BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR GEIRWALD  MÖTTE BÄRSÄRKAR OCH ULVHEDNAR

De färdades mot norr längs floden Rehn. Steg för steg, mil efter mil gick
de uppåt mot norr för att vinna byte och ära. Vid ett läger vid en flodkrök hade de träffat på en skärrad man som bara kommit rakt in i lägret och
kastat sig framför deras fötter vid lägerelden.
Han skrek att Chatternas nordliga bundsförvanter, Bärsärkarna, fanns i skogarna häromkring och att tiden var kommen för att dö. Alla skulle döö
skrek den vettskrämde mannen.Ingen m kunde mäta sig i styrka med Chatterna eller bärsärkarna.
Den förskrämde mannen var genomsmutsig, hålögd, iförd en trasig tunika,
med ett snörbälte och ett par trasiga hanskar. Han kastade sig ner och rev
med sina naglar i jorden. Han stoppade jorden i munnen i förtvivlan och i total avsaknad av sinneslugn.
-Jag har sett dem. Jag har sett ödet. Jag har sett döden. Bärsärkarna kommer att döda alla på denna jord. De finns bara några som är värre
och det är Chatterna. Alla tillber de Wotan. De hatar svaghet.
Bärsärkarna bär skjortor av björnskinn. De har lovat Wotan att aldrig vila, skrek mannen samtidigt som han strök en svart hårtest ur pannan så att hans ansikte svärtades av jord.
Hövding Walter oroades av denna nya kunskap. Han tyckte inte om att ha Bärsärkar i skogen runtomkring. Huruvida han kunde lita på den jordsvärtade eller inte, visste han inte, men att inte vidtaga försigtighetsåtgärder kunde straffa sig.
Kellner ville slå ihjäl mannen omedelbart.
-Han kanske smakar gott, sa Kellner och log oförståeligt.
Hövding Walter förde mannen åt sidan. Hövding Walter var väl bekant med Chatter från Hallstatt. Chatterna var ökända för sina banditdåd och de kunde göra vad som helst. De hade uppstått som en ensamt härtåg åt
en utstött hövding som började plundra allt han kom åt. Allteftersom hade
dessa laglösa spritt sig och även kommit till de norra delarna där de kallades för Bärsärkar.

Den vettskrämde mannen med de trasiga handskarna berättade om Chatter och Harier. En Chatter som nått vuxen ålder lät hår och skägg växa som ett slags pant för tapperheten. Först efter att de hade dödat sin förste fiende fick de lov att skära av sig pannhåret och raka av sig skägget.
Då kunde de räkna sig som äkta Chatter och kunde påräkna stöd från fosterland och föräldrar. De allra tapparaste bar halsringar av ben som inte fick tas av förrän en motståndare hade fällts.
-De har inga hem, inga åkrar, inga tegar, inga vänner att bry sig om. Berättade mannen.
-De lever på att gästa rika stamledare som skickar dessa för att döda de som inte har betalat skatt. De slösar med andras rikedom som de tycks förakta. De föraktar också den egendom de själva har, ty den gör dessa kämpar ofria. Varje sak, varje ägodel som en Chatterkrigare eller bärsärk har gör honom ofri. Så tänker man, sa den smutsige mannen i tunikan och log i all förtvivlan.
Hövding Walter tänkte att det var inte bara Chatterna som tänkte på det
viset. Han hade själv funderat över alla saker som fjättrade honom vid hans gärning. Ägodelar är till bekymmer för fattig och för rik. Men likväl klan man inte leva utan.
Hövding Walter avbröts i sitt funderande av den uppskärrade mannen som  fortsatte berätta om Harierna som målade sina sköldar svarta för att inte synas i natten när de, i skydd av mörkret, anföll , likt en ur intet uppdykande spökhär som spred död och förintelse.
-Ha ha ha! Skrattade Kriegerdorfer som anslutit till Hövding Walter.
-Det måste vara blåmän från Blåland, fortsatte Kriegerdorfer flinande.
Hövding Walter kände till dessa krigare som var utvalda och hade genomgått särskilda invigningsriter för att komma upp i rang och för
bli en av de som tjänade de rika stamledare som betalade.
Krigarförbund av denna ordenstyp hade blivit allt vanligare och allt flertaligare  ju fler personer som slagits ut ur samhöllet och mer eller mindre tvingats in i denna laglösa tillvaro där döden var ständigt närvarande. Men å andra sidan var det inte så konstigt när antalet boende bara steg och steg eftersom plogen och därmed det nya jordbruket kunde försörja  än fler människor.
Hövding Walter rycktes loss från sina tankar därför att den vettskrämde mannen föll ihop framför hans fötter. Hövding Walter tecknade åt Kriegerdorfer att lägga  mannen tillrätta och lät därefter kalla på Geirwald, Hradbart och Kaisper.
-Mine vänner. Vi har ett närliggande hot. Här i skogen finns Chatter och Bärsärkar. Det är inte det ända som jag vill säga. När vi kommer längre norrut finns det andra rövarband som kan hota oss. Chuder, de dödar rakt av utan att fråga. De liksom de övriga rövargrupperna tillber Wotan där Wut d v s raseri  och ursinne  kännetecknar Wotans krigiska sida och enhärjarna, d v s Wotans döda krigare i Valhall  utgör avbilder av Bärsärkar och Ulvhednar. Wotan kan skifta hamn d v s antaga ett djurs skepnad och ikläda sig djurets kraft och själ. Att erhålla Björnens styrka eller Vargens list ger de hamnande  oerhörd själsstyrka och seger i varje kamp. Jag vet att det finns många liknande mansförbund, fortsatte Hövding Walter, i det stora landet bortom de stora floderna finns de skräckinjagande  Maruterna och i Rom  injagar Hippi Sorani  de stackars knäböjande och darrande romarna med dödskräck.
Något som vi ska akta oss för är Stalo, dessa Chuder kommer från norr och dödar allt som kommer i deras väg. Men det dröjer innan vi stöter på dem.
Hövding Walter hade nu upptäckt att den vettskrämde hade vaknat till liv, och frågade honom var Bärsärkarna befann sig.
-En halv dags språngmarsch, svarade den vettskrämde vettskrämt.
-I vilken riktning? frågade Hövding Walter
-Ditåt, svarade den nu ännu mer vettskrämde och pekade mot nordost.
-Gott. Vi måste snarast härifrån. Är de på marsch? frågade
Hövding Walter.
-Ja hitåt.  Mot floden. De ska genomföra sina invigningsriter vid floden, väste den vettskrämde.
-Kriegerdorfer! Beordra avmarsch omedelbart, sade Hövding Walter.
Hela hären kom snabbt på fötter och fortsatte gå längs flodkanten.
I gryningen stötte de på en större samling roddbåtar som låg övergivna vid flodstranden. Hövding Walter begrundade läget ett slag och gav sedan order att de simkunninga och utan häst skulle äntra roddbåtarna för att snabbt ta sig ner till floden. Övriga skulle under Kaispers och Kriegerdorfers ledning medelst häst bege sig till ett på förväg bestämt ställe, nämligen vid Irminsul, Sachsarnas stora kultrode på Lyneburgerheden.
Hövding Walter gillade inte att tvingas dela upp sin här i två delar., men nu ville han för allt i livet undkomma Chatter och deras nordliga bundsförvanter Bärsärkarna. Ett slag mot så erfarna krigare  skulle sluta med ett fullständigt nederlag för Hövding Walters trupper och bringa vanära  åt hans namn. Med hjälp av roddbåtarna skule de kunna röra sig fort medströms på Rehn mot havet, mot kusten.
Efter att de återigen upprepat var de skulle återsamlas hoppade femton man i båtarna och begav sig utför floden. Med hjälp av strömmen och årorna fick de upp god fart och de skyndade att komma så långt som möjligt. De färdades en halv dag på floden och Geirwald började tycka att tillvaron var ganska behaglig. Det var lättare att ro än att gå till fots och det kändes att de kom framåt.
Han längtade efter att se havet. Han hade aldrig sett havet. Men många bekanta och släktingar hade berättat om havet och alla dess andar och vidunder. Han ville verkligen se havet. Känna havets själ.
Få träffa alla andarna. Kanske till och med få se de djur som levde i havet och kunde bli enorma. Många gånger större än en människa.

Hövding Walter oroade sig för att upptäckten av roddbåtsstölden skulle försätta en bestulen hövding på marsch. Han var säker på att båtarna inte tillhörde Chatterna eller Bärsärkarna. De hatade vatten och sjö, vilka de inte kunde behärska med våld. Nej båtarna tillhörde nog någon stam, men vilken. Hövding Walters här hade redan passerat Hövding Beckereis mark så därvidlag var det ingen fara. Men till vem hörde båtarna? Och skulle den rättmätige ägaren utkräva hämnd?
Geirwald och Hövding Walter avbröts i sitt tänkande av att Hradbart skrek att han hade skymtat rök. Och mycket riktigt.
Ovanför en utskjutande flodarm ringlade sig tjock svart rök.
De kunde också skymta hur människor rörde sig fram och tillbaka
på lägerplatsen. Hövding Walter undrade om de redan var upptäckta
eller inte. Han hann inte tänka så länge för plötsligt hördes ett dunk och roddbåten krängde till och satt fast. De övriga båtarna fortsatte.
Båten satt fast, men hade inte sprungit läck. Skräcken började sprida sig bland besättningen. Om de inte kom loss skulle de bli ett lätt byte för Chatterna. De såg sig själva redan vändstekta över öppen eld. Då hoppade Geirwald I vattnet. Han simmade runt och fick tag under båten. Han kände hur strömmen tog tag I hans ben när han klivit upp grundet. Geirwald bände och vred. Han tog I med alla krafter och till slut med en kraftig knyck lossade båten och for iväg. Geirwald drattade backåt och hamnade under vattnet samtidigt som en undervattensström tog tag I honom och drog honom med sig.
Roddbåten stack iväg. Hövding Walter och hans mannar rodde för glatta livet för nu hade Chatterna fått syn på dem. Skrik och upphetsning hördes från stranden. Förtvivlat rodde de så snabbt de kunde. Hövding Walter kände emellertid samvetskval för Geirwald men I detta läge kunde han bara göra en enda sak och det var att ro så fort det bara gick och inte stöta på  ytterligare undervattensgrund.
Geirwald kippade efter andan när han kom ovanför vattenytan. Han kände att någonting höll fast hans ankel. Han sprakade ohejdat men kom inte loss. Han dök ner och upptäckte att foten satt fast I en grenklyka. Han kunde knäcka grenen och återvända till ytan.Han kom upp alldeles vid stranden under ett lövverk. Han kikade försiktigt mot Chatternas lägerplats.Närmade sig Chatterna mot honom? Hade de upptäckt att han trillat av båten?. Skulle de äta upp honom? Skulle de hugga huvudet av honom och koka soppa på hans bästa kroppsdelar? Tankarna flög runt I huvudet.
De verkade inte ha upptäckt honom. De stod vid stranden och skrek mot roddbåtarna som en efter en tog sig förbi sundet. Chatterna och Bärsärkarna överöste roddbåtarna med pilar. Men de tycktes inte träffa. Efter att båtarna försvunnit lägrade sig åter lugnet på lägerplatsen.

Geirwald övervägde vad hans skulle göra. Antingen bege sig in i  skogen för att komma i  kapp Kriegerdorfer och de andra. Han skulle knappast ha en möjlighet att hinna upp hästarna. Dessutom fanns risken att stöta på Chatter  som var på väga att ansluta till lägerplatsen. Geirwald beslöt sig för att ligga lågt. I skydd av mörkret skulle han simma över till andra stranden och sedan hitta en stock och ta sig med den nerför strömmen och förhoppningvis väntade Hövding Walter på honom längre bort längs floden.
Från sitt gömställe kunde Geirwald se hur Chatterna och Bärsäkarna gjorde iordning sig för invigningsritualer. Han särade på ett par lövruskor framför sig och han kunde se rakt in i lägret. Geirwald såg hur männen ställde sig i en ring och stötte sina spjut mot marken och utstötte fasansfulla skrik. De rörde sig taktfast motsols.
De var klädda i hudar och Bärsärkarna hade björnhuvor över huvudet. Vissa Chatter hade svärd hängade i livremmen.
Det verkade som ingen hade upptäckt Geirwald och han kunde andas ut, åtminstone för tillfället. Han lade sig till rätta under lövverket men på den lilla strand som hade gröpts ur av vattnet och vågskvalpet. Alens täta buskage gjorde honom osynlig, men han kunde se det mesta som hände i Chatternas och Bärsärkarnas läger.
Chatterna och Bärsärkarna fortsatte invigningsritualerna. Den man som såg ut att leda riterna förde fram en man i mitten och ställde honom  vid ett kors vid vars tvärslå de fäste hans händer. Plötsligt började ett tiotal Bärsärkar rusa mot honom utstötande de hemskaste vrål man kan tänka sig. Geirwald rös. Han var redan skrämd och deras bottenlösa tjut gjorde inte saken bättre. Alldeles framför honom stannade de upp och lyfte sina armar mot  mannen som stod vid trästolpen med tvärslån. Han rörde inte en min.
Bärsärkarna rusade tillbaka  för att åter vända på klacken och rusa mot den bundne mannen. Så höll de på under en halv timme, ungefär tills de slängde sig ner på marken uttröttade.
Ånyo började Chatterna stöta spjuten i backen runt mannen i mitten.Han verkade oberörd. Geirwald antog att han var drogad. Nu kom sju män varav den förste verkade vara
ledaren.Alla bar de ringar av ben runt halsen. Långt hår och skägg. Männen i ring dunkade allt hårdare med sina spjut och böjde nackarna bakåt och lät gurglande ljud komma ur deras strupar. Ledaren var iklädd ett skinn vars ursprung Geirwald inte kunde gissa. Två av de övriga männen  klättrade upp på tvärslå och drog åt repen om den bundne mannens handleder än hårdare.
Han vred på läpparna och frustade. Chatterledaren eller skinnmannen, Geirwald kunde inte bestämma sig för vad han skulle kalla honom smorde in den fastbundnes bröst med en vit skummande salva. Skinnmannen tog fram en vässad träspatel. Chatterledaren tog ett kraftigt tag om mannens bröstmuskel. Sedan tryckte han in den vässade träspatel i bröstmuskel från sidan. Mannen skrek till. Han skrek allt vad han orkade. Geirwald fick kalla kårar längs ryggen. Mannen fortsatte att skrika när Chatterledare vant drog i genom en trubbigare träbit genom den nu öppna bröstmuskeln. Blodet rann längs sidorna på mannen, som av någon anledning tycktes ha lugnat sig något.
Chatterledaren tog åter fram den vässade träspateln och borrade in den i den andra bröstmuskeln, bara för att på samma sätt som förra gången föra in en en trubbigare träbit därefter. Chatterledaren  tog sedan två repändar och fäste dessa kring de utstående träbitarna som nu satt i mannens bröstmuskler.  De två männen som hängde på tvärslån frigjorde mannens händer. Han förde sakta ner dem och grinade illa vid smärtan.
Spjutmännen började nu att vråla ohindrat. Bara rakt ut. Samtidigt lät Chatterledaren ge tecken för att fira upp mannen i luften. Sakta mycket sakta firade de upp mannen mot trädkronorna. Han böjde huvudet bakåt och gurglade. Hans två fot långa välvårdade mörkbruna hår svajade i luften när han tum för tum lyftes upp.Armarna hängde rakt ner och benen var något böjda. Kroppen i luften likande en halv regnbåge tyckte Geirwald. Han hade skarpa drag. Väl markerad haka. Han var kraftigt byggd och mätte bortåt en sex och en halv fot. Han var solbränd och såg ut att vara något mer än 20 ars gammal.  Från att tidigare ha varit skymda för Geirwald hoppade fyra män fram och började slå metallstycken mot varandra.De låtsades göra utfall mot varandra och ibland slog de på varandras metallstycken. Ibland träffade, ibland missade de.
När upphissningen nått sin topp, d v s han hängde ungefär femton fot över marken klev Chatterledaren fram och lyfte händerna och sorlet och skränet tystnade. Endast gurglandet från den upphängde mannen hördes. Han talade omsorgsfullt och länge om något som Geirwald inte kunde förstå. Sedan böjde han sig framåt och tog upp ett spjut som låg på marken framför Chatterledaren. Han lyfte spjutet med bägge händerna och ett vrål från hela församlingen forsade ut över nejden. Chatterledaren gick nu runt med spjutet i händerna och mötte varje mans vrål.
Sedan stannade han upp, tittade på den upphängde mannen och mumlade ramsor till spjutet. Sedan kastade Chatterledaren spjutet rakt i i barken på ett träd. Därefter tog han fram ett band ur sin sele och band fast det runt spjutet. Återigen ställde sig spjutmännen i en ring och stötte taktfast med sina spjut i marken. Chatterledaren gjorde svävande rörelse med vänsterarmen och de två upphissarna började sakta att fira ner mannen. Varje tum beledsagades av Chatternas och Bärsärkarnas förtjusta vrål.  När han närmade sig marken gjorde fyra Chatter en bärstol genom att hålla ut armarna och ta emot honom samtidigt som Chatterledaren lösgjorde honom och ryckte ut träbitarna. Han tryckte på mer av den skummande vita salvan och gav tecken att lägga honom under spjutet vid trädet.

Rörelsen i lägret verkade avta. Då och då hördes spridda skrik. Detta lugnare tillstånd tycktes dröja sig kvar till kvällssolen föll på.
Då visade sig två bärsärkar. Bärsärkarna tog fram ett antal klingande metallföremål och började krossa dessa med stenar som bärsärkarna höll i händerna. Geirwald kom ihåg vad han hade lärt sig tidigare under dagen. Bärsärkarna och Chatterna hatade ägodelar, vilka fjättrade dem vid jordelivet och inkräktade på deras frihet. Endast utan ägodelar var man helt fri från jordebojor. Metallföremålskrossningen måste utgöra ett sätt att visa sitt förakt för ägodelar och för en jordebunden livstil. Chatter och Bärsärkar måste spotta på vanliga människors dagliga slit, tänkte Geirwald.
Solens strålar blev allt tunnare. Geirwald blev allt tröttare. Han somnade under lövverket. Innan han somnade kände han glädje över att fortfarande vara vid liv. Han måste ha sovit en bra stund för när han vaknade hade mörkret fallit. Nu, måste jag iväg tänkte han. Nu eller aldrig. Han gled ljudlöst ner i vattnet och simmade sakta ut i floden. Försiktigt, försiktigt utan hastiga rörelser sam han över till den andra flodkanten. Från lägret kunde han höra sorl och eldarnas sprakande. Väl över på andra sidan sökte han efter ett lämpligt flytetyg. Han simmade sakta längs stranden och kikade uppåt. Han ville gärna komma förbi udden och försätta sig utom räckhåll innan han skulle kunna vräka ner en stock i vattnet. Geirwald fortsatte att simma en bra stund. Efter en tre fyra tusen yards, drog han sig upp på stranden för att vila. Ingen hade upptäckte honom, det verkade inte så i alla fall. Han kurade i hop sig. Han kände att han frös.
Han såg sig omkring. Ingen lämplig stock i närheten. Geirwald hittade ett par mörkna stockar, men de skulle bli för tunga. Bäst vore det med av bäver nyfällt träd. Geirwald fortsatte nerför stranden och se på Tyr, där låg minsann en färsk stock. En lång och kraftig björkstam alldeles bredvid stranden. Det var bara att vräka i stammen i floden. Splasch, Geirwald  gick ner i vattnet och lade sig utmed stocken som bar honom utan problem. Geirwald kände att han kunde styra med händer och armar. Han paddlade ut mot mitten av floden och Geirwald kände hur loden tog tag i stammen och förde honom ner för floden i en allt häftigare takt. Upps, tänkte Geirwald,  här går det fort. Han kände på sig att något väntade framför, men vad, det kunde han inte säga.
Han gladde sig åt att det gick fort för då skulle han få återse Hövding Walter och de övriga snart, hoppades han. Geirwald granskade bägge flodstränderna för att se om det brann lägereld. Geirwald anade att Hövding Walter hade kanske givit order om att inga eldar fick tändas. Å andra sidan skulle det krävas mycken kraft att avstå från mat och eldens trygghet. Dessutom skulle Geirwald få syn på roddbåtarna. Nej, om jag vore Hövding Walter, tänkte  Geirwald skulle jag låta manskapet och hären ro på en bra bit för allt vara utom räckhåll för både Chatter och Bärsärkar. Geirwald försökte klura ut hur långt ett nödvändigt avstånd skulle vara. Stammen flöt på bra och han sparade krafter. Hungern tärde förstås, men han var glad att vara förbi Chatternas och Bärsärkarnas läger.
Geirwald hade klamrat sig fast vid sin stock under hela natten. Det började dagas. Han kände dagsmejans kraft tillta. Morgonsolen steg sakta på himmelen. Floden gav fortfarande god fart. Han tyckte att strömmen tilltog. Geirwald hörde ett svagt brus föröver. Han satte sig upp , grensle över stocken och såg hur ett antal stenblock reste sig i floden. Runt stenarna fräste vattnet. Geirwald fattade att han måste styra stocken åt någon av stränderna.
Han paddlade mot den vänstra sidan av stranden.Geirwald märkte att stocken inte var lika lydig som tidigare. Strömmen hade redan börjat ta för sig. Geirwald närmade sig forsen med stenarna i en allt häftigare takt. Visserligen närmade sig han också den vänstra flodkanten, men inte i önskvärd takt. Han beslöt sig för att simma de sista 30 foten. Geirwald rullade av stocken som fortsatte ner för forsen, bara för att fastna mellan två stenblock. Geirwald lyckades med stor möda ta sig in till den vänstra flodkanten och kröp darrande upp strandslänten. Han såg att stocken fortfarande satt fast.
Trött, utmattad men nöjd över att ha klarat livhanken kravlade sig Geirwald upp mot ett bar buskar som växte straxt ovanför grässlänten. Han lade sig tillrätta och somnade fort.

 -Geirwald, vakna, vi ska ge oss av, sa Kellner och log om han nu kunde det. Geirwald vaknade med ett ryck. Han trodde att han hade kommit till helvetet. Värre kunde det inte vara än att häftigt vakna upp och skåda Kellners fula ansikte som dessutom log eller gjorde han det?
 -Kellner, Kellner , är det du? Hur kunde ni hitta mig? Var är Hövding Walter? Är alla döda? Geirwald kastade fram frågorna utan att vänta på svar.
-Kom nu, annars slår jag in framtänderna på dig. Du är en av de få som har framtänderna kvar. Vi ska omgruppera. Nu !
Geirwald kom snabbt på fötter och han följde Kellner ut mot stranden. De gick ner för stranden och där låg en av roddbåtarna och väntade. Kellner berättade på vägen att de också hade fastnat i forsens block. En båt hade gått sönder De övriga roddbåtarna ha de tvingats att bära förbi forsfallet. Hövding Walter hade redan givit sig av Kellner hade tagit köbåten och de hade väntat på Geirwald och därför legat gömda i skogen. De visste att han,Geirwald skulle dyka upp vid forsfallet.
De hoppade in i båten och stakade ut i floden som hade god fart.
 

Next...