BOKEN OM VANERNA
 
OM HUR LOVE BESÖKTE ULLEVI OCH NÄRINGE

Roserna rodde ner för kusten, förbi  Tryserum och Ed samt Östra Ed. Sakta men säkert  kom de söderut på sin resa mot Newgrange. De rodde i jämn takt och vilade på årtagen så att Skeppet Noatun fick bra skjuts. Taktfast och envist flöt skeppet framåt. Love bedårades av skärgårdslandskapet. Tärnor och mås flög runt omkring och Love hörde hur fåglarna lekte kärleksleken, den kära leken.
Love berättade för de övriga att de snart skulle komma fram till Ullevi, en av solguden Ulls heliga platser. Ullevi ligger 4000 alnar sydost om Näringe som är en av modergudinnan Njärds heliga platser. Avstånden mellan Ullplatser och Njärdplatser var heliga och avspeglade förhållandet mellan Solen och Jorden, likt Ull och Njärdplatserna i Mälardalen. Love berättade också att det fanns ett vida berömt Ullevi på den västra kusten söder om Tanum.
Love visste att det kring denna tid var dags för högtidståg .
Året var nu 2288 och månaden Vår. Vårmånad inföll efter Gräsmånad men före Majmånad. I slutet av Vårmånad firades slutet av fruktbarhetsåret. De gamla gudarna och gudinnorna skulle brännas till förmån för de nya. De som med ny växt kraft skulle ta sig an det nya året och ge det riklig skörd. Ars og fridur.
De döda andarna eller gudarna och gudinnorna kallades för valen.
När valen skulle brännas samlades man för att sjunga sånger och njuta av eldarna och valens upptagande i andevärlden. Man brukade bygga en så kallad borg av gamla rodar och ibland gamla skepp. Att använda skepp var väl utbrett på andra sidan Östersjön, hos Esterna. De ansåg att skeppet utgjorde ett tecken för samband mellan Solen och Jorden och genom att bränna de gamla skeppen rensade man platsen för nya samband mellan Solen och Jorden,       d  v s skörden skulle bli bättre.
Love och farbror Höskuld hade beräknat att de skulle kunna deltaga i Valborgsfirandet i Ullevi och Näringe och ändå hinna till Newgrange till midsommarhelgen. Dessutom skulle de hinna avlägga besök i Roskilde, spelemännens högtid.
De ökade takten för att hinna i tid till Ullevi. Maren och Roar satt längst fram i skeppet för de var jämnstarka och gav Noatun särskild skjuts framåt.En natt och en dag hann förflyta. Sedan skymtade Love de tecken som gjorde att hon visste att de hade kommit rätt.
De styrde fören mot stranden. De såg hur Ulleviborna kom ner för att möta dem.
Visten och Maren drog upp Noatun på stranden  och hälsades välkomna av Ulleviborna. Ulleviborna sa att de tyckte om Rosernas sätt att närma sig stranden så att inte småfolken skrämdes bort.
Roserna leddes upp till festplatsen. En Lång Harggydja kom emot dem på vägen och omfamnade Love.
-Så du är dotter till Leufsta. Så vacker du är, men det är ju din mor också, sa Harggydjan och log samtidigt som hon rättade till sitt långa blonda hår och den ljusblå klädedräkten med ringsnirklande mönster längs klädedräktens kanter, både vid kragen och follen.
Love tyckte att Harggydjan fortfarande såg ung ut. Till och med yngre än hennes mor Leufsta.
 -Jag är Solfrid, Harggydjan, sa hon kort och meddelsamt.
 -Åh det vet jag , svarade Love. Min mor har berättat mycket om dig och dina läkekunskaper, fortsatte Love.
 - Nu mine vänner ska ni följa med oss till festplatsen där vi ska fira Hjulfirnade till Ulls ära i samband med valfestligheterna. Du vet väl , jag menar, din mor har väl berättat att vi gör litet som vi vill här i Ullevi, fira hjul i Vårmånad, och så där. Men heter platsen Ullevi så ska Ull hyllas. Det anser vi, berättade Solfrid.
- Vi firar på vårt sätt, och det tycker vi är rätt.
När Roserna kom upp till festplatsen fick de syn på en enorm stenstod som föreställde Solguden Ull som sträckte armarna mot solen. Stenstoden var gjord av gråsten och stuckhamrad.
Solfrid berättade att Ull står så att han får solen melllan händerna på midsommarafton. Det kan man se på långt håll.
-Klart att vi bränner valen också, annars tar ju inte fruktbarhetsåret slut och makterna blir onda, Solfrid avbröt sig  och vinkade till Näringefolket som ställt upp sig 1000 alnar i sydostlig riktning gentemot Ullstenstoden.
Näringefolket vinkade tillbaka.
Solfrid förklarade att Näringeborna väljer den skönaste ungmön i byn till att vara Jordgudinnan Njärd och bäras på Njärdbåren härifrån Ullevi till Näringe. Vi i Ullevi väljer den skönaste unge man som byn kan erbjuda att vara Ull.  Under dessa festligheter ska Ull och Njärd bara mötas och beskåda varandra för att lockelse och trängtan skall uppstå. På midsommar , då ska kultbröllopet äga rum. Tills dess får de hålla sig till tåls.
Solfrid avslutade sin berättelse enär hon märkte att förberedelserna var i det närmaste avslutade och hon sa åt Roserna att sätta sig längs högtidsgången. Näringefolket stod fortfarande på tusen alnars avstånd och inväntade marschen till Näringe. Slutligen gav Harggydjan Solfrid order om att högtidligheterna skulle börja.
Bakom den stora Ullstenstoden lyftes sakta en solskiva. Solens strålar föll inte rakt genom Ulls armar, men så var inte seden utan solen skulle lysa genom Ulls armar på Midsommarafton. Det som skedde nu var endast förövning. Sakta men stadigt firades solskivan förs över Ulls armar och sedan ner i skåran som gjorde att skivan satt still i Ulls armar.
Love hänfördes av alla utsirade tecken i solskivan. Hon förökte räkna men tappade räkningen vid fyrtiosju. Love bedömde Ulls höjd till tolv fot och solskivans vidd till nio. Hon såg på Solfrid. Solfrid lyste av stolthet. Hon ville gärna visa Leufstas dotter hur genomarbetade seder de hade i Ullevi och Häringe. Solfrid sken som en solstråle, särskilt när solljuset återkastades från solskivan mot hennes solgula hår.Tystnad rådde under det att Solfrid högaktningsfullt bar fram gåvor till Ull. Hasselnötter, färsk fisk, kornvetemjöl, honung,torkade lindblomsblad lades vid Ulls ben.
Solfrid ställde sig framför Ull och sträckte ut armarna.Fyra yngre män rusade fram och fattade tag i Solfrids och varandras händer.
De dansade runt Ull nio varv medsols. Solfrid ställde sedan de fem yngre männen på rad framför Ull. Fem flickor kom in och ryckte med de fem männen i en lustiger dans runt Ull. Efter tre varv lösgjorde sig fyra  av flickorna bara för att hjälpa till att dra bort den femte från platsen.Flickorna bar snörkjolar för voltigörer och
väl uppfästade halsringar av brons. De har också smort in sig
med olja för att väcka ännu mer åtrå.Vid anklarna och upp
till knäna har de snörbenvärmare.
Sedan kom de åter och dansade med de fyra återstående. Samma sak upprepade sig. Dans kring Ull i tre varv för att sedan minska skaran till tre. När endast två män återstod steg spänningen.
De vilda flickorna dansade som besatt med de två kvarvarande. Tre varv blev fem blev sju. På det nionde kastade de sig alla över en av aspirerande och därmed var valet gjort. Den andre lunkade snopet därifrån. Å andra sidan kanske han var glad, för nu påbörjades syningen. De fem flickorna började att kittla honom och deras giriga händer sökte efter allt som var värt att sökas efter. Han ömsom skrattade så att han kiknade, ömsom fick han något annorlunda i blicken.
Efter att flickorna bekräftat att han skulle duga till kultbröllopet vid
 midsommar tog de honom i händerna och ledde honom genom högtidsgången genom byn och mot samlingsplatsen där Näringeborna otåligt väntade. Tillsammans med hela byn och de inbjudna Roserna gick nu Ulleviborna Näringeborna till mötes med sin utvalde Ull. Flickorna som valt honom tisslade och tasslade sinsemellan. Love undrade vad de sa, men hemligt måste det vara. Eller kanske inte så hemligt, det viktigaste var att det verkade hemligt.Det kom Love ihåg från sina första stunder när hon prasslat och tasslat i rundlarna kring midsommarstången.Många lekar, många danser. Love mindes tiden med glädje. Roligt hade de, och det var det som räknades.
Tusen alnars gång och därefter hälsningssed. Näringeborna med en
lång man hälsade Ulleviborna väl mottagna. Två Harggydjor lyfte
två facklor mot Ulleviborna som hälsningstecken och hela sällskapet begav sig till Näringe.
Vägen till Näringe kunde man önska mer av, tänkte Love för sig
själv. Attans vad många människor som har samlats inför högtids-
stunden.Jag undrar vad som händer när vi kommer fram, fortsatte
 Love att tänka för sig själv.
Hela det stora sällskapet vandrade genom skog och över åkermark.
Trummor och de för Näringe särskiljande ihåliga trumstockarna
gengav ett lockande och kättjefullt ljud som fick människorna
att hoppa och dansa. Glädjen fanns överallt. De fem voltigörs-
flickorna från Ullevi sprattlade runt och nöp folk i baken om
de inte visade tillräcklig danslust. Räckte inte ett nyp tog de till
storsläggan och ryckte av personen kjolstyget eller tunikan.
Då och då förde de Ullsynglingen runt Njärdflickan för att han
skulle beundra och se sig riktigt kättjefull. Njärdflickan log
och lockade från Njärdbåren. Hon slängde slängkyssar och vred
sig, drog håret över pannan och kikade ut mellan det nedfallande
håret. Inte bara Ullsynglingen visade tecken på åtrå. Många
i sällskapet tyckte att årets Njärdtös var sällsamt lockande
och vacker. Då och då slängde han en blomma till henne.
Hon fattade de blommor som kom rätt, d v s på båren och
kysste dem, stoppade dem innanför dräkten, tog upp dem,
kysste dem igen för att sedan kasta den till Ullsynglingen.
Solen hade dalat ytterligare. Kvällen skimrade ljumt. Den långe
Näringebon visade vägen. Nu hade de kommit till Näringesjön.
Alla samlades runt den jättelika vårdkase som Näringeborna hade
dragit ihop.
“Eldens lågor kommer att slå tjugo fot upp”, tänkte Love och
måttade med handen samtidigt som hon och de övriga Roserna
rättade in sig bland Ullevibor och Näringebor. Alla fattade
varandras händer och dansen runt Valbålen äntrades.
Ulleviborna med sols och Näringeborna motsols. Efter ett par
varv fördes Njärd in i dansringarnas mitt. Hurrarop och hand-
klappningar. När Njärdbåren kommit på plats rusade de fem
Ulleviflickorna in med Ull. De sprang runt och tjoade. En
hoppade upp den andras axlar och som en jätte kretsade hon
runt Njärd. Hon närmade sig och viskade i Njärds öra.
Njärd log och såg lystmätet på Ull. Den tredje voltigören
voltade bredvid. Den fjärde tog sats och hamnade mitt på
Njärdbåren som brakade till vid landningen. Ett tag tänkte
Love att Njärdbåren skulle gå sönder men den höll.
Ulleviflickan som landat på båren viskade ytterligare något
i Njärds öra. Den femte Ullevivoltigören tog sats och
hjulade rakt mot båren med en mistel i munnen.
Ullevivoltigören lyckades hoppa över båren och lämna
misteln till Njärd som log och lyfte misteln över sig och
tittade sedan uppfordrande på Ull.
Ett par liggande bronslurar hördes över Näringesjön.
De hade ställts ovanför Valbålet på ett berg för att
ge bästa möjliga ljud. Ullevivoltigörerna tog med
sig Ull och bärarna av Njärdbåren tågade ner mot vattnet.
Sedesenligt gick de ner i vattnet. Hela det praktfulla
följet gled ner i vattnet och de förde simmande båren
mot den flotte som låg ankrad en åttio fot utanför stranden.
 Väl framme hjälpte svennarna, d v s de som bar Njärdbåren,
att lyfta upp Njärd så att hon kom upp på flotten. I flottens
fyra hörn fanns en trefotsfackla fastbunden. Facklornas sken
gav ett mytisk och megiframdrivande känsla tyckte Love, där
hon satt på berghällen tillsammans med de övriga Roserna
och beskådade en Valbårskväll med Ullevi och Näringeborna.
De liggande bronslurarna blåste på för fullt. Solfrid tog en fackla
och gick fram mot det stora Valbålet.
-Farväl gamla gudinnor och gamle gudar. Giv plats åt nya led.
Visa ställe för Edra efterträdare som ska ta vid i Ert ställe.
Släktled komma och släktled gå. Vi ska vandra på denna jord
i många år, livet uppkommer genom årets växlingar, genom att
Solguden Ulls strålar lyser på Njärds jord, och allt blir åter grönt.
Valbålet betecknar slutet på fruktbathetsåret. Midsommarafton
kännetecknar fruktbarhetsårets början.Varje år har sina Gudinnor
och Gudar. De måste ge plats åt nya Gudinnor och Gudar på samma
sätt som vi bränner det gamla gräset för att det nya ska kunna gro.
Så är det och så kommer det alltid att förbli, sade Solfrid avslutande
och förde stiligt facklan mot bålet som snabbt tog eld och elden spred
sig. Snart hade elden tagit varje gren och träbit i sitt våld.
Love kände hettan från Valbålet och njöt av den. Hon njöt av resan
som redan givit många nya vänner och nya berikande
upplevelser. Nu skulle hon kunna underhålla många kvällar
vid elden hemma i Roden. Hon gjorde små ramsor om varje
ställe för att bättre komma ihåg vad de hade varit med om.
Dansen kring Valbålet anträddes. Ulleviborna medsols och
Näringeborna motsols. Efter artontalet varv runt Valbålet
bröt sig voltigörsflickorna från Ullevi loss. I farten tog de med
Ullsynglingen och satte kurs mot stranden. Ömsom hjulande
ömsom medelst luftkullerbyttor hamnade de i vattnet. Den femte
voltigörstösen ryckte med Ullsynglingen i vattnet. De
ordnade sig runt honom och simmade med honom ut till
flotten där Njärd väntade.  De simmade runt flotten och
Njärdflickan gav honom en av de blommor som han kastat
till henne tidigare. Han lyfte blomman mot åskådarna på
stranden som jublade till svar. Han stoppade sedan blomman
i munnen och tillsammans med sina voltigörer simmade
de in mot stranden. Väl framme vid stranden mottog
den långe Näringenbon honom och gav honom ett halsband
av björntänder, vilket var ett tecken för att han skulle bli
upptagen i byn om allt gick väl under Midsommarseden.
En slags brudgumsgåva eller förskott på hemgift om de
unga tu skulle tycka så bra om varandra att de valde att
fortsätta tillsammans.
Hos Ulleviborna och Näringeborna var seden att mannen
flyttade till kvinnans familj. På andra ställen var seden
tvärtom, tänkte Love.
Festligheterna varade hela natten lång.De sjöng och dansade.
De sjöng i olika stämmor, särskilt Näringefolket tyckte om
att sjunga. De hade en lång och gedigen körsed bakom sig.
De brukade sjunga på alla högtider och även uppträda hos
andra folk och byar.  Ulleviborna var livligare till sinnet och
tränade  främst sina färdigheter i luftsprång och hopp. En del
av deras färdigheter hade Love och Roserna redan skådat
under dagen och kvällen.
De kan sina saker, tänkte Love och kände att hon började bli
trött. Hon tittade sig omkring men kunde inte lista ut var de
skulle härbärgeras. Love reste sig och gick fram till Solfrid för
att fråga om var de skulle sova.
Solfrid sa att de snart skulle vända åter till Ullevi, men det fanns
så många som ville fortsätta att roa sig så det skulle bli svårt att
få med sig alla. Solfrid gick en runda och tog reda på vilka som
skulle gå med. Sedan tog hon täten och ledde Love och Roserna
tillbaka till Ullevi där Roserna erbjöds sovplats i långhuset
bredvid Solfrid. Det uppvärmda långhuset gav ett tryggt och ombonat
intryck,tyckte Love och lade sig ner på den repade gräsbädden.
En av Solfrids vänninor kom fram med en skål vatten för att släcka
natttörsten eller för att tvätta sig. Visten och Roar hade burit upp
deras packning. Roserna kom snabbt till ro och Love somnade
med ett leende på läpparna. Hon var mycket nöjd över att ha
bevittnat en Ull och Njärdhögtidsgång.
Ulleviborna hade på Solfrids inrådan tätat och tjärat Noatun samt
bättrat på solhjulen och oljat in älghuvudet så att vattnet inte skulle
torka ut Noatuns förstävstecken. Det skulle betyda otur om
tecknet torkade och sprack. Då kunde stormar krossa Noatun
under Rosernas fortsatta färd. Särskilt Nordsjön var känd för
plågsamma stormar.
Dagen därpå sken solen och Maren ruskade lätt på Love. Det var
dags för avfärd. De had fortfarande lång väg att färdas och måste
utnyttja det gynsamma vädret. Solfrid berättade att de måste
stanna till vid Ale Stenar och bese tidsmätningarna.                                 -Utsikten från Ale Stenar är bedårande helt strålande, sa Solfrid
och gav Love en tygpåse med utvalda örter.
-Ta med dig detta och ge till Vigydjan och Vigoden och de kommer
att behandla dig med aktning, tillade Solfrid, och glöm inte att
hälsa din mor ifrån mig.
-Nejdå, jag har kvädat ett tjugosex radigt kväde om det vi har upplevat.
Min mor kommer att bli fullt meddelad, sa Love tvärsäkert.
Karla och Rodulf tog upp den praktfulla basbronsluren och visade
den för Harggydjan Solfrid.
 -Gjutarmästarinnan Turids verk. Hennes far Völund har bistått men
han har blivit gammal och orkar inte så mycket längre. Turid har
tagit över verksamheten och hon gör storartade arbeten, sade Rodulf
stolt.
-Ja det må jag säga, sa Solfrid häpet. Är den ett par ? frågade hon.
nyfiket.
 -Visst svarade Ingolf och lossade försiktigt på klädet som skyddade
lurens make.
 -Ett strålande par. klangen ljuder över berg och dalar. Man känner
det i knäna. Jag blir alldeles svag i knävecken när jag lyssnar till
de lägsta tonerna. Jag kan inte få fram dessa. Visten spelar mycket
bättre än jag, men han är inte här. Spela du istället, Love, sa Rodulf
och överlämnade luren till Love.
Hon fattade med vänster hand om bronslurens hals och med höger
hand om den smalare delen framför munstycket. Rodulf ställde en
trästötta under ljudmynningens krage. Love spände läpparna, fyllde
lungorna med luft och lät den smala luftspringan forsa genom luren.
Ett darrande dånande ljud spred sig över nejden.
Solfrid och Rodulf kunde se hur människorna i byn vände sig om
för att skåda mot stranden. Love blåste ett niotal rytmslingor och
flätade sedan om skyddsklädet runt lurarna.
 -Härligt, vilket vidunderligt genomträngande ljud, Turid har skapat
Ett under. Så låga toner har jag aldrig hört tidigare. Gudinnorna
i Newgrange kommer att lyckliggöras av saliga bronslurstoner.
Ett par bronslurar som kan ljuda så låga toner är en gåva som
heter duga. Det blir svårt för Vigydjorna i Newgrange att slå
en gåva som denna, sa Harggydjan Solfrid belåtet.
-Nej nu måste vi ge oss av. Vi har lång väg kvar och vi får inte
koma för sent då blir andarna onda, sa Love och lade försiktigt ner
bronslurarna i Noatuns kölsvin och täckte över med köldurk.
Solfrid och Love omfamnade varandra.Näringeborna och Ullevifolket
tävlade om vem som kunde knuffa Noatun längst. Vissa simmade
till och med vid Noatuns köl och skjöt på så att Roserna inte ens
beövde ro. Till slut släppte den siste Ullevibon och vinkade farväl
och de kom ut på Gudingefjärden. Roserna rodde.
Rodulf visade att på babords sida fanns Gutarnas ö, Gutland.
Gutarna ägde massor av rikedomar och var riktiga överdängare
i slipskåring och stångstötning, för att inte tala om att kaste varpe.
Love tänkte tyst för sig själv att hon någon gång  i framtiden skulle
resa österut, till länderna som hon hört så mycket om. Länderna
som bar i sitt sköte alla monster, vidunder, andar, småfolk, jättar.
Love mös av nyfikenhet.
Love fortsatte Rodulfs berättelse och hon förtäljde att de närmade
sig Småland, landet med Hulterna. Hult utgjorde Smålänningarnas
benämning på ett Vi, det vill säga en helig plats. Ett Hult kunde vara
antingen en Harg elle en Lund, dock inte Hof eftersom det krävdes
en byggnad för att den heliga platsen skulle kallas Hof.
Roserna rodde förbi Rössle och redan samma dag passerade de
Gladhammar. Love gillade inte hammarkulten eller hammarseden
som hon föredrog att kalla den.Hammarseden hade alldeles för nära
koppling till asarna och Breitgera. Love funderade på ordet Glad
och Love tyckte i och för sig om ordet Glad men hon tyckte att
de hade kunnat använda det mer kärnfulla ordet Kåt eller Kaut
sombetyder munter eller glad.
Dagen därpå passerade Roserna Strömshult, Bohult och Marsgölehult.
Från skeppet Noatun kunde de se att ibland stod en stenharg som
omgärdade Hulthelgedomen. oftast låg Hultarna mycket naturskönt.
Ibland högt inbäddade i grönska med god utsikt över skärgården.
Mitt på dagen skymtade Roserna Hökhult, Göljhult och Misterhult.
Litet senare på dagen dök Gässhult upp på babords sida och Meder
hult på styrbords sida. De hann komma förbi Släthult innan de
övernattade i Flathult. Det fanns inga människor på den fina stranden
men Hulten var vaälskött och fint ansad. Heliga stenar låg i räta
rader med en platt kraftig mittsten. Love sa till de övriga att helga
Helgedom för att inte småfolket skulle bli onda. Själv stod Love
i fören med blottad byst när Noatun gled upp på stranden.
Rodulf purrade besättningen tidigt dagen efter. Roserna kom i väg
i gryningen och fortsatte sin färd mot Newgrange. På babords sida
ser ni Öland berättade Rodulf när Noatun gled för bi den avlånga ön.
De hann även få en skymt av Loveshult. Ett Hult rest till Gudinnan
Loves ära och sed.
-Love är Åtråns Gudinna och denna Gudinna har förärat mig mitt
namn, sade Love och pekade på Loveshult.
Love överlade ett ögonblick om de skulle stanna till ett slag, men
hon hade på känn att Roserna skulle tycka att det var alltför trevligt
och att de inte skulle komma i tid till Midsommar i Newgrange.
Solen började gå upp allt tidigare och dagarna blev allt längre.
Roserna stötte på två små fiskebåtar. De småländska fiskebåtarna gav Roserna färsk fisk och berättade att Roserna snart skulle passera
Kvävershall, Ramshult och Skärshult,men de skulle akta sig för
Döderhult för där hade de sjukt. Färden fortsatte. Roserna såg
hela tiden Öland på babords sida och fick en glimt av Solliden som
låg vackert i sluttningen i solgasset.
Rodulf pekade ut Karlevistenen efter att de kommit igenom den
smalaste delen av Ölandssundet. Karlevistenen lyste i solen
på ölandskusten. Love begärde en kursändring för att hålla mer
på kusten.
Mot kvällningen den tredje dagen hade de nått Fågelmara och kunde
skymta Ölands södra udde. Nästa dag tog de sig igenom skärgården
och övernattade i Hörnsvik.
-Varför kallar de Gudinnan Härn för Hörn. De menar väl växtlighetens
Gudinna ?, frågade Visten undrande.
-Tja, svarade Karla, alla har sitt sätt att se på saken, sitt sätt att
uttala de heliga orden.Jag har hört att de kallar henne för Linets Gudinna. Men samma Gudinna är det. Se hur det
växer runt hennes Stallare, sade Karla och gick fram mot Hörnstallaret
som låg på en liten höjd med fin utsikt över bukten.
-Gudinnligt, sinnligt vackert, sade Maren och suckade. Maren gick fram
till Stallaret.Hon ställde sig i nordsydlig riktning och böjde ner huvudet.
Maren bad Gudinnan Hörn om tillåtelse att röra den heliga Stallarringen.
Maren lyfte upp guldringen som låg på Gudinnan Hörns Stallare.
Hon överlämnade  högtidligt guldringen till Love som satte den på
vänstra armen och gick tre varv runt Stallaret. Maren, Visten,
Roar, Karla och Rodulf lade gröt, nötter och rötter på Stallaret som
gåvor till växtlighetens Gudinna.
Endast en vigd Gydja eller Gode hade rätt att röra guldringarna som låg
på Stallarna. Maren hade klivit över gränsen, hon hade emellertid
bett om lov enligt den gamla seden. Tur att de var ensamma. Hade någon
iakttagit dem hade Roserna fått stå med skammen. När gåvorna
överlämnats satte de sig ner med benen i kors runt Stallaret och bara
tänkte under tystnad.
Love njöt av platsen, av träden, stenen, av fåglarna, av havet runt
omkring. Hon kände sig som en del av skapelsen, av Stallaret, av
havet, av gräset, av växterna. Love kände hur kraften växte inom
henne, hur Gudinnan Hörn fyllde hennes liv med växtkraft både
till det yttre och till det inre. Love kände sig i fullständig samklang
 med småfolket och vättarna som bodde runt omkring Stallaret.
Love tog av sig den heliga Stallarringen och lade den försiktigt på
Stallaret. Ringen blänkte i solljuset. Love backade nio steg och lade
sig i gröngräset.
En dag att minnas tänkte Love och somnade. Övriga Roser gjorde
likaledes. De vaknade efter halvannan timme och äntrade Noatun
för att fortsätta färden.

Nu slutade skärgården och den raka kusten tog vid. De rodde med god
fart söderut och hade vinden i ryggen och fick sålunda hjälp på
traven. Längs kusten skådade de höga rösen och stora dösar. Roserna
gjorde inte halt förrän de kommit till Kivikshögen. Love hade blivit
tillsagd av sin mor att besöka Kivikshögen för att samla så mycket
kunskap som möjligt om högen, om Kiviksfolket om sederna, om
bruken. Kiviksfolket hade kommit för tretton nittonårsslipningar
sedan, från landet långt i söder. De bevarade fortfarande sina
annorlunda seder. Givetvis hade de tagit in det nya de hade lärt i norr,
men många ursprungliga sedvänjor brukades fortfarande.
Love lockades att skåda ett annorlunda levnadssätt. Tiden var nu
Maj månad och majsederna utgjorde för många de roligaste och
mest uppseendeväckande sedvänjorna. Att maja d v s att löva tyckte
många om. Nu stod marken, träden, växterna och blommorna i
blom och prunkade med all sin skönhet. Majningen av långhus,
av rodar, av hästar, av Stallare, av kulthus d v s hof gjorde att alla
blev väl till mods. Majningen utgjorde en förberedelse inför Midsommar
den stora högtiden. Roserna kunde på långt håll se hur Kiviksborna
majade för fullt. Buskar och löv yrde och de märkte knappt att
Roserna klev in i deras by.
-Varen hälsade sa en liten mörklagd man med tunn basröst och
stort  svart skägg till Love.
-Jag förstår att ni har rest långt och är trötta,fortsatte den lille
mannen iklädd en fotsid blå tunika, utsirad med solhjul och dubbelyxor.
-Nej, vi har vilat vid Hörns Stallare vid Listerlandet och haft tur med vind och strömmar, svarade Ingolf.
-Utmärkt, svarade den lille mannen. Jag är Trefus, Lundagode av Kivik.
Vilka är ni? Varifrån kommer ni? Vart är ni på väg? frågade den lille
mannen som kallade sig för Trefus.
-Vi är Roser från Roden. Vi ska färdas till Newgrange för att deltaga
i Midsommarfirandet i år. Ars og fridur. Jag är Love, Vigydjevigd
och dotter till Vigydjan Leufsta, svarade Love och såg på den lille
mannen.
-Jag har träffat Hofgoden Olof. Vilken ära att få träffa hans släktingar
och dessutom Vigydjevigd, sa den lille mannen och nickade mot Love.
Han fortsatte utan att invänta svar från Love eller någon av de andra
Roserna.
-Vi har sorg. Vår främste Lundagode har just för alltid lämnat vår krets
 och vi förbereder ett sorgetåg. Vi ber er vidatag vördnad för den
döde.Jag skall se till att ni blir förplägade. Love, Vidgydjevigd, jag
skall visa dig våra heliga rum. Övriga blir förplägade och omhändertagna
i husen därborta sa han och pekade mot ett par stolphus med lerväggar.
Han gjorde också ett par rörelser så att de två män som stått utanför
stolphuset.De uppfattade vad de skulle göra, och nickade till svar.
Lundagoden Trefus och Love gick en mile, d v s 2500 alnar. När de kom fram till Kiviksbornas heliga hög, vände sig Trefus mot Solens riktning
ställde sig på knä och sträckte upp händerna  mot himlen. Love ställde
sig också på knä, men i stället för att lyfta händerna i luften lade hon
handflatorna på marken för att känna jorden med fingertopparna.
Love tyckte att Lundagoden lämnade bindningen till jorden genom
att sträcka sig mot himlen, men han sed gjorde henne nyfiken och hon
undrade om människorna i södern dyrkade himlen mer än jorden.
Kanske bara himlen, hur nu det kunde gå till.
Trefus uttalade ett antal ord som Love inte förstod och sedan reste
han sig och gjorde tecken åt Love att göra likadant.
-Love, nu har vi hälsat på andarna. Nu kan vi lugnt gå in, sade han
 avspänt.
Lundagoden Trefus och Love gick runt en stenläggning och in i en
stor och mycket välbyggd hög. Högen var hög, högre än någon hö
Love tidigare hade sett. Hon såg sig hänförd omkring. De gick in
i en böjd stenkantad gång som ledde neråt in i högen. Inne i högen
satt en hällristare och putsade på en bergtavla. När Lundagoden Trefus
kom in ställde sig ristare upp och bugade och överlämnade en fackla
till Lundagoden Trefus därefter lämnade hällristaren högen.
Lundagoden Trefus berättade att han hört mycket talas om hennes
mor, Hofgydjan Leufsta.
-Hon måste vara oerhört kunnig, all stjärnkunskap, all räkenskap,
all kunskap om åren, all kunskap om slipskåring, om hällristning.
Hur håller hon reda på allt? frågade han vetgirigt.
-Min mor har ett stort antal knep. Hon anvönder sig av brickor,
knopar, målade brädor, ristade stenar och så vidare för att hålla
ordning på allt. En dag blir hennes hjälpmedel mina, sade Love
både stolt och ledsen på samma gång.
-Min mor, Hofgydjan ligger sjuk i lungsot, och många sommarsol-
stånd har förflutit i hennes liv. Hon har sett både sol och mån-
förmörkelse, då hon har lett seden och ristningar från Stallaret. Nu
är hon svag, men, minnet,Munin, och själen, Hugen är det inget
fel på, sade Love tillbakadraget och behärskat.
Lundagoden Trefus avvaktade ett tag, liksom väntade på att Love
skulle få tänka färdigt.När Love inte fortsatte sade han:
-Nu ska berätta för dig om våra seder. Allra först har vi hästhetsning.
De ståtligaste och starkaste hingstarna hetsat mot varandra i en helig
hage som ligger söder om denna hög. När vi väl har valt ut den
brunstigaste hästen, då släpper vi in honom till ett par ston i hagen
bredvid. Men innan hästarna får para sig enligt de gamla sederna, tar
vi fram en trähäst, snarare ett trästo, som vi har smort in med stolukter
för att hingsten ska tro att trästoet är äkta. När hästsäden tömmes
samlar hästsättrorna upp säden i ett kärl med två handtag. Det krävs
två hästsättror, för de behöver en hand att hålla i sädeskärlet och den andra för att hålla i sig, för det går vilt till när hingsten sätter igång.
När hingsten ¨befruktat¨ trästoet och säden hamnat i sädeskärlet
blandar hästsättrorna säden med heligt vatten från en helig brunn
ett par mile härifrån, och sedan maler de mistelblad och lägger i samt
honung för sötmas skull.
Därefter förs kärlet till vår heliga Viplats på en vagn dragen av två ston.
Kärlet ställs upp i slutet av den tusen alnar långa högtidsgången som
kantas av stockar. Alla byns kvinnor som fått färre än fyra barn klär sig
i fågeldräkt och radar upp sig för att gå i högtidsgången. Runt i kring
spelar spelemän på lurar, strängdon och gigor. Högtidsgången flankeras
av män som håller i Vigyxor och Solhjulstecken. På bergen och på hällar
ställer vi upp hällborrar som snurras för att göra skålgropar, fortsatte
Lundaggoden Trefus och gav Love en hällborr att känna på. Borren
mätte fem fot i höjd och hade urtag för rep så att den kunde snurras
fram och tillbaka, med sand och vatten.
Vi häller sand och vatten i ett litet hål snurrar sedan borren fram och
tillbaka. Enligt urgammal fruktbarhetssed ska det vara en man och
en kvinna som högtidssnurrar.
Love svarade att det gick till på liknande sätt hos Roserna.
-När borren börjat snurra blåser vi i lurarna och alla kvinnorna
i fågeldräkterna högtidsgår igenom högtidsgången fram till kärlet
och får smaka på den tillredda drycken som ska ge långt liv och
många barn. Männen i sin tur står framför två stenlagda livmödrar, jag
tror att ni kallar dem för trolleborgar. De träder in i  dessa , går tre gånger till mitten, och sedan ut igen. Allt under det att lurarna ljuder och
samtidigt förs dubbelyxorna fram och åter längs högtidsgången,
sade Lundagoden Trefus belåtet nästan smackande.
Love kände hur det pirrade i magen. Hennes mor Leufsta hade berättat
om Kiviks heliga hög. Att nu få vistas inne i den heligaste högens
heligaste kammare var en upplevelse. De sparsamma lågorna från
facklornas ljus belyste de magiska väggarna. Hon kände magin
spridas i rummet, hur bilderna kom till liv, hur högtidstågen avlöste
varandra.
-Inför Valfestligheterna använder vi borren att göra upp en helig eld
och tända Valbålet med. Vi firar Val senare än övriga vaner, vi har
liksom våra Seder att hålla på, sade Trefus om än något förläget. Vi kommer också att använda oss av den heliga eldborrningen när vi
antänder vår avlidne Lundagodes Valbål, avslutade Trefus och böjde
ner huvudet.
-Storartade ristningar, svarade Love hänförd av ristningarnas fina
drag och väl bearbetade hällar. Hon frågade
-Kan jag röra vid dem?
-Visst kan du göra det men försiktigt och på knä.
Love lade sig på knä och förde handen utmed ristningarna. Hon kände
de fina linjerna och dragen. Hon rös av njutning att få skåda så
fina hällristningar.
-Det ska bli ett nöje att förtälja om denna upplevelse för Hofgoden
Olof och för min mor. De kommer att lyssna med stor lust.
 Love drog in havsluften i lungorna. Hon tänkte på Newgrange och föreställde sig hur det skulle bli. Love såg framför sig långa högtidståg och en stor mängd heliga tecken.
Hon hade tagit med sig en av Farbror Höskuld urvald flinta för
att rita av Newgrangetecknen. Rodesflinta var lätt och behändig att
arbeta med och Farbror Höskuld väntade med stor spänning att
få se hennes avteckningar.
Skeppet hade kommit ut på redden och årorna roddes i takt. Roar
slängde ut metkrok med mask för att pröva fiskelyckan medan
de rodde. Han kände förhoppningsfullt på metreven men inget
napp. Roar övergick då till att berätta kväden och berättelser för
att underhålla besättningen. Plötsligt, mitt i ett kväde böjde sig
Maren framåt och kysste honom samtidigt som hon ryckte i
metreven. Roar blev alldeles stum, och Maren halade in reven
och tog upp en stor torsk.
-Roar, du tycks ha både tur i fiske och kärlek, du sade Visten och
log brett.
-Jag förstår inte varför du är så tyst, du brukar annars ha ett
väloljat munläder, sade Rodulf.
Maren slog torsken i babords bord och tog ur fisken efter att
ha snittat upp magen med sin flintkniv.
-Nu sjunger vi sade Roar och stampade in en välkänd takt.
 De sjöng under större delen av dagen och rodde i samma takt.
 

Next...