BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR LOVE LÄMNADE HERREBRO

Dagen efter festligheterna satte de sig åter i båtarna och på började färden söderut. Årtag för årtag rodde de ut ur  Bråviken. De rundade de yttre kobbarna på Vikbolandet och begav sig fortsatt söderut. De kom in i Gryts skärgård. Alla dessa underbara öar som glittrade i soldiset om morgonen.  Hur underbart var det inte att sakta glida mellan skären och se hur fiskmås och havsörn flög på olika höjd med olika mål i blickfånget. En stor grupp sälar lapade sol. Love föreslog att de skulle gå iland och slå läger på den största av Grytöarna. Stort bifall från besättningen. De styrde kosan mot stranden och Love ställde sig fören och lyfte sin vänstra hand med särade fingrar som ett vänligt tecken till alla landvättar, småfolk och ¨di sma undar jordi¨ som fanns och ägde stranden.

Väl vid stranden  gjorde de fast båten  och började slå läger.Ingolf, Visten och Maren begav sig i väg för att samla in mat medan Karla, Love och Roar byggde koja och ugn. Rodulf sysselsatte sig med båtvård så skeppare han var. Karla blötte och värmde näver för att undvika sprickor i näverkärlen. Hennes snabba fingrar behandlade nävern flinkt och snart hade hon tillverkat ett tiotal kärl, dels för matberedning, dels för att dricka ur.
Love gjorde upp eld. Hon värmde slanor över elden. Slanorna blev lättare att hantera  om de var uppvärmda. Sedan byggde hon ett nätverk av slanor. Hon tog lera som hon blandade med hälften sand. Av den sandblandade leran byggde hon ugnens väggar. Dessutom hade Roar
hittat linblånor vilka Love bearbetade in i leran för att ugnen inte skulle spricka. På baksidan gjorde hon ett
draghål. Ugnen såg ut som en toppig hatt, med en tiotumsöppning framtill.
Maren och Ingolf hittade bladvass som de kapade och tog med till lägret. Bladvassens rotstock är söt och innehåller mycket stärkelse. Godast blir den kokad.
De gick vidare inåt ön och hittade både brudbröd och gåsört. Maren skrapade ren ett par stycken brudbrödsrötter och stoppade några i mun och några gav hon till Ingolf. Ingolf visslade till av lycka när han fann ett stort bestånd av ormrot.

- Maren, smaka på groddknopparna, de smakar som hasselnötter. Vänta, ge mig näverasken. Jag ska få med mig rötterna. Det kommer att bli en högtidsmåltid här ute på skäret. Titta vilka grova rötter och sött smakar de också. Oj oj.  Här finns massor, sa Ingolf upprymt till Maren.
De gick vidare och Maren hittade missne.
- Ingolf, hur länge ska vi stanna här på ön? frågade Maren.
- Inte så länge, varför då? svarade Ingolf tillbaka
- Missnerötterna måste kokas länge eller lakas i flera dagar för att få bort giftet. Sedan ska de bearbetas för att få fram  jäsninge,.
svarade Maren i sin tur.
- Ta så det räcker några dagar, jag vet inte. Vi får se, sa Ingolf kort.
Pilört, det växer mycket på den här ön. Och titta där! Ängssyra. Ängssyra blir bra om vi får upp litet fisk, sa Maren
- Glöm inte att dra av bladens mittrygg  för att få bästa smak, sa Ingolf kunnigt och fortsatte
- Målleblad, det smakar nästan som spenat. Vi kommer att få ihop en hel måltid, sa Maren.
På vägen hem hittade de ett rikt bestånd med hasselnötter. De hade redan fyllt de två lärftsäckar de hade tagit med sig och tvingades nu att bära
hasselnötterna i klädedräkten.  Hasselnötterna skulle smaka gott till de torkade brödet de hade fått med sig  från Herrebroborna som färdkost. Brödet var ristat för att lättare kunna brytas i mindre bitar.
Visten hade kommit fram till ett bestånd med tätört, sileshår och syra. Dessa repade han av och tillverkade en riktig tjockflytande tätmjölk. På vägen tillbaka till lägret hittade han både timjan och saltört, vilket gladde honom eftersom maten då skulle smaka bättre. De hade med sig salt. Men det var bättre att spara på förråden till de verkligen behövdes, det kunde man aldrig vet.
 Love och Karla hjälptes åt att förfärdiga hyddan. Hyddan fick
en oval grundform, ungefär tjugo fot lång och 12 fot bred. Hyddan bars  upp av tretton stolpar. En stolpe för varje månvarv. Stolparnas längd var  tio fot och böjdes in mot hyddans mitt och fästes med vidjor och råhudsremmar så att ett halvrunt tak bildades.
Love och Karla fäste upp ett flätverk av klenare hasselgrenar för att ge hyddan ytterligare stadga. Visten hade funnit färsk bladvass som han täckte hyddans tak och väggar. Han band fast bladvassen med böjliga hasselkäppar. Love spände en råhud under taket på innersidan. Eldstaden lades till vänster utanför hyddan. Det gick snabbt att uppföra hyddan och om det skulle börja regna eller blåsa skulle den ge ett bra skydd.
Karla och Roar hade ett meningsutbyte om de skulle bygga en födoförvaringsplats. Roar tyckte att det inte borde finnas några nyfikna eller hungriga större djur på ön. Det skulle räcka att förvara de insamlade förråden I hyddan och så fick det bli.
Visten hade fiskat och fått upp både abborre, gädda torsk, sill , lax och ruda. Väl upp på land hade han rensat fisken och stoppat in ängssyran som Ingolf och Maren funnit. Sedan gjorde han ett fiskpaket med hjälp av virade kavelborreblad. I paketet petade han in gräslök, timjan och saltört för smakens skull.Visten såg till att paketet blev tätt för att leran inte skulle komma in och ge smak.

Ingolf och Maren gjorde ett hål i marken ungefär två fot djup och lika bred.  Visten gjorde upp eld med hjälp av medhavd flinta. Maren samlade lämpliga stenar och lade dessa i elden. När elden brunnit i 35 till 40 minuter och upphettat stenarna, rakade hon ur stenarna och lade dem ovanpå de fiskpaketet. Därpå täckte hon paketet med jord och lade ett nytt lager med stenar. På detta nya stenlager lade hon hasselnötterna  för rostning. Rotknölarna från brudbrödet och bladvassrotstockarna lade hon på samma ställe. Mållebladen virade hon runt ett par stenar och lindade sedan kaveldunsblad runt och täckte över alltihopa med jord för att anrättningen skulle koka. De gjorde en särskild kokgrop åt missnerötterna efterso de skulle koka mycket längre än den övriga maten.Därefter lade de sig för att vila. Maten i kokgropen kunde koka länge i kokgrop utan att bli överkokt, så det spelade ingen roll när de vaknade.
Karla rusade runt och tjoade. Hon hade tröttnat på att folk sov och dessutom var hon hungrig. Visten och Maren vaknade, och de öppnade kokgropen. Maten smakade härligt.
-Det finns ingenting som är så gott som rostade hasslenötter, sa Rodulf och tryckte i sig ytterligare en handfull nötter.
-Det har du alldeles rätt i. Men lax med ängssyra, gräslök och saltört  får det att vattnas i munnen, svarade Love.      -Här är gudinnegott att vara. Kan det finnas en skönare plats mellan jord och himmel ? frågade Visten och log så att alla de glänsvita tänderna syntes.
 -Jag har tillverkat litet tätmjölk, kan det smaka-? frågade Ingolf.
 -Det kommer att smaka alldeles utmärkt, genmälde Rodulf och tog emot kärlet från Ingolf.
De åt länge  och drack kokat vatten och tätmjölk. De njöt av maten och lät sig väl smaka. När alla ätit sig mätta började Roar att berätta sagor. Denna gång handlade sagorna om hur vattnet rinner genom marken till havet för att sedan tas upp av molnen som för vattnet med sig till bergen där vattnat släpps för att rutscha ner till marken för att fortsätta sitt eviga kretslopp.
Han kallade sagan för Heimdal, världens vattenkanna och vattnet det var Heimdals själ som rann,flög och dunstade.
Alla uppskattade hans lärorika sagor och under tiden hade Visten gjort en vasspipa som han började att leka med. Maren vände sig om och tog fram trumman. Karla tog fram två hasselrasslor och gav den ena till Love.
Roar ranglade redan med en rangla. Roar sjöng. Roar kunde många och långa sånger.
Vissa handlade om djurens underbara värld och vad vi människor är skyldiga dem och hur bra vi mår när vi antager deras hug, d v s antager en ny hamn. Andra sånger handlade om lagen och utgjorde egentligen lagarna som han kunde utantill på rim och i ramsor, vilka Roar nu gjorde om till sånger medan han sjöng. Roar ägde en härlig känsla för rytm och takt och för ordens inbördes sångvärde. Allt hamnade på plats i takt med musiken och Roserna lärde sig lagen med spelemannens hjälp.
Mysigt att förena nytta med nöje tänkte Love när hon lyssnade till Roars lagosånger. Elden sprakade och de kröp ihop framför lägerelden  med ryggarna mot timmerstockarna som avgränsade eldstaden till det yttre.
Stenar i en ring utgjorde den inre avgränsningen.
De låg alla i en hög och bara myste. Alla kände samhörighet. Ingen strid.
Allt var lugnt. Vindstilla. Kvällen varm. Härligt varm som de brukade.
Öns växtlighet gav i från sig ljud från skogens innevånare. En tvåtåig hackspett hackade nästan i takt med Roars lagosång.
Roar skaldade ett kväde om hackspetten som lagman och alla skrattade.
Några somnade vid lägerelden, de andra tog sig in i hyddan.
 

Next...