BOKEN OM VANERNA
 
GEIRWALD MOT STRAUBINGEN

Dagen grydde redan när den lilla hären samlade sig. Hradbart, Kriegerdorfer, Kellner och alla de trettiofyra utvalda männen stod framför Hövding Walter beredda på avmarsch. Marschorden lät inte vänta å sig. De hästar som fanns grenslades och kolonnen satte sig i rörelse.
Geirwald bar med sig en känsla av obehag i magen. Han vände sig om gång på gång för att få en sista titt på sin hemtrakt.
-Vänd dig inte om. Se framåt annars snubblar du och det betyder otur för oss alla, sa Hradbart barskt.
Geirwald hastade att falla in i lunken och komma vidare. Någonstans hade han på känn att det här härtåget inte skulle falla ut lyckligt. Efter ett par timmars marsch kände han värk i ben och fötter. Läderremmarna skavde.
Långt fram i kolonnen hörde han Kellners gnäggskratt. De gick under tystnad i många timmar tills de slutligen slog läger. Under bar himmel och utan mat. De hade inte avverkat den sträcka som Hövding Walter hade beräknat och således inte nått fram till det avtalade förrådsstället. Geirwald kände inte av hungern på grund av tröttheten. Han bredde ut sin mantel och föll omedelbart i sömn.

Han vaknade av att Kaisper kängade honom i baken, som väckning.
- Stå upp. Det är dags för avmarsch, ditt slöa helvite,
skrek Kaisper, röd i synen.
Kaisper tjänstgjorde som Hövding Walters uppsyningsman. Kaisper var fetlagd, knappt fem fot hög, kraftiga axlar. Han var också rejält luden och kallades av
mannarna för ¨fåret¨, inte enbart på grund av hans hårbevuxna kropp  utan också för att hans förstånd kunde jämställas med en fårskalles.
Geirwald ruskade sig till sans och Kaisper fortsatte sitt bryska sparkande för att få fart på övriga delar av hären.
Långsamt kom hären på fötter och sakta anträddes marschen. Hövding Walter hade insett att de måste skynda på för att komma fram till förrådsplatsen. De gick ytterligare i tre dygn utan mat. Vatten fann de i en liten kärn och fyllde sina bärkrus.

Till slut kom de fram till en by utanför Straubingen. De var väntade och blev förda till ett långhus. I byn skulle de bunkra upp förråd inför marschen norrut. Hövding Walter hade valt byn för att han fick det bästa priset på förnödenheter. I Hallstatt och i trakten runt Hallstatt hade priserna redan gått upp så pass att det inte var lönt att lagra för ett härtåg.
Geirwald kände smärtor i fötter, vader och lår. Han var inte van att gå så här långt. Vänstra foten hade också börjat vara sig efter att en sulrem hade skurit in.
- Hahahaha, skrattade Kriegerdorfer när han såg Geirwalds belägenhet.
-Ja, så går det när man tar med sig nykomlingar. Du verkar vara en klen typ, fortsatte Kriegerdorfer.
-Häll på det här, sa han sedan och gav Geirwald  en gul illaluktande vätska. Geirwald tog motvilligt emot den gula vätskan. Han hällde den på såret.
- Såja, häll på  allt så blir det säkert bra, sa kriegerdorfer och gick sin väg.
I Straubingen  hade hövding Stickelork dött. För   hövding Walter  var detta ett illavarslande bud enär det
var med hövding Stickelork han hade avtalat om förrådsköp. Hövding Walter hade emellertid emottagits väl av äldste sonen Staubgötler som hade sagt att faderns överenskommelser gällde och att de ansåg att hövding Walter skulle deltaga i begravningsritualen.
Det utgjorde givetvis en stor ära att få deltaga i begravningsritualen av en hövding från Straubingen. Hövding Walter verkade ha lugnat sig efter att fått bra kontakt med sonen  Staubgötler. Hövding Walter tecknade åt styrkan att gå i läger  för att sedan formera sig till två hedersrader när högtidstågen skulle börja.
Hövding Walter följde med byns höga råd  till ett långhus där de satte sig för att gå igenom detaljer inför begravningen. Hövding Walter hade gärna velat tala affärer men han fann tillfället mindre lämpligt.
Sonen Staubgötler  verkade bestämd  och visste vad som skulle göras enligt asatron. Först skulle det offras till Wotan sedan skulle ritualerna kring likbålet genomföras  enligt tradition, därefter skulle en av den avlidne hövdinges många hustrur eller trälinnor ritualdräpas för att läggas på likbålet med sin döde make.
Hövding Walter rös när han hörde talas om hustrubränningen . Han ville inte medverka, men som det såg ut nu kunde han inte neka. Staubgötler fortsatte att berätta. Han hade avsatt en tredjedel av sin fars tillhörigheter till att göra kläder och en tredjedel till ¨nabid¨ d  v s den festmåltid som vidtar vid själva likbränningen. I själva verket hade Staubgötler avsatt en klart mindre summa för dödskläder och ¨nabid¨. Det fanns ingen anledning att slösa bort för mycket tillhörigheter på begravning. Det skulle annars bli svårt
för Staubgötler att fortsätta att göra affärer. Men asatraditionen påbjöd att man delade upp arvet i tre
delar, varav den tredje delen tillföll familjen, av en tredjedel skulle man göra den dödes kläder, och en tredjedel skulle gå till själva begravningsfesten.
Hövding Stickeorks lik hade tvättats och håret hade kammats. Ögon och mun hade tillslutits och han hade lagts på en bädd av strå. Därefter skulle det följa tio dagar.  Likbålet hade iordningsställts och bestod av en
fem fot  hög träställning.  På träsställningen skulle liken läggas och under fanns ett stort förråd av trä och brännbart material. Man började också tillverka hövding Stickelorks dödskläder.
Staubgötler sade nu atthan ville ha ett mansoffer till sin faders ära och till Wotans ära. Rådet skruvade på sig. Att offra män var inte brukligt. Men sonen stod på sig och krävde att den brottsling som blivit dömd för stöld av mat skulle offras. Rådet tyckte inte om att brottlsingens dom skulle omvärderas. Det kunde förarga gudarna. Men Staubgötler skulle onekligen bli hövding efter sin far och att redan nu göra sig ovän med den blivande hövdingen var inte lönt. För att inte köra över rådet gjorde Staubgötler en eftergift. Bägge offren skulle få njuta lyckans bägare. Därvid lät rådet sig nöjas
Efter samtycke från rådet gick Staubgötler vidare och tillfrågade, inför alla, om hövding Walter ville deltaga i hustruritualen. Staubgötler stirrade stint med sina bruna ögon på hövding Walter som nickade lamt. Han rös. Vilken hemsk ära, tänkte han. Han visste att han inte skulle få stånd, och utan dödsbefruktning- oära. Det var också emot hans egna rituella begravningsregler, men dessa fick han vackert lägga åt sidan. Nu befann han sig på annans mark. Han måste tänka ut något. Han tänkte en kort stund .
- Jag önskar vara två, sade han lågmält till rådet.
De äldre männen i rådet nickade bifall. De visste varför. Staubgötler godtog förslaget och gav därefter order till sina krigsmän att hämta brottslingen  och sedan ställa upp i full krigsmundering om två led. Hövding Walter  passade samtidigt på att kalla till sig den man som
råkade stå närmast utanför långhuset  vilket visade sig vara Geirwald. Geirwald förstod ingenting men hövding Walter sa åt honom att hålla tyst och hålla sig vid hans sida och vänta på följande order.   Brottslingen släpades fram till Staubgötler och lades framför hans fötter. Brottslingen var klent byggd med inåtvända kindkotor. Mörkbrunt tovigt hår. Enbart en gråbrun smutsig lärft täckte hans kropp.
Staubgötler, lång, mörk, vass haka, något framskjutna axlar,  tog sitt med hjortar dekorerade svärd och satte spetsen mot bröstkorgen på mannen.
- Vid Wotan, oh härlige krigsgud, ge oss byte och lycka och må all välfärd  följa min fader Stickelork på hans färd till ditt himmelrike. Oh Wotan, Du är den störste guden av alla. Ingen kan mäta sig med Dig. Du är störst av alla. Du härskar överallt. Alla riken är Dina och makten och härligheten i evighet. Det ska endast finnas en gud. Wotan. Den störste av alla. Vi ska alla vidare till Ditt himmelrike, oh Wotan, Ditt himmelrike.
Wotan, Du den visaste guden av alla. Följ nu min fader till Ditt himmelrike. För att Du må mottaga min fader under värdiga former offrar jag livet på denne man till Dig Wotan. Till Din ära, avslutade Staubgötler upprymd av sitt eget yviga tal.

Under tiden hade två män  ur krigarleden fyllt brottslingen med en vätska. Till en början gjorde han motstånd men efter att ha fått ett par kraftiga slag i njurarna gav han efter och svalde hela drycken.
Geirwald åsåg händelserna från tio-tolv fots avstånd.
Hövding Walter hade låtit ställa upp sina män i dödsparad bakom Staubgötlers egna led till ära för den avlidne hövding Stickelork.Brottslingens blick blev nu matt och intetsägande. Soldaterna drog honom fram till ett träkors där de hängde upp honom. De band fast hans händer i tvärslåna.
Hans huvud hängde framåt. De band också fast hans fötter. Två präster  tog fram fem hönor  som nackades och blodet stänktes på den upphängde brottslingen.
Fem män i full krigarmundering sjöng:
- Wotan, Wotan , Wotan, Wotan, Wotan, Wotan, Wotan, Wotan, Wotan,Wotan, Wotan, Wotan, Wotan,Wotan.
Staubgötler som innehade både den sakrala och den världsliga makten hade nu fått dödsmanteln över axlarna och gick med bestämda steg  fram mot den stubbe som ställts bakom träkorset. På dödsmantelns baksida avtecknade sig fem dödskallar i sina hålor. Prästerna
slutade svinga de nackade hönorna. Blodet rann längs brottslingens bringa och lår. Han verkade knappt inse  vad som skedde.
Staubgötler klev upp på stubben  och nådde upp till brottslingens hals. Runt halsen lade han ett rep, två varv.
och kastade därefter tåtarna till två präster som gick åt syd och åt norr. När prästerna spännt upp stryprepet väntade de på klartecken från Staubgötler. Soldaterna fick tecken från prästerna att slå på sköldarna med sina svärd.
- Varför hugger de inte av huvudet, frågade Geirwald
viskande Hövding Walter?
- Eftersom det är ett offer  till Wotan så skall offret inte avrättas som en krigsfånge. Det skulle föra otur med sig.
Geirwald ställde inte fler frågor för att inte blotta sin okunskap ännu mer. En enda gud var för Geirwald något nytt. I Hallstatt dyrkade man många gudar, bland dem Wotan, Mars och Cernunnos. Geirwald hade till och med hört talas om gudinnor. Men det var för länge sedan och det var ingen, tja kanske någon enstaka som tillbad dem.
Här i Straubingen tycktes Wotananhängarna ha tagit ledningen och de verkade mycket stridslystna. De ville inte höra talas om någon annan gud. Det skulle bara finnas en. Inget avguderi var tillåtet. Geirwald vände sig bakåt och frågade en Straubingeman, som stod i tredje led, vilket brott fången hade begått.
- Till alla säger man att han har stulit mat. men jag vet att det beror på att han har dyrkat andra gudar. Hos oss ett brott, sade mannen till svar.
Ljudet från svärdslagen blev alltmer  öronbedövande och Geirwald rättade åter in sig på sin plats brevid hövding Walter. Stämningen var uppiskad. Alla väntade på tecken från Staubgötler, som såg sig omkring. Han tycktes njuta av sin nyvunna maktposition. Fadern hade varit skröplig länge och Staubgötler hade härskat länge dock utan hövdingetitel. Nu var han på väg att också få hövdingetiteln. Han tog kvisten med vilken prästerna hade stänkt hönsblodet på den träkorsupphängde. Staubgötler lyfte upp den liksom stoltserande så att alla skulle få syn på den, även kvinnorna längst bak. Kvinnorna var tillsagda att täcka sina ansikten för att inte förarga den store guden.
Staubgötler  förde ner  kvisten  till bröstet och fattade den med bägge händer. Då slutade krigarna att slå på sina
sköldar. Det blev dödstyst. Det var så tyst att när han bröt av kvisten lät det som om en trädstam hade knäckts
Det gick ett sus genom den församlade skaran när de två prästerna drog struprepet med all kraft åt två väderstreck, norr och söder.
Som jag har knäckt denna kvist ska jag knäcka fruktbarhetsgudinnorna, tänkte Staubgötler och log segervisst.
Den träkorsupphängde ryckte till och grimaserade illa i ett par ögonblick för att därefter låta huvudet falla slappt framåt.
-Oh, Wotan, mottag vårt offer . För honom till Ditt dödsrike, Hel, där endast Du; Wotan, härskar, Du och ingen annan. Gud vare lovad. Prisad vare Gud, ropade den något längre prästen .
En av soldaterna rusade fram och stötte svärdet i i sidan på den träkorsupphängde. Han rörde sig inte. Nytt tecken från Staubgötler och svärden började åter slå mot sköldarna.
Geirwald mådde illa. Han kände små svettpärlor trilla i pannan. På ett långt led avtågade nu soldaterna mot byn med prästerna i spetsen. Den upphängde fick hänga.
I mitten av trupperna gick Staubgötler med hövding Walter i släptåg. Hövding Walter kallade på Geirwald att ansluta sig. Övriga i Hallstatthären återgick till bivacken.
Geirwald förstod inte varför men han skulle snart bli varse. Hela sällskapet närmade sig ett stort tält som var uppsatt över begravningsbålet så  att det täckte hela träställningen.
Soldaterna stannade utanför. Staubgötler gick in först. Ytterligare tre män ur rådet gick in och satte sig på de lammullsfällar som var utbredda runt längs tältdukens
kanter.  Den högreste mörke prästen gick också in och började omedelbart att be böner vilka var omöjliga att uttyda.
I mitten fanns en bred träsäng med fyra tinnar i var sitt hörn. Sängen var fullproppad med lammullsfällar. Efter att ha satt rådet och hövding Walter i tältet gick Staubgötler vidare till ett tält där faderns trälinnor och hustrur hade samlats. De sjöng klagosånger över den döde. De tystnade när Staubgötler kom in i tältet. Han ställde sig bredbent framför dem. Trälinnorna, sju till antalet kröp ihop.
- Vem vill följa min far till himmelriket ? Frågade Staubgötler kort men bestämt. Två  äldre kvinnor hade infunnit sig i tältet. Dödsänglarna. De gjorde iordning änkebränningen. Tystnad rådde. Till slut räckte en späd kvinna upp handen och sade med darrig röst.
- Jag vill följa min herre till himmelriket.
Alla såg på henne. Hon var liten till växten, mörk, hade skarpa drag och väl markerad haka, mörka ögonbryn, gröna ögon. Det mörkbruna raka håret berörde hennes draperade axlar.
-Kom fram Sofiq och följ med dessa två kvinnor, sa Staubgötler och gick samtidigt ut ur tältet.
Dödsänglarna förde den späda kvinnan till ett mindre tält. De klädde av henne och sa åt henne att lägga sig på en fäll. De tvättade henne  från topp till tå. Den en kvinnan började massera hennes axlar och gjorde iordning en dryck som hon gav Sofiq. Sofiq drack ur att innehåll som fanns i näverasken. Det smakade beskt och den späda kvinnan rös i hela kroppen. Hon lugnade sig emellertid när den kraftigare, mörka  dödsängeln fortsatte att massera hennes armar och ben. När hon bearbetat hela Sofiqs kropp började den andra
dödsängeln att klä henne i en klänning av fint tyg från andra sidan bergen från området Po. Längst ner fanns en bård av glänsande lärft.
Klänningen  nådde henne till anklarna. Den var kraftigt urringad. Överdelen på ryggen kunde spärras och lösgöras med snörning som löpte från nacken till ryggslutet och lämnade ett fyra tum brett mellanrum mellan tygstyckena.
Dödsänglarna berättade att både ritualen och klänningen kom från landet i söder.  Däremot drycken var av Keltiskt ursprung. Sofiq nickade tamt. Hon blev allt snurrigare av drycken och dödsänglarna skyndade på att avsluta arbetet med utstyrseln av hennes huvudbonad.  På hennes huvud satte de en utsirad metallskena som blänkte. De tog henne under armarna och ledde henne ut ur tältet. De förde henne till ett tält där hon stannade för att ha umgänge med tältets herre.
Under tiden gick dödsänglarna tillbaka till det överspända tältet och förberedde liket. De tog av honom de kläder han hade dött i. Han hade legat i tio dagar, men luktade inte.Hudfärgen hade förändrats och blivit klart mörkare. De satte på honom  byxor, ytterbyxor, stövlar, qurtaq, samt en kofta med guldknappar på. På huvudet satte de en mössa av päls. De satte honom på en dyna och stöttade upp honom med kuddar för att han liksom skulle få närvara sin sista föreställning.
Sedan kom soldaterna med några av hans utvalda vapen och lade dessa bredvid den uppstöttade Stickelork.
De förde också in två kor som de högg i stycken och lade
in under  likbålets träställning. Sedan kom de in med en tupp och en höna som de dödade och kastade på samma ställe.
Dödsänglarna gick tillbaka till det tält där de lämnat Sofiq.  När hon lämnade tältet sade hon.
- Säg till din herre : detta har jag gjort av kärlek till dig.
Det började bli eftermiddag. Soldaterna hade tillverkat en ram som liknade en dörrkarm. De höll upp ramen.
Sedan förde dödsänglarna fram Sofiq. Soldaterna lyfte upp henne så att hennes fotsulor stod på deras handflator och hon kom så högt att hon räckte över ramen.
- Se där, jag ser min far och min mor, sa Sofiq upprymt.
De lyfte ner henne bara för att åter lyfta upp henne.
- Se där . Jag ser alla min döda släktingar sitta, sa Sofiq.
De satte ner henne på jorden enbart för att åter lyfta upp henne över ramen.
-Se där. Jag ser min herre sitta i paradiset och paradiset är vackert  och grönt och tillsammans med honom är män och gossar. Han kallar på mig. Låt mig gå till honom,sa Sofiq.
Sedan räckte de henne en höna och hon nackade den.
Därefter kastade hon den genom ramen. Soldaterna plockade upp hönan och kastade in den in under likbålets träställning.
Dödsänglarna förde henne till det överspända tältet. Där tog hon av sig sina armringar och gav dessa till dödsänglarna Därefter tog hon av sig ankelringarna och gav även dessa till dödsänglarna. De gav henne mer nabid att dricka. Hon sjöng över bägaren och tömde den och började tala.
Geirwald förstod att hon tog farväl av sina väninnor. Hon räcktes ytterligare en bägare denna var av glas. Hon tog den och drog länge ut på sången. Hon började bli alltmer förvirrad märkte Geirwald. Vem skulle inte bli det? Undrade han.
Hon stoppade in huvudet mellan tältet och likbålets träställning.  Den klena dödsängeln tog tag i hennes huvud och Sofiq gick in i tästet. Den mörka dödsängeln förde fram Sofiq till träsängen. Staubgötler satte sig på en pall framför sängen brevid sin döde far, vars huvud hade luta åt vänster.Han såg inte så värst intresserad ut. Något frånvarande.
Dödsänglarna utförde en rituell dans och sjöng en sång i en femtonig skala. Runt sängen satt de tre männen ur rådet, hövding Walter och Geirwald. Efter att ha sjungit färdigt ryckte den klenare dödsängeln i ryggsnörningenoch den andra drog ner klänningen. Trälkvinnan höll på att falla men den kraftiga dödsängels tog tag i hennes arm och höll henne stadigt. Den andra dödsängeln började smörja in hennes nakna kropp med vitt mjöl. Hon tog sedan olja och fuktade Sofiqs futh.
Därpå lade de henne på sängen och tog tygstycken och band fast  hennes händer i de övre sängtinnarna och hennes ben i de nedre.
Den klena dödsängeln  gick ut ur tältet och sa åt soldaterna att det var dags att slå på sköldarna med svärden, runt tältet. Ett nästan öronbedövande väsen tog fart när ett tjugotal stridsklädda krigare slog med svärden på sina sköldar. Den mörka dödsängeln gick fram till den äldste i rådet och förde honom till en plats framför sängen. Hon hjälpte honom att få stånd. Därefter ställde hon näste man framför sänghuvudet. Sen kom turen till hövding Walter. Hon ställde honom vid tvärgaveln och började hjälpa även honom,men utan resultat.  Hövding Walter såg sig besvärat omkring.
Den klena dödsängeln hjälpte rådsäldsten att tränga in i den späda kvinnan. Hon ryckte till vid beröringen.
Geirwald såg hur hennes blick blev allt mer glasartad.
Rådsäldsten tryckte på. Han satte sig på huk för att kunna nå så långt in som möjligt. Det ville sig inte för hövding Walter, vilket han hade vetat från början. Han hade varit med tidigare. Han visste att det inte skulle gå. Sköldslagen, alla människor, den dödes uppsyn, kraven, allt blev honom övermäktigt. Han drog sig ur den mörka dödsängelns mun. Hon såg förvånat på honom.
Hövding Walter drog fram Geirwald och ställde honom framför den mörka dödsängeln. Geirwald var redan upphetsad.  Den mörka dödsängeln log och smekte honom sakta över låret. Rådsäldsten  rörde sig allt snabbare och andningen hördes allt kraftigare. Sedan skenade han med ögonen och  han slutade att röra sig. Den späda trälkvinnan rörde sitt underliv något och vände på huvudet. Den näst äldste  äntrade nu Sofiq och började berarbeta hennes skinkor  med händerna. Han använde hennes sätesmuskler som handtag och tryckte på häftigt, samtidigt som hans andhämtning ökade. Han hävde sig över henne. Larmandet från sköldarna var öronbedövande och det kändes som han svävade, tyckte
Geirwald. Han hade svårt att inse vad som höll på att hända. Den näst äldste rådsmedlemmen dunkade sitt underliv mot trälkvinnans skinkor. Han stannade upp i rörelsen. Hon ryckte till i tygremmarna. Den klena dödsängeln försåg Sofiq med dryck som hon drack i häftiga klunkar.
Den mörka dödsängeln tog Geirwald i handen och ledde fram honom till sängen efter att Staubgötler nickat.
Den näst äldste rådsmedlemmen drog sig bort mot sänghuvudet för att återta sin plats. På vägen dit snubblade han på Stickelorks ben och stötte till gubben så att pälsmössan åkte av, hakan sjönk ner och gubben lade huvudet i futholjan.
Geirwald kände sig alldeles knäsvag. Svärden dunkade fortfarande häftigt mot sköldarna. Han klev upp på sängen och såg den späda trälkvinnans bakdel röra sig fram och åter. Alla väntade. Alla krävde, utom hövding Walter som var oerhört glad att få slippa. Han fick inte tveka. Han gick på knäna  och lutade sig framåt. Han mötte inget motstånd när han trängde in i henne. Hon var redan uppblött. Efter ett par stötar började Geirwald att röra sig fram och tillbaka i ett ursinnigt tempo. Han kände sig utom sig själv. Han märkte att han tappade behärskningen. Han kunde inte längre styra sig själv. Han visste inte vad han gjorde. Synfältet försvann.
Geirwald kände säden spruta in i hennes kropp. Han kom åter till sans.
Den mörka dödsängeln förde Geirwald till hövding Walters sida och pekade sedan på Sofiqs vänstra arm.
Sedan drog rådsälsten och nummer två hövding Stickelork  upp från golvet. Futholjan rann längs hans förmörkade kind och fastnade i skägget. De lade honom bredvid trälkvinnan. Ena ögat hade öppnats av fallet i oljefatet och han stirrade nu enögt rakt upp. Prästen rabblade böner.
Dödsänglarna vände nu på trälkvinnan och lossade hennes förtöjningar. De tecknade åt hövding Walter och Geirwald att greppa hennes armar. Själva fattade de tag om hennes anklar. Sofiq rörde sig inte. Hon verkade helt frånvarande efter att ha tömt den sista bägaren.
Rådsäldsten och nästäldsten lade nu ett rep runt trälkvinnans hals. Den tredje mannen som hela tiden suttit ner ställde sig nu framför Sofiq och trängde in i hennes kropp. Prästen rabbblade ursinnigt.
Dödsänglarna skrek upphetsat samtidigt som de drog i hennes ben. Rådsäldsten och nästäldsten ryckte till i repet samtidigt som den tredje mannen hade plockat fram en dolk som han stötte mellan hennes revben.
Den späda kvinnans huvud ryckte till och föll löst bakåt.
Geirwald kände hur Sofiq kramade hans arm. Han kräktes rakt ut. Stickelork rasade ur sängen på grund av den tredje mannens häftiga rörelser.
När allt lugnat sig började dödsänglarna att klä trälkvinnan med den fina klänningen. Staubgötler som hade öst upp sin enögt stirrande far på sängen gav order om att alla skulle lämna tältet omedelbart.
De tågade ut i tågordning och ställde upp framför den väntande folkmassan. På klartecken från dödsänglarna revs tältet ovanför likbålet undan och alla kunde nu se den forne hövdingen Stickelork ligga på likbålet med trälkvinnan vid sin sida.
Staubgötler, rådet och hövding Walter  satte sig framför bålets huvudända. Den övriga släkten hade redan satt sig
på höger sida om bålet. På den vänstra satt byns män. Kvinnorna höll sig i bakgrunden.
En präst, liten till  växten och gråhårig, närmade sig bålet. Det var Stickelorks bror. Prästen anropade Wotan och sträckte händerna mot himlen samtidigt som han gick fram och tillbaka I höger hand höll han ett kors. Han stannade upp och gjorde en svepande rörelse. Soldaterna tystnade och förblev vid sina platser. Prästen knäppte händerna och ställde sig på knä. Efter en stunds bedjande reste han sig. Han tog fram ett par träbitar ,
vilka han kastade upp i luften. Träbitarna trillade ner på en duk som låg utspänd på marken. Han iakttog sorgfälligt bitarnas inbördes förhållande  och tolka Wotans vilja som uppenbarade sig genom träbitarnas utfall.
-Nu, skrek han,  Nu vill Wotan mottaga hövding Stickelork. Ingen tid är därtill lämpligare. Han tog av sig sin prästsärk.Han tog ett trästycke och satte eld på det.
Så gick han baklänges med ryggen mot likbålet och med ansiktet mot byns män och hade det brinnande trästycket i ena handen medan han skylde sin nakna bakdel med den andra handen. Han backade bakåt mot den plats som var förberedd för antändning. Genom träbitsuppkastningen hade han fått klarhet varifrån vinden blåste.
Med höga knäuppdragningar kom prästen fram till bålet. Han stannade upp utan att titta mot bålet. Det skulle föra med sig otur både för prästen, byn och Stickelorks himmelsfärd. Sakta, sakta lät han det eldbefängda trästycket falla bakåt in i likbålets träställning.
Geirwald trodde ett tag att prästens arm skulle gå ur led . Han hade aldrig sett en liknande rörelse tidigare. De torra löven tog snabbt eld och elden spred sig snabbt, Snart hördes knakande och sprakande när granveden tog eld. Prästen väntade några stunder och gick därefter rakt mot byns män utan att vända sig om.  Nu tog alla var sin träbit och tände eld på dess spets. De kastade sedan det brinnande trästycket på likbålet. Det var deras fraväl till den brinnande hövdingen. Folksamlingen stod tyst och åsåg elden förtära veden, ställningen, likbålet, gravgåvorna, hövding Stickelork och hans trälinna Sofiq som också hade tjänstgjort som hans frilla. Det blåste
upp en stark och kraftig vind., så att flamman blev allt kraftigare.
Plötsligt small det till i elden och en rökpuff utvecklade sig.  Prästen ryckte till och sprang fram samtidigt som han knäppte händerna. Han vrålade.
- Wotan, Wotan, nu kommer hövding Stickelorks själ.
Min ende och dyraste broders själ. Oh Wotan, mottag den. Sörj för den. Wotan Du den högste guden. Du härskar över allt levande. Du är allsmäktig. Låt hövding Stickelorks själ vila  i Ditt himmelrike, deklamerade prästen och knäppte händerna.  Alla församlade hade också lagt sig på knä och knäppt händerna mot skyn. Rökpuffen var ett heligt tecken. Hövding Stickelork skulle bli väl mottagen av Wotan i sin himmel.  Prästen förbannade jorden med allt dess elände och välsignade himlen och hövding Stickelorks himmelsfärd.
De församlade stod länge kvar och såg hur lågorna förtärde bålet tills det endast aska var kvar. I solenn och
oerhört högtidlig procession avtågade Staubgötler  och hans folk mot byn. Nu följde sorgetid och sorgearbete.
Kvinnorna skulle klä sig i svart, måla sina ansikten med aska. Därför samlades den heliga askan in efter att elden slocknat.
Väl åter i byn , samtalade hövding Walter med Staubgötler. Staubgötler var nöjd med dagens processioner och ombesörjde därför de avtal hans far Stickelork tidigare hade utlovat. Att ur förråden se till att hövding Walters mannar fick med sig förnödenheter för två månvarv framöver. Och detta till en billig penning.
Hövding Walter meddelade att han ämnade avtåga i gryningen. Han ville vidare norrut så snart som  möjligt. Staubgötler nickade instämmande och gav order till ett par mannar att hämta förnödenheter åt hövding Walters härmän.
När de skulle ge sig av i gryningen tog Staubgötler  hövding Walters hand för att säga farväl.
- Walter, det har varit ett nöje att ha dig här. Jag satte stort värde på att du deltog i ritualen kring min faders död. För detta är jag dig tacksam. Sedan var det ju tur att du tog med Geirwald och inte Kellner, då hade trälkvinnan dött av skräck, sa han och skrattade högt.
Hövding Walter log förläget skakade hand med Staubgötler och gick ut ur tältet.
Kriegerdorfer, Kellner, Hradbart höll på att lasta hästarna med förnödenheter när hövding Walter kom fram.
- Lasta så snabbt som möjligt. Jag vill härifrån så fort det bara går, sa hövding Walter hetsigt.
- Så skall ske, svarade Kriegerdorfer och ökade takten. Så gjorde också Hradbart. Kellner rörde sig i samma mak som förut enbart för att inte spräcka fler bölder som han sa och skrattade. Kaisper stod bredvid men gjorde ingenting för att han visste att det inte skulle vara lönt.
Kellner hade lovat honom en kyss om det inte var så det passade. Hur han skulle tolka det visste inte Kaisper men han äcklades av tanken och höll sig därför på behörigt avstånd från Kellner.
När lasthästarna var lastade och klara försatte sig kolonnen på marsch. Hövding Walter ville norrut. Han ville ha byte i Anglernas land. Han drömde omguldringarna som låg på öppna Stallare, i lundar eller på höga berg eller på ängarna. Han kunde inte föstå varför de fick ligga i fred men det var Vanernas huvudvärk.
Han oroade sig för järtecken. De hade redan stött på ett och det var Stickelorks död. Det hade förstås löst sig den här gången , men ändå. Oturen låg runt knuten. Och otur var det värsta en krigarhövding kunde råka ut för.
Hittills hade härtåget klarat sig utan större otur. Hans mannar hade blivit väl förplägade tack vare begravningsritualerna, men ändå, något kändes fel.
Kolonnen rörde sig framåt genom skogen. Skogen blev allt ljusare ju längre norrut de kom. Granens mångfald tunnades ut. Hövding Walter ville komma in i Tyrs skog, Tyringwald för att sedan hitta floden Rehn, och med dess hjälp leda kolonnen till Anglernas land. Längs floden fanns de hövdingar med vilka han hade avtalat om förråd.
Geirwald trampade på. Den illaluktande vätskan hade hjälpt. Såret hade läkt snabbt. Han kände sig omtumlad av de föregående dygnens händelser. Han började tycka att Wotan kunde mer än Mars och Cernunnos, Mercurius och Tiwas. Man kanske skulle hålla sig till Wotan. Han verkar stark och kan beskydda mig från alla faror, tänkte Geirwald.
Han fick en spark i låret av Hradbart som skrek, uppenbart avundsjuk på det som Geirwald hade fått vara med om.
- Gå inte och dröna! Håll takten! Vi ska in i Tyringskogen under morgondagen och då kan du inte gå här och släpa benen efter dig. Förstått! skek Hradbart röd av avundsjuka.
Geirwald nickade lamt och ökade takten. Han hatade Hradbart. Någon dag skulle han ge igen. Hradbart skulle få. Han skulle visa Hradbart. Han skulle göra så att Hradbart inte kunde gå längre utan fick dra sig fram som en tiggare. Geirwald lurade på hämnd. Någon gång skulle han  få tillfälle. Någon gång.

Då träffade de på en herde  som talade om vägen för dem eftersom herden kunde omgivningarna utan och innan.
Som tack för hjälpen slog Kellner herden i huvudet med baksidan av skaftet och blev urskälld av hövding Walter.
Kellner tyckte att herden hade dröjt med svaret.
Efter ytterligare två dagars marsch kom de in i Tyringsskogen. Skogen gav ett tätt intryck på grund av granen som bredde ut sig allt mer. Två dagar senare fick de den första anvisningen om var de kunde finna floden Rehn. Kellner höll sig i skinnet. Härtåget förlöpte utan större svårigheter. Mat fanns, men hövding Walter hade
givit order om knappa ransoner för att förråden skulle räcka längre. Uppsyningsman Kaisper såg ut att njuta av sin makt över förråden.
Geirwald tyckte att han inte fick tillräckligt med mat och kände att hungern gjorde sig gällande och han började känna sig tung i huvudet och behövde vila. Men det gick inte De skulle längre norrut. De måste hitta floden Rehn för att följa den norrut.
Efter ett antal anvisningar hittade de en flodtarm till floden Rehn, och började följa floden uppåt. Kellner tyckte att de skulle stjäla en båt vid närmaste by och ro  istället för att gå till fots. Hövding Walter förklarade att inga övergrepp fick ske för de befann sig på ett område som behärskades av en mycket stridslysten hövding, vid namn Beckerei, som gärna slaktade nyfikna härtåg.
Hövding Walter hade kommit överens med hövding Beckerei om förrådsköp och fri lejd om de skötte sig.
Annars skulle de straffas hårt. De gick sakta med säkert längs flodstranden mot norr. Mot vanernas land.
 

Next...