte föll på fel plats. Bruden hade även snäckskal och en väska med brudsaker med sig i ett band runt axeln.
Brudgummen bar en hatt av virkat brun väv samt mantel. På mantelns baksida fanns Vhitlyckeristiningen invävd i gul färg. Brudgummens breda axlar bredde ut hela tecknet så att det syntes tydligt. Runt Stallaret stod  nio kvinnor med benvärmare och danskäppar insmorda med väldoftande oljor. Den blonda Vigydjan började tala om naturens kretslopp och hur allting upprepas, att allting dör och återföds och att detta är livets  mening. Förlovningen, som utlysts i god tid enligt den gamla Seden, för att följas av fästefolkstiden, för att idag bekräftas av bröllopet och sedan beseglas med sängledningen är den sed enligt vilken Herrebrobor och Vaner sedan urminnes tider alltid har vigt sina bröllopspar.
Brudparet stod nu framför Vigydjan och bakom henne stod en Gode med den stora och tunga och sirligt utsirade vigyxan. Till höger ledde  Bergsundskan bronslurskören och till vänster stod sångkören. Arton personer stark. Vigydjan fortsatte och talade om deras plikt att, i samklang med alla träd, buskar, djur, människor, Solen, Månen och  himlavalvets alla företeelser, fostra och stödja sina barn. Efter varje strof ven vinarna och allsången klingade rytmiskt.
Love såg hängivet på bröllopsföljet. Storslaget, tänkte hon. Ett riktigt bröllop så skulle hon också vilja gifta sig någon gång. Karla granskade noggrannt varje sak i bruden och brudgummens utstyrslar. Varje sak hade sin betydelse och det var viktigt att komma håg hur de satt och hur de såg ut. Karla kunde sitt arbete och visade Love på många detaljer som Love inte sett till en början, men efter att Karla påpekat kom även Love ihåg varför tecknet eller saken satt på ett visst sätt.
Vigydjan hade nu kommit till själva vigningsakten då brudparet satt ner och hade lagt händerna på den oslipade vigningsyxans egg. Vigydjan frågade nu bruden och sedan brudgummen om de fortfarande stod fastvid sitt förlovningslöfte som fästefolk att älska varandra i lust och nöd. Både brud och brudgum lovade att stå den andre bi. Därefter höll först bruden sedan brudgummen ett litet tal till den andre i vilket de lovade varandra att hålla i hop. Därpå gav Vigydjan tecken till brudparet att resa sig upp och hon tog fram bröllopsringen och sträckte den rakt ut.
- Vår, äktenskapets Gudinna. Ringen är Ditt tecken för evighet. Ringen kännetecknar naturens eviga återupprepning. Grunden för allt liv på vår jord. Vår, välsigna ring och brudpar. Må Din kraft och styrka alltid följa brudparet på deras vandring på livets alla stigar sade Vigydjan med stark och stadig stämma så att orden bar över ån och runt ängarna.
Hon gav därefter ringen till brudgummen som satte den på brudens ringfinger. Därefter sträckte Vigydja fram en annan ring till bruden som i sin tur satte den på  brudgummens finger. Goden med vignindsyxan lade yxan ner på marken igen med eggen uppåt. Brudparet satte sig åter på knä och lade sina nu ringförsedda händer på vigningsyxans egg. Vigydjan lät vinarna vina och välsignade brudparet samtidigt som hon lade sin hand ovanpå deras händer.  Bronslurarna ljöd. En stund av tystnad.
- Detta äktenskap beseglar vi med avsjungandet av den sång som sedan urminnes tider alltid har sjungits vid bröllop i vår stam, sade Vigydjan och lyfte handen mot kören som stämde upp i allsång. De övriga gästerna som kunde sången sjöng med. Vigydjan sade att nu återstod endast ett inslag innan deras äktenskap kunde förklaras giltigt enligt den urgamla Seden och det var sängledningen. Hela följet med Vigydjan i spetsen tätt följd av brudparet som flankerades av bronslurarna och vinarna gick i takt upp mot ett stort Stallare på en liten kulle snett höger sett från vigningsplatsen. Dansarna ställde ut sig i en ring runt det tre for höga och nio fot långa Stenstallaret. På Stallaret låg en björnfäll. Tre trummor började nu sakta men säkert lyfta fram rytmen och dansarna började sakta vagga. Vinarna ven i bakgrunden. Två vasspipor spelade höga  toner lätta slingor. Då och då stötte bronslurarna. Goden med vigningsyxan ställde sig bakom Stallaret och bredvid Vigydjan. Sångkören och övriga gäster ställde sig som en yttre ring utanför dansarna. Brudsättran tog av brudgummen hatten och manteln och löste upp hans kjortel. Hon tog hans hand och förde honom till Stallaret. Brudsättran lade honom på rygg på Stallaret. Nu gick brudsättran fram till bruden och tog av henne särken. Därpå ledde hon bruden fram till Stallaret. Trummorna ökade takten. Vinarna ven intensivare. Dansarna dansade vildare. Oljan smetade av sig på gästerna som fick antingen röda, gula eller bruna fläckar. Men det hörde till.
Brudsättran förde upp bruden på Stallaret och satte henne grensle över brudgummen. Samtidigt hjälpte hon till att sära på snörkjolen snoddar.
När bruden sakta sänkte sig ner mot Völse tog sättran litet olja i höger han och smörjde in brudens Futh. Love såg hur bruden ryckte till vid beröringen. Sången och ljuden ökade, tillropen från gästerna kom allt tätare. Dansarnas benbjällror som är fastsatta vid benvärmarna, pinglade kätterligt i den tilltagande natten.
När sättran smort in brudens Futh lyfte Gode Vigningsyxan och bronslurarnas dån ekade över nejden. Vigydjan satte sig ner och lät sina tio fingertoppar röra jorden. Hon  nickade. När brudsättran såg att Vigydjan nickade lade hon högra handen på brudens bakdel och förde henne sakta ner mot brudgummens Völse. Med sin vänstra hand höll sättran om Völse  för att styra den rätt. När bruden sjönk ner höjde sångkören tonen och gästerna jublade. Dansen forsatte. Trummorna trummade.
 

Next...